Recension: Fattigfällan, av av Charlotta Von Zweigbergk

Recensionsexemplar från Ordfront förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Ordfront förlag – tack så  mycket!

 

Mitt betyg: 2/5

Antal sidor: 255
Utgivningsdatum: 2016-07-26
Förlag: Ordfront
Formgivning: Josefine Edenvik och Elina Grandin
ISBN: 9789170378799
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Innehållet i korthet, hämtat från förlagets hemsida

Vi svenskar tror gärna att det finns ett tryggt skyddsnät om något händer. Socialförsäkringar och inte minst socialtjänsten ser till att inga blir vräkta eller behöver svälta. Men sanningen är att alltfler glider igenom skyddsnätet, att socialtjänsten på många platser havererat totalt och att den växande skaran fattiga i Sverige möter ett system som misstänkliggör och kontrollerar dem, snarare än att erbjuda hjälp. Beata har en ordentlig utbildning, en fin lägenhet och har själv uppfostrat fyra barn utan att någonsin vara sen med en enda räkning. Visst, hon har aldrig haft det fett, men hon har blivit expert på att hushålla med sina tillgångar, tagit knäck efter knäck och aldrig varit rädd för att ta i. Hur kunde det bli så att hon som alltid varit så kompetent till sist är en av dem som köar utanför Frälsningsarméns matutlämning? Som tar dyra sms-lån och pantsätter sina smycken för att inte bli vräkt. Det enda misstaget hon begick var att bli långvarigt sjuk. I Fattigfällan får vi följa Beatas kamp med socialen och hennes strävan efter att försöka få en stunds trygghet för att orka bli frisk innan det är för sent. Beata är ett fiktivt exempel på alla de som farit illa när olyckan varit framme, men allt som händer henne i boken är baserat på verkliga händelser.
.

Så tyckte jag om boken

Fattigfällan är nominerad till Årets svenska fackbok. Ämnet är otroligt viktigt och jag tror att många av oss kan känna igen oss i det som beskrivs i boken, även om vi inte varit i samma situation lika lång tid som huvudpersonen. Man måste vara frisk för att vara sjuk, sade en läkare till mig någon gång under min långvariga behandling efter en bilolycka som slet av mig benet. De erfarenheter jag har av sjukvård och även av myndigheter motsvarar både det min läkare sade och de händelser som lyfts fram i Fattigfällan. Man upplever att det inte finns någon logik i myndigheternas regler för exempelvis ekonomiskt bistånd. Att det saknas en vilja att hjälpa de behövande att komma på fötter igen. Att behöva kämpa på det viset som huvudpersonen i boken för att få tillgång till samhällets skyddsnät, det är under all kritik.

Jag är dock förvånad över att Fattigfällan nominerats till Årets svenska fackbok. För att nomineras skall böckerna anses tillhöra ”de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket” som givits ut under perioden 19 oktober 2015 – 23 oktober 2016. En ganska luddig regel, men om man läser tidigare motiveringar till böcker som nominerats, kan man ändå dra vissa slutsatser om vilka kriterier som jurymedlemmarna brukar utgå ifrån. Böckerna skall vara välskrivna och intressanta. Böckerna tar många gånger upp existentiella frågor. Som läsare skall man bli berörd. Böckerna bör fylla ett tomrum, det vill säga bidra med något nytt. Böckerna skall också vara sakligt/vetenskapligt övertygande.

Fattigfällan är utan tvekan intressant och som läsare blir jag berörd. Boken fyller ett tomrum, särskilt då författaren så grundligt lyfter fram varje enskild händelse då huvudpersonen har kontakt med myndigheter och sjukvård och även med vänner och bekanta. Boken skildrar även huvudpersonens upplevelser av händelseutvecklingen. Min uppfattning är dock att Fattigfällan inte uppfyller de krav man kan ställa på en fackbok vad gäller saklighet och nyansering, dessutom är den alltför utdragen och full av upprepningar. Boken har mer karaktär av en debattbok, nog så viktig. Den lyfter fram ett socialt problem i vårt samhälle, som jag hoppas kommer att granskas närmare så att regler och attityder förändras i de fall det behövs. Som underlag för sådana beslut räcker inte Fattigfällan till, den har som jag skrev snarast formen av ett debattinlägg som sätter ljuset på ett problem, snarare än att ge sakligt stöd för åtgärder.

Jag hade önskat att författaren förhållit sig saklig till såväl hur systemet fungerar som till huvudpersonens situation. Det hade givit boken en större tyngd. De pengar som myndigheterna ger ut som bidrag till behövande kommer från andra i samhället genom de skatter som betalas in. Att systemet då ställer krav på bidragstagaren är självklart rimligt och bör tas på allvar. Jag studsar när jag läser uttryck som att ”Experterna kan ta sina informationsbroschyrer och välvilliga råd och stoppa upp någonstans”. Om Fattigfällan skall räknas som en kvalificerad fackbok, anser jag att man bör ställa högre krav på språket än att uttrycka sig på det sättet. Jag förstår inte heller det onyanserade resonemanget som återkommer i boken, om att de felbeslut som huvudpersonen fattar skulle bero på behovet av tröst. Som att huvudpersonen, då hon svälter på grund av sin ekonomiska situation, väljer att börja röka, dricka alkohol och leva på kakor, fryspizza och pommes frites, samtidigt som hon inte har råd att betala sina räkningar, utan är i behov av andra människors ekonomiska stöd för att klara sig. Nämns behovet av en dietist slår författaren bort det som om det vore en skymf. Huvudpersonen uppger att hon inget hellre vill än att bli frisk och arbetsför, och en dietist hade kunnat informera henne om att snabbmat orsakar trötthet och håglöshet, och inte alls bidrar till tillfrisknande. Ren mat kan ge intryck av att vara dyrare, men det mättar bättre och längre och innehåller det kroppen behöver för att kunna reparera sig. Man behöver inte äta samma mängder som av snabbmat för att få i sig det man behöver. Ett annat exempel ur boken är när huvudpersonen får beskedet att hyran för hennes lägenhet på Östermalm i Stockholm ligger 600 kr över gränsen för vad som kan utbetalas som bidrag varje månad, bemöter huvudpersonen det ganska nonchalant med att ”Min hyra är några hundralappar för hög i månaden”, det vill säga hälften av vad som egentligen är fallet.

Boken innehåller många kommentarer av liknande slag som dem jag redogjort för här, och sådana kommentarer drar tyvärr ned intrycket av boken som helhet. Vore boken skönlitterär, det vill säga påhittad, skulle jag inte reagera som nu vad gäller saklig och nyanserad framställning. Som fackbok, som avser att skildra en betydelsefull funktion i vårt samhälle, är dock sådana krav odiskutabla.

 

 

 

Alltid lite till: om att slåss för sitt liv, av Frida Wallberg

Recensionsexemplar från Offside Press - stort tack!
Recensionsexemplar från Offside Press – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 256
Utgivningsdatum: 2016-11-03
Förlag: Offside Press
Formgivning: Jenni Carström
ISBN: 9789185279470
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Innehållet i korthet, hämtat från förlagets hemsida

”Under hela mitt liv hade jag letat efter min gräns. Till sist nådde jag den. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle kännas så här.”

Alla som vill bli bäst i världen måste lägga ner ett stenhårt arbete. Men få har kämpat lika hårt som Frida Wallberg. Mot fysiska och psykiska övergrepp i boxningens machovärld. Mot sin familjehistoria. Mot sig själv, sin kropp och hjärnblödningen som nästan avslutade hennes liv. Frida Wallberg är Sveriges främsta kvinnliga boxare genom tiderna. Alltid lite till är hennes egen livsberättelse: från den hårda uppväxten, via tonåringen som blir världens yngsta boxningsvärldsmästare, fram till den vuxna kvinnan som når sitt livsmål – och sedan går på en smäll som tvingar henne att inse att alla svårigheter inte går att lösa genom att ta i ännu hårdare.

Frida Wallberg (f. 1983) är Sveriges främsta kvinnliga boxare genom tiderna. Hon blev Europamästare som 16-åring, vann historiens första VM för kvinnor och vann sedan också samtliga sina proffsmatcher fram tills hon drabbades av en hjärnblödning när hon satte sitt WBC-bälte på spel mot Diana Prazak den 14 juni 2013. Skadan avslutade Fridas boxningskarriär och efterverkningarna har styrt hennes liv sedan dess. I Alltid lite till sammanfattar Frida ett kapitel av livet och letar samtidigt efter det rätta sättet att ta sig an dem som återstår. Eller som hon själv säger:  ”Just nu går jag min tuffaste match i livet. Världsmästaren i boxning finns inte mer och kommer aldrig tillbaka. Frågan är bara: Vem ska jag bli istället?”
.

Så tyckte jag om boken

Det här är en enormt gripande biografi om Frida Wallbergs liv fram till i dag. Boken är en känslomässig bergochdalbana. Jag blir framför allt arg, frustrerad och ledsen över det jag läser. Livet är verkligen inte enkelt, och för personer som väljer att gå en otrampad stig eller som sticker ut för mycket, som är en vinnare, blir det ofta väldigt ensamt. Det blåser kallt på toppen. Det får Frida Wallberg uppleva gång på gång.

Redan i första kapitlet tänker jag att Frida Wallberg måste vara ett så kallat maskrosbarn. En person som hade det tufft hemma och i övrigt, men som klarade sig ändå. Ungefär som en maskros som klarar att växa upp genom asfalten. Det blir så tydligt i boken, att Frida Wallberg har en enorm mental styrka. Istället för att brytas ned av de känslomässiga och fysiska svårigheter hon drabbas av, lär hon sig att hantera dem och att använda dem till sin fördel. Hon avskärmar sig och gör sig oberörbar, oåtkomlig. Hon vänder problemen och motgångarna till revanschlust och ännu mer kämpaglöd.

Jag blir så berörd av hennes uppväxt. Det är en tuff uppväxt där familjen var beroende av att Frida och hennes bror hjälpte till på gården. Alla arbetade hårt, och det förväntades även av barnen från det att de var små. Barnen bar ved tills det värkte i armarna, de hjälpte till på åkrarna och i skogen och det låg på deras lott att utfodra djuren i ladugården innan de åt frukost och åkte till skolan. Var de för långsamma eller gjorde fel sparkade deras pappa till dem, slog dem i bakhuvudet eller satte en spade i sidan på dem så att de ramlade omkull. Ingen frågade hur läxorna gick, vilka de lekte med eller vad det var för mat i skolan.

Det är hemskt att barn behandlas så, och jag läste de inledande kapitlen med gråten i halsen. Efter att ha läst hela boken blir det ändå tydligt att sammanhållningen och omtanken om varandra i familjen förmodligen är större än i många andra hem, där livet kan tyckas enklare och utåt sett mer känslomässigt, men där man i praktiken tänker mest på sig själva och inte ställer upp för varandra när det verkligen gäller. Frida Wallberg skriver i boken att hon levt efter principen att allt antingen är svart eller vitt, det finns inga gråskalor. I synnerhet när det gäller hennes uppväxt håller jag inte med henne om den principen. Mycket under den med svenska mått mätt hårda uppväxten kan ifrågasättas, men när Frida Wallberg senare fick Nellie ställde föräldrarna upp som barnvakter så att Frida kunde träna. De fanns alltid där för henne när hon behövde dem.

I boken berättar Frida Wallberg om saker som hon och hennes bror gjorde, som får mig att undra om de inte fick lära sig någonting alls hemifrån, om vanligt hyfs och respekt för andra människor. Man häpnar över många av deras tilltag. På boxningsklubben lärde hon dock känna Tobbe som höll i träningarna, och han blev en av de stabila och trygga personer som hon behövde, både som nära och genuin vän och för att lyckas inom boxningen. Från sin pappa hade hon lärt sig uttrycket Alltid lite till. När man är som tröttast, har man alltid lite till att ge. Från Tobbe lärde hon sig att aldrig fuska med träningen. Att det inte finns några genvägar. Det är väldigt intressant att få inblick i en stor idrottspersons liv; hur mycket de måste försaka för att lyckas inom sin sport, och hur viktigt det är att ha ett pålitligt och kunnigt team runt sig.

Boken är väldigt utlämnande, både när det gäller Frida Wallberg själv och de personer som funnits runt henne. Det gör att boken ger ett trovärdigt och ärligt intryck. Skildringarna av det som gäller själva boxningen; träningarna, arrangörernas rävspel kring matcherna, det mentala spelet mellan boxarna och även tävlingarna, är väldigt intressanta och spännande att läsa. Lika intressant är det att läsa om Frida Wallbergs personliga utveckling, som gör att hon lyckas bli Sveriges främsta kvinnliga boxare genom tiderna. Hur hennes behov av bekräftelse spelat en stor roll i hennes liv, särskilt behovet av bekräftelse från pappan. Hur hon blir sviken av tränare, läkare och andra nyckelfigurer kring henne som idrottsperson, men ändå lyckas ta sig vidare och bli bäst i världen. Hur hon en dag når den gräns hon alltid strävat efter att nå, och tvingas inse att hon aldrig kommer att kunna bli världsmästare i en idrott igen. Hur hon tvingas se sig själv som en motionär trots att hon tänker som en elitidrottsperson. Hur hon måste lära sig att vara lagom bra, trots att hon egentligen vill vara bäst. Det brukar vara en svår omställning att acceptera även för idrottsmän som själva väljer att avsluta sin karriär, ännu värre är det sannolikt när man tvingats sluta på grund av en obotlig skada.

Många har åsikter om damboxning. I boken berättar Frida Wallberg hur hon hört sjuksköterskor på Karolinska sjukhuset, där hon vårdades efter hjärnblödningen, tala om att hon fick skylla sig själv, att hon borde få bekosta sin vård själv eftersom hon utsatt sig för så stora risker som boxare. Boxning är en kontroversiell sport och särskilt när kvinnor utövar den har många svårt att acceptera det. Som boxande kvinna passar man inte in i mallen för vad många anser vara kvinnligt. Frida Wallberg kämpade under sin karriär för lika villkor för män och kvinnor inom boxningen och för att lyfta damboxningens status. Nu finns hennes bok som ger en tydlig inblick i sporten, och ett betydligt bättre underlag för mer välgrundade synpunkter än bara allmänt tyckande. Läs den.