Sommaren 1985, av John Ajvide Lindqvist – en djupgående analys

Det här är en fantastisk bok med, som jag tolkar den, ett otroligt djup. Jag kommer först att återge ramen för berättelsen, och därefter dela med mig av mina tolkningar, som först spretade åt olika håll, men som jag nu känner mig ganska trygg i. Det är en berättelse som kan läsas som skräck, relationsdrama och existentiell symbolik, allt i ett.

En vänskap som prövas – och förändras

Ett kompisgäng på sju personer har hängt ihop varje sommar ute på Särsö i Stockholms skärgård. De känner varandra utan och innan och har sina roller klara sedan tidigare. Den här sommaren har alla utom en fyllt fjorton år. Redan när båten lägger till vid ångbåtsbryggan, och två av tjejerna kliver av, blir det uppenbart att dynamiken i gruppen kommer att förändras.

Ett övernaturligt fynd

Mystiken tätnar omgående, när killarna som bestämt sig för att ta egen båt till den svårtillgängliga ön Svärtan, får syn på en varelse som tycks vara en blandning mellan fisk och människa. Hon är fastbunden, troligtvis för att dö en plågsam död på stranden. Hon är inte vacker som Disneyprinsessan Ariel, och hon är uppenbart ett rovdjur, med tanke på hennes vassa tänder. Men också liten och nätt, och påminner om en liten sjöjungfru.

De bestämmer sig för att rädda henne, och gömmer henne i en bod på Särsö, där hon hålls vid liv i ett stort vattenfyllt badkar tills hon återfår krafterna.

Skräck, skuld och moral

Kombinationen av något övernaturligt i ett realistiskt sammanhang brukar inte riktigt fånga mitt intresse, men den här berättelsen gör det, kanske för att den rymmer flera lager. Man kan läsa den som en skräckhistoria om en räddad sjöjungfru, med allt vad det innebär. Det är övernaturligt, det är obehagligt och man känner hela tiden en krypande oro. Ungdomarna ställs inför olika moraliska dilemman, och fattar beslut som kommer att påverka dem allihop. Sjövarelsen lämnar inte bara mentala, utan även fysiska bevis på att hon finns, men samtidigt undrar man om hon verkligen gör det?

En ödesdiger hemlighet

Man kan också läsa berättelsen som en relationsroman som utspelar sig i brytpunkten mellan barn och ungdom, där identitet, vänskap och kärlek omprövas och tar nya vägar. Alla har hemligheter för varandra, både inom kompisgänget och mellan de vuxna och ungdomarna, och hemligheter skapar alltid misstänksamhet och slitningar. Beslutet att rädda sjövarelsen och hålla det hemligt, är bara en av alla hemligheter under den här sommaren, men kanske den mest ödesdigra.

Sjöjungfrun som symbol för något annat

På ett tredje plan läser jag berättelsen som något mer existentiellt. Sjöjungfrun blir en sorts projektion av ungdomarnas inre tillstånd; deras ensamhet, begär, skuld, längtan eller sår. Hon förändras inte, men hur de ser på henne avslöjar vilka de är och vad de kämpar med.

Sjöjungfrun kanske inte ens är en varelse i traditionell bemärkelse. Kanske är hon ett symboliskt skeende, en undermedveten kraft, som sätter igång inre processer i en grupp där alla befinner sig i känsliga skeden av livet; pubertet, sorg, identitetssökande. Hon är inte där för att förstås, utan för att utlösa förändring. En metafor snarare än en karaktär. En förlust av barndom. En sorgeprocess. En längtan efter att få försvinna.

Från bok till film

Under sommaren filmas berättelsen ute i Stockholms skärgård, för att sedan visas på SvT nästa år. Jag har fått en väldigt tydlig bild av de olika karaktärerna i boken, så jag är nyfiken på hur skådespelarna kommer att gestalta dem. Och jag undrar hur filmteamet kommer att få till stämningen och det magiskt, övernaturliga. Och sjöjungfrun förstås.

Har du läst Sommaren 1985? Vad tror du att sjöjungfrun egentligen är?

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 326
Utgivningsdatum: 2023-05-30
Form: Alexander Jansson
Förlag: Ordfront
ISBN: 9789177753360
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera

Vilken märklig, fantastisk bok!

Vilka av er har läst Sommaren 1985? Vad tyckte ni? Jag läser den just nu, och kan inte sätta fingret på vad det är som gör den så fängslande.

♥ Istället för att skildra vad som händer, återberättas det av huvudpersonen. Det brukar inte vara en berättarstil i min smak.

♥ Det är inte heller några stora hemligheter som jag måste fundera över, jag behöver inte läsa mellan raderna.

♥ Det som händer är dessutom totalt orealistiskt, i en realistisk miljö. Den kombinationen brukar jag ha svårt för.

♥ Språket är ganska torrt och avskalat.

♥ Hittills har jag inte heller fastnat för någon av karaktärerna.

Ändå måste jag bara läsa vidare, jag är helt fast. Vad är det med den här boken?

Recension: Fattigfällan, av av Charlotta Von Zweigbergk

Recensionsexemplar från Ordfront förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Ordfront förlag – tack så  mycket!

 

Mitt betyg: 2/5

Antal sidor: 255
Utgivningsdatum: 2016-07-26
Förlag: Ordfront
Formgivning: Josefine Edenvik och Elina Grandin
ISBN: 9789170378799
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Innehållet i korthet, hämtat från förlagets hemsida

Vi svenskar tror gärna att det finns ett tryggt skyddsnät om något händer. Socialförsäkringar och inte minst socialtjänsten ser till att inga blir vräkta eller behöver svälta. Men sanningen är att alltfler glider igenom skyddsnätet, att socialtjänsten på många platser havererat totalt och att den växande skaran fattiga i Sverige möter ett system som misstänkliggör och kontrollerar dem, snarare än att erbjuda hjälp. Beata har en ordentlig utbildning, en fin lägenhet och har själv uppfostrat fyra barn utan att någonsin vara sen med en enda räkning. Visst, hon har aldrig haft det fett, men hon har blivit expert på att hushålla med sina tillgångar, tagit knäck efter knäck och aldrig varit rädd för att ta i. Hur kunde det bli så att hon som alltid varit så kompetent till sist är en av dem som köar utanför Frälsningsarméns matutlämning? Som tar dyra sms-lån och pantsätter sina smycken för att inte bli vräkt. Det enda misstaget hon begick var att bli långvarigt sjuk. I Fattigfällan får vi följa Beatas kamp med socialen och hennes strävan efter att försöka få en stunds trygghet för att orka bli frisk innan det är för sent. Beata är ett fiktivt exempel på alla de som farit illa när olyckan varit framme, men allt som händer henne i boken är baserat på verkliga händelser.
.

Så tyckte jag om boken

Fattigfällan är nominerad till Årets svenska fackbok. Ämnet är otroligt viktigt och jag tror att många av oss kan känna igen oss i det som beskrivs i boken, även om vi inte varit i samma situation lika lång tid som huvudpersonen. Man måste vara frisk för att vara sjuk, sade en läkare till mig någon gång under min långvariga behandling efter en bilolycka som slet av mig benet. De erfarenheter jag har av sjukvård och även av myndigheter motsvarar både det min läkare sade och de händelser som lyfts fram i Fattigfällan. Man upplever att det inte finns någon logik i myndigheternas regler för exempelvis ekonomiskt bistånd. Att det saknas en vilja att hjälpa de behövande att komma på fötter igen. Att behöva kämpa på det viset som huvudpersonen i boken för att få tillgång till samhällets skyddsnät, det är under all kritik.

Jag är dock förvånad över att Fattigfällan nominerats till Årets svenska fackbok. För att nomineras skall böckerna anses tillhöra ”de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket” som givits ut under perioden 19 oktober 2015 – 23 oktober 2016. En ganska luddig regel, men om man läser tidigare motiveringar till böcker som nominerats, kan man ändå dra vissa slutsatser om vilka kriterier som jurymedlemmarna brukar utgå ifrån. Böckerna skall vara välskrivna och intressanta. Böckerna tar många gånger upp existentiella frågor. Som läsare skall man bli berörd. Böckerna bör fylla ett tomrum, det vill säga bidra med något nytt. Böckerna skall också vara sakligt/vetenskapligt övertygande.

Fattigfällan är utan tvekan intressant och som läsare blir jag berörd. Boken fyller ett tomrum, särskilt då författaren så grundligt lyfter fram varje enskild händelse då huvudpersonen har kontakt med myndigheter och sjukvård och även med vänner och bekanta. Boken skildrar även huvudpersonens upplevelser av händelseutvecklingen. Min uppfattning är dock att Fattigfällan inte uppfyller de krav man kan ställa på en fackbok vad gäller saklighet och nyansering, dessutom är den alltför utdragen och full av upprepningar. Boken har mer karaktär av en debattbok, nog så viktig. Den lyfter fram ett socialt problem i vårt samhälle, som jag hoppas kommer att granskas närmare så att regler och attityder förändras i de fall det behövs. Som underlag för sådana beslut räcker inte Fattigfällan till, den har som jag skrev snarast formen av ett debattinlägg som sätter ljuset på ett problem, snarare än att ge sakligt stöd för åtgärder.

Jag hade önskat att författaren förhållit sig saklig till såväl hur systemet fungerar som till huvudpersonens situation. Det hade givit boken en större tyngd. De pengar som myndigheterna ger ut som bidrag till behövande kommer från andra i samhället genom de skatter som betalas in. Att systemet då ställer krav på bidragstagaren är självklart rimligt och bör tas på allvar. Jag studsar när jag läser uttryck som att ”Experterna kan ta sina informationsbroschyrer och välvilliga råd och stoppa upp någonstans”. Om Fattigfällan skall räknas som en kvalificerad fackbok, anser jag att man bör ställa högre krav på språket än att uttrycka sig på det sättet. Jag förstår inte heller det onyanserade resonemanget som återkommer i boken, om att de felbeslut som huvudpersonen fattar skulle bero på behovet av tröst. Som att huvudpersonen, då hon svälter på grund av sin ekonomiska situation, väljer att börja röka, dricka alkohol och leva på kakor, fryspizza och pommes frites, samtidigt som hon inte har råd att betala sina räkningar, utan är i behov av andra människors ekonomiska stöd för att klara sig. Nämns behovet av en dietist slår författaren bort det som om det vore en skymf. Huvudpersonen uppger att hon inget hellre vill än att bli frisk och arbetsför, och en dietist hade kunnat informera henne om att snabbmat orsakar trötthet och håglöshet, och inte alls bidrar till tillfrisknande. Ren mat kan ge intryck av att vara dyrare, men det mättar bättre och längre och innehåller det kroppen behöver för att kunna reparera sig. Man behöver inte äta samma mängder som av snabbmat för att få i sig det man behöver. Ett annat exempel ur boken är när huvudpersonen får beskedet att hyran för hennes lägenhet på Östermalm i Stockholm ligger 600 kr över gränsen för vad som kan utbetalas som bidrag varje månad, bemöter huvudpersonen det ganska nonchalant med att ”Min hyra är några hundralappar för hög i månaden”, det vill säga hälften av vad som egentligen är fallet.

Boken innehåller många kommentarer av liknande slag som dem jag redogjort för här, och sådana kommentarer drar tyvärr ned intrycket av boken som helhet. Vore boken skönlitterär, det vill säga påhittad, skulle jag inte reagera som nu vad gäller saklig och nyanserad framställning. Som fackbok, som avser att skildra en betydelsefull funktion i vårt samhälle, är dock sådana krav odiskutabla.