Monster, av Joakim Lundell – om att skrika men inte höras

Effekten med de röda rosorna bakom boken blev så obehaglig att jag först inte ville använda bilden. Men så tänkte jag på hur nära döden Joakim Lundell faktiskt varit, men lyckats ta sig igenom svårigheter och vidare ut ur ett destruktivt liv, och beslutade att använda bilden ändå.

 

När jag såg att det skulle ges ut en bok där Joakim Lundell, tidigare mest känd som Jockiboi, berättar om sitt liv fram till i dag, insåg jag att jag måste läsa den boken. Jag tycker att det är viktigt att vara påläst om de personer och händelser som har inflytande i samhället på olika sätt. Joakim Lundell är en sådan person. Hans Youtubekanaler har sammanlagt över en miljon prenumeranter, på Instagram följs han av drygt 800 000 personer, hans musik slår lyssningsrekord på Spotify. Redan innan hans bok fanns ute i handeln låg den överst på topplistorna med de mest populära böckerna.

Det här är en självbiografi som berör på djupet och som väcker många känslor. Redan den första meningen i boken får mig att vilja gråta. Sjuårige Joakim kommer hem från skolan och möts av sin mamma, som förberett ett rep med en snara i ena änden. I lugn ton säger hon: ”Du ska få se när jag hänger mig, Joakim. Och efteråt ska du ringa polisen – det måste du lova att göra – och berätta för dom och alla andra att det inte var mitt fel att det blev så här.”

Hela barndomen präglades av skuldkänslor, dålig självkänsla och otrygghet. Man behöver inte vara utbildad psykolog för att förstå hur negativt ett barn påverkas och formas av en sådan uppväxt, med en psykiskt sjuk mamma, en frånvarande pappa och avsaknad av ett socialt skyddsnät i form av engagerade och omtänksamma vuxna. Joakim Lundell hamnade i ett familjehem och senare på ungdomshem, han sov i trappuppgångar och bodde inneboende hos vänner och bekanta. Ständigt rädd för att bli lämnad ensam. När han tilldelades arbeten och boenden genom de sociala myndigheterna, lyckades han inte behålla dem. Han betalade inte hyran, och blev gång på gång vräkt. Han missbrukade både alkohol och droger och utsatte sig själv och andra för grovt kränkande och förnedrande beteenden. Jag tänker inte gå in på detaljer om vad det var han utsatte sig själv och andra för, men enligt min mening är det här inte en bok som bör läsas av barn i 9-12-årsåldern, vilka utgör många av Joakim Lundells beundrare. Även äldre barn kan helt säkert behöva prata om det som beskrivs i boken, och inte lämnas ensamma med de intryck de får.

Det är som om den person han var då, inte hade vanliga, normala spärrar. Som om han saknade empati och respekt, både för sig själv och andra. Han uttrycker själv att han ofta tänkte: ”Vad är det som gör en människa till en bra person?” Ja, en bra person är inte en sådan som tycker att han står över de arbeten han blir erbjuden, utan hellre ägnar sig åt bland annat bedrägerier, genom att sälja elektronikprylar via internetsajter. Prylar som kunderna betalade för, men som Joakim Lundell inte hade och som kunderna därför lurades på. Jag tänker att livet kanske kan bli så här, om man växer upp i en gravt dysfunktionell familj och sedan fortsätter att umgås med andra som inte heller kan sägas vara särskilt välanpassade i samhället. Den person Joakim Lundell var under de år då han var mest känd som Jockiboi, det är inte en person jag skulle vilja att mina döttrar råkade ut för. Det tror jag att Joakim Lundell skulle hålla med mig om.

I Monster blottas ett fruktansvärt tragiskt livsöde som väcker många frågor. Vad hade krävts från skolan, socialtjänsten och övriga i Joakim Lundells närmaste omgivning för att han inte skulle hamna så snett i livet? Vad är det som gör att vissa fastnar i destruktiva levnadssätt medan andra lyckas ta sig ur det? Joakim Lundell har i efterhand berättat att han inte brydde sig om ifall han levde eller dog. Vändpunkten kom för fem år sedan, när han träffade Jonna, som numera är hans fru. Han fick en egen familj, som ställde krav men också brydde sig om honom på riktigt. Samtidigt fick han också ett bättre bemötande från socialtjänsten i sin nya hemkommun än han fått tidigare. Man tog hans konstaterade funktionsnedsättningar på allvar och gav honom rätt till terapi och ekonomiskt stöd. Han hade då hunnit bli nästan 30 år.

Boken är väldigt utlämnande och den ger ett trovärdigt och ärligt intryck. Som läsare blir jag väldigt berörd. Texten är lättläst och personlig. Det känns som det är Joakim Lundells egna ord, det är nästan så att man kan höra hans röst genom boksidorna. Det är snyggt gjort. Som självbiografi tycker jag att Monster uppfyller alla de krav man kan ställa på en bok i den genren.
.

Mitt betyg: 5/5

Berättat för: Leif Eriksson och Martin Svensson
Antal sidor: 256
Utgivningsdatum: 2016-10-09
Förlag: Forum
Formgivning: Anna Ågren
ISBN: 9789137150864
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Alltid lite till: om att slåss för sitt liv, av Frida Wallberg

Recensionsexemplar från Offside Press - stort tack!
Recensionsexemplar från Offside Press – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 256
Utgivningsdatum: 2016-11-03
Förlag: Offside Press
Formgivning: Jenni Carström
ISBN: 9789185279470
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Innehållet i korthet, hämtat från förlagets hemsida

”Under hela mitt liv hade jag letat efter min gräns. Till sist nådde jag den. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle kännas så här.”

Alla som vill bli bäst i världen måste lägga ner ett stenhårt arbete. Men få har kämpat lika hårt som Frida Wallberg. Mot fysiska och psykiska övergrepp i boxningens machovärld. Mot sin familjehistoria. Mot sig själv, sin kropp och hjärnblödningen som nästan avslutade hennes liv. Frida Wallberg är Sveriges främsta kvinnliga boxare genom tiderna. Alltid lite till är hennes egen livsberättelse: från den hårda uppväxten, via tonåringen som blir världens yngsta boxningsvärldsmästare, fram till den vuxna kvinnan som når sitt livsmål – och sedan går på en smäll som tvingar henne att inse att alla svårigheter inte går att lösa genom att ta i ännu hårdare.

Frida Wallberg (f. 1983) är Sveriges främsta kvinnliga boxare genom tiderna. Hon blev Europamästare som 16-åring, vann historiens första VM för kvinnor och vann sedan också samtliga sina proffsmatcher fram tills hon drabbades av en hjärnblödning när hon satte sitt WBC-bälte på spel mot Diana Prazak den 14 juni 2013. Skadan avslutade Fridas boxningskarriär och efterverkningarna har styrt hennes liv sedan dess. I Alltid lite till sammanfattar Frida ett kapitel av livet och letar samtidigt efter det rätta sättet att ta sig an dem som återstår. Eller som hon själv säger:  ”Just nu går jag min tuffaste match i livet. Världsmästaren i boxning finns inte mer och kommer aldrig tillbaka. Frågan är bara: Vem ska jag bli istället?”
.

Så tyckte jag om boken

Det här är en enormt gripande biografi om Frida Wallbergs liv fram till i dag. Boken är en känslomässig bergochdalbana. Jag blir framför allt arg, frustrerad och ledsen över det jag läser. Livet är verkligen inte enkelt, och för personer som väljer att gå en otrampad stig eller som sticker ut för mycket, som är en vinnare, blir det ofta väldigt ensamt. Det blåser kallt på toppen. Det får Frida Wallberg uppleva gång på gång.

Redan i första kapitlet tänker jag att Frida Wallberg måste vara ett så kallat maskrosbarn. En person som hade det tufft hemma och i övrigt, men som klarade sig ändå. Ungefär som en maskros som klarar att växa upp genom asfalten. Det blir så tydligt i boken, att Frida Wallberg har en enorm mental styrka. Istället för att brytas ned av de känslomässiga och fysiska svårigheter hon drabbas av, lär hon sig att hantera dem och att använda dem till sin fördel. Hon avskärmar sig och gör sig oberörbar, oåtkomlig. Hon vänder problemen och motgångarna till revanschlust och ännu mer kämpaglöd.

Jag blir så berörd av hennes uppväxt. Det är en tuff uppväxt där familjen var beroende av att Frida och hennes bror hjälpte till på gården. Alla arbetade hårt, och det förväntades även av barnen från det att de var små. Barnen bar ved tills det värkte i armarna, de hjälpte till på åkrarna och i skogen och det låg på deras lott att utfodra djuren i ladugården innan de åt frukost och åkte till skolan. Var de för långsamma eller gjorde fel sparkade deras pappa till dem, slog dem i bakhuvudet eller satte en spade i sidan på dem så att de ramlade omkull. Ingen frågade hur läxorna gick, vilka de lekte med eller vad det var för mat i skolan.

Det är hemskt att barn behandlas så, och jag läste de inledande kapitlen med gråten i halsen. Efter att ha läst hela boken blir det ändå tydligt att sammanhållningen och omtanken om varandra i familjen förmodligen är större än i många andra hem, där livet kan tyckas enklare och utåt sett mer känslomässigt, men där man i praktiken tänker mest på sig själva och inte ställer upp för varandra när det verkligen gäller. Frida Wallberg skriver i boken att hon levt efter principen att allt antingen är svart eller vitt, det finns inga gråskalor. I synnerhet när det gäller hennes uppväxt håller jag inte med henne om den principen. Mycket under den med svenska mått mätt hårda uppväxten kan ifrågasättas, men när Frida Wallberg senare fick Nellie ställde föräldrarna upp som barnvakter så att Frida kunde träna. De fanns alltid där för henne när hon behövde dem.

I boken berättar Frida Wallberg om saker som hon och hennes bror gjorde, som får mig att undra om de inte fick lära sig någonting alls hemifrån, om vanligt hyfs och respekt för andra människor. Man häpnar över många av deras tilltag. På boxningsklubben lärde hon dock känna Tobbe som höll i träningarna, och han blev en av de stabila och trygga personer som hon behövde, både som nära och genuin vän och för att lyckas inom boxningen. Från sin pappa hade hon lärt sig uttrycket Alltid lite till. När man är som tröttast, har man alltid lite till att ge. Från Tobbe lärde hon sig att aldrig fuska med träningen. Att det inte finns några genvägar. Det är väldigt intressant att få inblick i en stor idrottspersons liv; hur mycket de måste försaka för att lyckas inom sin sport, och hur viktigt det är att ha ett pålitligt och kunnigt team runt sig.

Boken är väldigt utlämnande, både när det gäller Frida Wallberg själv och de personer som funnits runt henne. Det gör att boken ger ett trovärdigt och ärligt intryck. Skildringarna av det som gäller själva boxningen; träningarna, arrangörernas rävspel kring matcherna, det mentala spelet mellan boxarna och även tävlingarna, är väldigt intressanta och spännande att läsa. Lika intressant är det att läsa om Frida Wallbergs personliga utveckling, som gör att hon lyckas bli Sveriges främsta kvinnliga boxare genom tiderna. Hur hennes behov av bekräftelse spelat en stor roll i hennes liv, särskilt behovet av bekräftelse från pappan. Hur hon blir sviken av tränare, läkare och andra nyckelfigurer kring henne som idrottsperson, men ändå lyckas ta sig vidare och bli bäst i världen. Hur hon en dag når den gräns hon alltid strävat efter att nå, och tvingas inse att hon aldrig kommer att kunna bli världsmästare i en idrott igen. Hur hon tvingas se sig själv som en motionär trots att hon tänker som en elitidrottsperson. Hur hon måste lära sig att vara lagom bra, trots att hon egentligen vill vara bäst. Det brukar vara en svår omställning att acceptera även för idrottsmän som själva väljer att avsluta sin karriär, ännu värre är det sannolikt när man tvingats sluta på grund av en obotlig skada.

Många har åsikter om damboxning. I boken berättar Frida Wallberg hur hon hört sjuksköterskor på Karolinska sjukhuset, där hon vårdades efter hjärnblödningen, tala om att hon fick skylla sig själv, att hon borde få bekosta sin vård själv eftersom hon utsatt sig för så stora risker som boxare. Boxning är en kontroversiell sport och särskilt när kvinnor utövar den har många svårt att acceptera det. Som boxande kvinna passar man inte in i mallen för vad många anser vara kvinnligt. Frida Wallberg kämpade under sin karriär för lika villkor för män och kvinnor inom boxningen och för att lyfta damboxningens status. Nu finns hennes bok som ger en tydlig inblick i sporten, och ett betydligt bättre underlag för mer välgrundade synpunkter än bara allmänt tyckande. Läs den.