Recension: Kokain, av Pascal Engman

Jag har precis läst ut årets, så här långt, bästa bok – Kokain, av spänningsromanernas mästare, Pascal Engman. Det här är en bok som uppfyller alla krav man kan ställa på en spänningsroman. Jag vet inte vad som skulle kunna göra den bättre. Förutom att det är en pulshöjare som höll mig på tårna genom alla de nästan sexhundra sidorna, är det uppenbart att den är genomtänkt och att det ligger ett ordentligt grundarbete med efterforskningar och faktakontroller bakom, inklusive intervjuer med kriminella, vilket jag skulle vilja prata med honom om, och den är välskriven. Ingenting lämnas åt slumpen, alla trådar följs upp och knyts samman mot slutet. Till och med ett par Ray-Ban solglasögon som nämns i boken får en avgörande betydelse drygt hundra sidor senare.

Pascal Engmans uppenbara intresse för olika samhällsproblem avspeglas i hans romaner. Det är sannolikt det intresset i kombination med nyfikenhet som leder honom vidare från fakta och övergripande kunskap, genom flera lager tills du når statistikens kärna, det vill säga både de drabbande och de drabbade människornas verklighet för vilka utanförskap, lojalitet, ambitioner, civilkurage, hat och kärlek präglar deras agerande. Pascal Engmans romaner är inte bara underhållning för stunden, de skildrar de stora problem som präglar samhället i dag samtidigt som de berör och skakar om.

I de tidigare romanerna i serien med polisinspektör Vanessa Frank byggdes historierna upp kring incelrörelsen, islamism och olaglig organhandel. Även om det inte är avsikten blir hans böcker viktiga inlägg i samhällsdebatten. Den här gången handlar det om gängkriminalitet och droghandel. Som jag skrev tidigare skildrar Pascal Engman människorna och deras vardag bakom högaktuella samhällsproblem, den här gången det som pågår bakom de siffror som visar hur antalet dödliga skjutningar ökar för varje år. Historien börjar med att en man hittas död i strandkanten utanför Norrtälje, vilket leder vidare till ett havererat Cessna-flygplan och dess last, och den upptrappade droghandeln och gängkriminaliteten i Stockholm.

Parallellt med hur Vanessa Frank dras in i brottsutredningen, skildras livet som unga kriminella ur bland andra Said Abdullahi och Kemal Hariris perspektiv, och hur deras strävan att klättra i de kriminella nätverkens hierarki får förödande konsekvenser inte bara för samhället i stort utan självklart också för enskilda; för dem själva, deras familjer och grannar. Många börjar som springpojkar i narkotikahanteringen i exempelvis Järvaområdet med Tensta, Rinkeby, Akalla och Husby i Stockholm, och som sådana är det de som löper de största riskerna för sina liv. Ni minns säkert upploppen i Rinkeby med stenkastning på blåljuspersonal och vandalisering av butiker på Rinkeby torg för fem år sedan. Jag gissar att den händelsen ligger till grund för en central del i handlingen i den här romanen.

Kokain följer samma berättartekniska modell som de tre tidigare delarna i serien; Eldslandet, Råttkungen och Änkorna, med flera parallella spår som efter hand vävs allt tätare ihop. Handlingen växlar kapitelvis mellan de olika personernas perspektiv. Det är som tidigare många karaktärer i boken, alla intressanta och med betydelse för handlingen på olika sätt. Kapitlen är lika korta som i tidigare böcker; 3-5 sidor långa, vilket ger berättelsen ett driv och en hunger efter att läsa vidare för att att få veta hur det skall gå.

Jag är djupt imponerad av hantverket, och litet avundsjuk på hur Pascal Engman lyckas gång på gång. Det här är den fjärde delen i serien om kriminalkommissarie Vanessa Frank. Jag rekommenderar att läsa allihop, och i ordning, för att följa den tydliga karaktärsutvecklingen hos särskilt Vanessa Frank, men även hos hennes sidekick, Nicolas Paredes, som vi lärde känna redan i den första boken i serien, Eldslandet. Han arbetade under flera år som elitsoldat innan han flyttade tillbaka till Sverige och arbetade som flyttkarl och sedan som säkerhetskoordinator, det vill säga livvakt, och i den här boken på ett slakteri. Återigen korsas deras vägar. Avrunda denna tetralogi med Engmans senaste, och enligt mig den bästa, så är ni redo för den femte delen som kommer i september.

För övrigt tycker jag att det är fint av författaren att han i slutet av boken lyfter fram Anne-Marie Skarp på Piratförlaget, där han gavs förtroendet att ge ut sina två första böcker, för att hon var den som gjorde honom till författare.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 585
Serie: Vanessa Frank #4
Utgivningsdatum: 2021-09-20
Förlag: Bookmark Förlag
Form: Elina Grandin

Recension: Billie Eilish, av Billie Eilish

Billie Eilish, en av världens största musik- och stilikoner, gav i år ut sin första biografiska fotobok med hundratals bilder från sin karriär och sitt privatliv. Det kan tyckas litet märkligt att ge ut en fotobok om sig själv när man fortfarande är tonåring, men Billie Eilish har en stor skara både barn, ungdomar och vuxna som lyssnar på och imponeras av hennes skarpa texter som sätter ord på mörkret i sitt eget och våra liv; övergrepp, sexism, ångest, dålig självkänsla, mardrömmar och objektifiering: ”Would you like me to be smaller, weaker, softer, taller?/Would you like me to be quiet?”

Det är en stor bredd i urvalet fotografier. De presenteras kronologiskt, från allra första början då Billie Eilish låg i sin mammas mage till Oscarsgalan 2021. Däremellan är det bilder på henne när hon som liten somnat i barnstolen vid matbordet, på henne tillsammans med vänner, familj och team, bilder från hennes första talangjakt då hon var sex år gammal, när hon håller i en orm, bilder från aerialsportträning, festivaler och mycket mer. Boken innehåller inte så mycket text, men hon berättar bland annat hur svårt det varit att som tonåring övertyga ett gäng erfarna vuxna att lyssna på en tonårings idéer. Att bläddra i boken med Billie Eilish är som att bläddra i hennes eget fotoalbum. Alla de privata och ostylade bilderna gör att boken känns väldigt personlig.

För mig var Billie Eilish helt okänd fram till julen år 2018. Våra döttrar fick då biljetter till musikfestivalen Lollapalooza, och jag började lyssna in mig på artisterna som skulle komma dit. Billie Eilish var en av dem. Hennes största hit; Bad guy, gick varm i bilen när jag skjutsade tjejerna till och från skola och dansträningar. Den har hittills spelats 1,9 miljarder (!) gånger på Spotify.

Här skriver jag om våra tre dagar på Lollapalooza 2019 och visar bilder och videos.

Bella grät redan en halvtimme innan hennes favorit, Billie Eilish, kom in på scenen. Sedan grät hon sig igenom hela konserten. Ett par långa killar stod framför oss och jag knackade den ene killen på armen för att be honom sänka sin arm så att Bella skulle se bättre. Först såg han skitsur ut, men när jag pekade på Bella med tårarna rinnande och förklarade att hon inte såg något, blev han så mild i blicken att jag blev helt rörd. Han erbjöd sig att lyfta upp henne på sina axlar – så fint och omtänksamt!

Billie Eilish har 92 miljoner följare på Instagram, det säger en del. Om ni ännu inte upptäckt Billie Eilish, låt er inte hindras av hennes unga ålder. Som jämförelse var Kate Bush bara 19 år när hon slog igenom med låten Wuthering heights.Förra året blev Billie Eilish den stora vinnaren på musikgalan Grammy Awards och hon blev även historisk som den yngsta någonsin att tilldelas en Grammy för Årets bästa album. Hon vann även pris i kategorierna Årets låt, Årets skiva, Bästa nya artist och Bästa popalbum.

Billie Eilish är just nu filmaktuell som den yngsta artisten som skrivit och spelat in ett ledmotiv till James Bond, med låten No Time To Die.

Betyg: 3/5

Antal sidor: 336
Utgivningsdatum: 2021-05-11
Förlag: Bookmark Förlag

Recension: Elsas husdröm. En sommar, en sorg & tusen loppisar

Fotot som bakgrund till boken är mitt eget, från en picknickfrukost jag förberett för ett par år sedan när barnen hade sommarlov. Undrar om det fungerar som lockbete för att få upp dem på morgnarna även denna sommar..?

Jag tittar in i Elsa Billgrens blogg med jämna mellanrum, för inspiration och en peppande känsla som alltid strömmar från hennes inlägg. Även när hon skriver personligt om de mörkaste upplevelserna, som att drabbas av cancer och inte kunna bli gravid igen, så lyser värmen och hoppet igenom. Så, när jag blev tillfrågad om jag ville läsa och recensera hennes bok, tackade jag glatt ja och väntade mig en feelgoodbok med viss svärta. Och det är så jag upplever den nu när jag har den i min hand.

Boken är som en spegelbild av blogginläggen, med personliga texter om längtan, drömmar, besvikelser, sorg och kärlek till familj och vänner, till ett hus på landet och loppisfynd, till hemgjord svartvinbärskompott och till frukostar som får gästerna att känna sig omfamnade som av ett mjukt och fluffigt täcke. Elsas berättelser är okonstlade, nakna och berörande. Som när hon berättar om hur hon kämpade för att må bra efter att ha genomgått en canceroperation, och plötsligt kände sig säker på att ett sommarhus på Gotland skulle kunna rädda henne från sorgen och rädslan. Pontus, hennes man, åkte över till ön och tittade på fem hus. När de vann budgivningen på ett gammalt kalkstenshus från början av 1900-talet uteblev lyckokänslan, och när de kom ned till huset allihop, och Elsa fick se det för första gången i verkligheten, var det bara besvikelse och ångest hon kände. Jag känner så igen mig i Elsas tro på att alla problem skall gå att lösa om man bara bestämmer sig för det. Men när det gäller sorg finns det ingen quickfix.

Det som tycks vara Elsas metod för att hantera och ta sig igenom sorgen är att aktivera sig, och distrahera sig. Och det gör hon. Hon lagar mat (det är många recept på mat och bakverk i boken), syr kläder, åker runt och fyndar på loppisar och inreder sommarhuset. De bjuder över familj och vänner och hon börjar springa, inte så snabbt, men långt. Alla vi som måste aktivera oss för att få en lugn stund i huvudet, utan det ständiga flödet av tankar och planer, kan känna igen oss i hur bra man mår av fysisk ansträngning. Som om man flyttar över den mentala ansträngningen till kroppen att ta hand om en stund under tiden huvudet får vila.

Berättelsen om hur Elsa tar sig igenom sin svåraste tid varvas med många tips, till exempel om att inreda med naturen i fokus, tricket med stilleben, hur man skapar harmoniska rum och hur man kan loppisfynda. Ett är att använda sig av så kallade loppisledord, det vill säga ord som tillsammans bildar ett tema som sedan blir riktlinjer för det man håller ögonen öppna för. Elsas ledord just nu, eller då hon skrev boken, var Sommarhus i Tisvilde, i en Dorset-trädgård och torka i Toscana. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att fynda på loppis, men tanken att utgå från några väl uttänkta ledord har fått mig både nyfiken, inspirerad och sugen på loppisar, vem kunde tro det!

Mira Wickman har tagit fotografierna som återkommer med minst ett per uppslag. De är alldeles ljuvliga. De har alla de dämpade, jordiga toner som är så karaktäristiska för 2021 och ett fantastiskt ljus. Det är fotografier på schersmin i en gammal kanna framför ett öppet fönster, det är dukade frukostbord som får mig att vilja sitta till bords hela förmiddagen och äta yoghurt med hemlagad granola, ägg, surdegsbröd med avokado och havssalt med chilipeppar, kaffe, färska bär i en skål och ost på en skärbräda. För mig som skulle kunna leva på bara frukost är det drömmiga bilder. Det är bilder på Elsa, Pontus och sonen Lynn vid rågåkrar, i loppisbutiker och vid Gotlandshuset, det är bilder på bad och på mat och bakverk förstås. Man kan bläddra litet i den då och då för inspiration, pepp och feelgoodkänsla, och man kan som jag läsa den från början till slut för en maxad upplevelse.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 168
Utgivningsdatum: 2021-04-19
Förlag: Bookmark förlag
Medarbetare: Bea Hellman, (form) och Mira Wickman (foto)