Albert Bonniers Förlag – Sida 17 – Just nu

Recension: Flickan och skammen, av Katarina Wennstam

Publicerat den 16 oktober, 2016 av Justnujusthar5 kommentarer

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 251 (inklusive källförteckning)
Utgivningsdatum: 2016-09-05
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789100166632
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Kvinnor och flickor har i alla tider stämplats för sin sexualitet. Ibland har det inte ens med faktiska sexuella handlingar att göra, en flicka som tar plats kan snabbt stämplas som hora eller slampa. Inget är effektivare för att oskadliggöra en kvinna. Flickan och skammen är ett kritiskt reportage om ryktesspridning, sexualitet och skam, skriven i samma anda som de banbrytande böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman.

Så tyckte jag om boken

Katarina Wennstam har varit en av de viktigaste och starkaste rösterna i samhällsdebatten under 2000-talet, då hon alltid stått på de utsatta flickornas och kvinnornas sida. När boken Flickan och skulden: En bok om samhällets syn på våldtäkt kom år 2002, blev den ett starkt och viktigt inlägg i debatten om mäns våld mot kvinnor. Boken blev bland annat nominerad till Augustpriset. Ämnet för Katarina Wennstams senaste bok, Flickan och skammen, är numera både välkänt och omdiskuterat och jag känner igen de flesta av författarens resonemang kring skuldbeläggande av flickor och kvinnor i sådana situationer som beskrivs i boken. Därför hade jag önskat ett snävare fokus och att författaren istället analyserat ett avgränsat material mer på djupet, och resonerat och dragit slutsatser utifrån det. Jag hade exempelvis velat veta mer om vilka likheter och skillnader författaren uppfattat i intervjuerna hon gjort med utsatta flickor och kvinnor. Jag hade också önskat att författaren begränsat sig till att beskriva situationen inom ett avgränsat område, såsom Sverige, och en begränsad tidsperiod, förslagsvis de senaste tio åren, ur aktualitetshänseende.

Boken ger ett spretigt intryck då författaren hänvisar till dels sina egna upplevelser, dels de intervjuer hon gjort, dels till fall kända från media. Författaren drar slutsatser från bland annat O.J. Simpsonrättegången år 1995, då en kvinnlig åklagare i målet hängdes ut i pressen med uppletade toplessbilder i syfte att försämra hennes trovärdighet. Vi får bland annat också läsa om hur nobelpristagaren Marie Curie var nära att gå miste om nobelpriset i kemi år 1911 på grund av sin otrohetshistoria med en kollega. Författaren redogör för en avhandling som skildrar hur kvinnor av olika skäl pekades ut som horor fortfarande på 1800-talet. Hon redogör för hur kvinnor straffades för otrohet på 1400-talet. Hon nämner hur kvinnor trakasserades efter andra världskrigets slut för att ha fått barn med män från motståndarsidan. Hon berättar om ett fall i Ohio, USA, år 1989 då bygden slöt upp kring två sjuttonåriga killar som dömdes för våldtäkt av en jämnårig flicka, och inte kring offret, den våldtagna flickan. Boken innehåller också en kortare redogörelse för kvinnlig omskärelse, och för ett bröllop där författaren var gäst och där hon uppmärksammade hur olika talen var till brudgummen och bruden, där alla mer eller mindre låtsades att bruden var oskuld, medan motsatsen gällde brudgummen. Hon går igenom olika begrepp som brukar användas som skällsord riktade mot kvinnor, såsom hora, luder, subba, slyna. Sammantaget blir resultatet för litet om för mycket.

Mitt intryck av Flickan och skammen är att Katarina Wennstam med den här boken slår in redan öppna dörrar. Vi är många som redan är övertygade, och lika frustrerade som författaren över den ojämlika och orättvisa situationen för flickor och kvinnor i förhållande till pojkar och män. För de andra, de som uppenbarligen har andra värderingar än vi, tvivlar jag på att den här boken kommer att göra skillnad. Jag hade som sagt önskat en redogörelse baserad på ett väl avgränsat material och en begränsad tidsrymd, där materialet analyserats på djupet och där hänvisningar gjorts till relevanta källor. Nu har boken formen av ett debattinlägg, och som sådant är jag tveksam till om det övertygar några andra än oss som redan är övertygade.

Det jag ser som bokens största fördel, är att den belyser många olika områden där det krävs mer forskning. Jag skulle exempelvis vilja veta om domstolarna resonerar annorlunda nu, jämfört med för tio år sedan, i våldtäktsfall. Jag skulle vilja veta om de våldtagna flickornas och kvinnornas klädsel fortfarande anses relevant för domslutet. Jag skulle också vilja veta vad samhället gör, och vad mer som kan göras, för att förändra de seglivade värderingar och beteenden som fortfarande lever kvar.

♥

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 39

Publicerat den 2 oktober, 20162 oktober, 2016 av Justnujusthar16 kommentarer

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som brukar återkomma varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok.

Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag - stort tack! — Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag – stort tack!

Just nu läser jag Linn Ullmanns senaste roman De oroliga. Det var länge sedan jag läste en bok av henne, det var Innan du somnar för mer än femton år sedan. Ändå känner jag direkt igen berättarstilen. Den är tragikomisk. Bland annat. Recensionsdatum är om några veckor, då berättar jag mer om vad jag tyckte om boken.

Nu först ett citat från sidan 88:

Han säger att vi inte ska säga adjö, han får sömnlösa nätter av adjö, han får ångest och ont i magen, han har långa start- och landningsbanor, goddag och adjö är inte gjort i en handvändning, vi ska bara låtsas som ingenting, prata om småsaker med vanlig röst. Vi sitter på den brunbetsade bänken utanför huset, bilen – den som ska köra mig till flygplatsen i Visby – väntar, det är dags att åka. Och så kysser han mig på pannan och kramar om mig och säger: – Nu säger vi inte adjö.

Fler smakbitar ur bra böcker finns här.

Ha en fin dag!

♥

Recension: Sandmannen, av Lars Kepler

Publicerat den 23 juli, 2016 av Justnujusthar1 kommentar

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 518
Utgivningsdatum: 2012-11-09
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100134679
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

I den förra boken, Eldvittnet, avslöjades att Joona Linna lyckades gripa seriemördaren Jurek Walter, som sedan tretton år sitter isolerad på en rättspsykiatrisk avdelning. Joona har dock fortsatt att misstänka att de varit flera som utfört brotten. Sandmannen börjar med att ett av de barn som Jurek Walter rövade bort kommer tillbaka efter tretton år i fångenskap, vilket besannar Joona Linnas misstankar om att Jurek Walter faktiskt haft en medhjälpare. Kvar i fångenskap finns den återvändande pojkens allvarligt sjuka syster och nu handlar det om att försöka hitta henne innan det är försent. Olika spår följs upp och ledtrådar avslöjas om morden och motiven. Det blir dock snabbt uppenbart att den enda som kan avslöja var flickan är gömd, är Jurek Walter. Lösningen blir att, i en hemlig operation placera kriminalpolisen Saga Bauer på samma anstalt som seriemördaren Jurek Walter, i syfte att försöka få honom att avslöja sig. Trovärdigheten i kriminalromaner är ingenting man kan fästa sig så mycket vid, men frågan är om inte författarna går litet för långt över rimlighetens gräns när de placerar en ung, underskön kvinna tillsammans med en seriemördare och en våldtäktsman.

Precis som Keplers tidigare böcker om Joona Linna, är det här en bok jag sträckläser. Tempot är högt och jag sveps med i handlingen som om jag såg en actionfilm. De korta kapitlen och det rappa språket gör den lättläst. Det är aldrig subtilt och tvetydigt, när någon är rädd skrivs det uttryckligen, alternativt beskrivs det som att hjärtat slår hårdare och snabbare. Det är, precis som i tidigare böcker i serien, mycket och grovt våld, blod, svett, sex och sexfantasier. Klassiska kännetecken för en hårdkokt kriminalroman.

Den manlige huvudpersonen, Joona Linna, är erfaren och skarpsinnig, dessutom stabil, lugn och stenhård i sin yrkesroll. Hans kvinnliga kollega, Saga Bauer, är ung, blond och blåögd och närmast overkligt vacker, precis som prinsessan i sagan. Dock är den prinsessliknande person vi möter här visserligen vacker och späd, men utöver detta dessutom atletisk och stark. Författarparet låter oss förstå att de båda två tyngs av problem på det personliga planet, men som läsare blir man inte berörd. Detsamma gäller seriemördaren Jurek Walter. Hans omänskliga och utstuderade grymhet ger mig obehag, men det blir aldrig riktigt skrämmande. Jag saknar ett psykologiskt djup och jag saknar möjligheten att känna igen mig. Jag kan inte relatera till varken seriemördarens vansinne eller kriminalpolisernas superhjälteegenskaper.

Sandmannen är en lättillgänglig historia som man tar till sig utan ansträngning. Svaren kommer till läsaren istället utan att läsaren själv behöver engagera sig och försöka lägga samman pusselbitarna. I sin genre motsvarar den antagligen vad man kan förvänta sig. Till skillnad från de tidigare böckerna i serien är jag inte lika imponerad av själva hantverket. Jag tycker inte att språket motsvarar det fullständigt trollbindande språket i de tidigare böckerna och Sandmannen ger inte intryck av att bottna i samma grundliga förarbete som tidigare böcker. Jag hoppas att Sandmannen är en mellanbok och att nästa bok i serien når upp till författarparets vanliga nivå.

♥