Dagens bokpost – Spegelmannen, Keplers nya kriminalroman

Dagens bokpost – Keplers nya: Spegelmannen. Den verkar lika ruggig som de tidigare böckerna i serien om kriminalkommissarie Joona Linna och Saga Bauer från Säpo.

Kepler brukar alltid betyda klassiskt hårdkokta kriminalromaner med skickligt uppbyggda intriger, ett skyhögt tempo och spänning så stor att man blir alldeles utmattad. Författarna strävar hela tiden efter att knuffa sina huvudpersoner närmare kanten för att se hur de kommer att agera. Det går inte att motstå de här böckerna.

För nästan exakt två år sedan var jag inbjuden till författarträff med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler, på Nedre Manilla på Djurgården i Stockholm. Vi minglade under någon timme med vin, vatten och snittar, och sedan var det dags för samtal med författarna. Albert ”Abbe” Bonnier ledde samtalet och vi fick möjlighet att ställa frågor. Det var en väldigt trevlig kväll. Här skrev jag om författarträffen och visade många bilder från kvällen.

Jag gav den förra boken, Lazarus, en fyra i betyg. Det psykologiska djupet som jag tidigare saknat i personbeskrivningarna fanns där och författarna gestaltade extremt skickligt hur brottsling och hjälte många gånger i själva verket är som två sidor av samma mynt, med förståelse för varandras själar och psyke. Det som skiljer är att de agerar utifrån helt olika motiv. Det enda sättet de kan komma åt varandra på, är genom att veta hur den andre tänker. Och det var just det mentala spelet som gjorde den boken så intensiv och infernaliskt spännande.

Recensionsdag är om en vecka. Keplers böcker är rena tegelstenarna, men går ändå blixtsnabbt att läsa, så jag kanske hinner till dess. Lovar inget ;)

Mingel på Nedre Manilla med Lars Kepler

För ett par veckor sedan fick jag en inbjudan till författarträff med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler.

Här svängde jag in i går, vid Nedre Manilla. Jag var tydligen först på plats och blev litet fundersam över om det var ok att köra in med bilen.

Då fick jag se en man komma gående med ett gevär över axeln. Ganska märkligt att se det på Djurgården, men passande med tanke på att boken som var själva anledningen för kvällen handlar om skottlossning och mord ;) Han gav i alla fall klartecken till att jag fick köra in.
En kvinna släppte in mig och eftersom jag var först på plats hade jag tid att titta mig omkring i Bonniers residens. Jag överdriver inte om jag berättar att det var pampigt med alla de 300 konstverken och alla gamla bevarade möbler. Ja, ni ser ju själva.

Här står jag i den stora hallen. Tänk att som barn få springa omkring och leka här i alla rum och på tre våningar.

Ett bibliotek helt i min smak med platsbyggda bokhyllor från golv till tak och en otroligt vacker kristallkrona.

Jag kikade runt litet överallt, och fick se den här fina spolanordningen på en av toaletterna. Håll med om att det vore läckert att ha en sådan hemma.

Fin utsikt och fina fönster, som jag dock tror är utbytta mot nyare än de ursprungliga med tanke på de moderna spröjsen.

.
Inredningsinspiration på ännu en toalett. Snyggt handfat med likadana kranar som vi byter till hemma just nu för att få den där snygga sekelskiftesstilen.
.

Vi minglade under någon timme med vin, vatten och snittar, och sedan var det dags för samtal med författarna.  Albert ”Abbe” Bonnier ledde samtalet och vi fick möjlighet att ställa frågor. Det var väldigt spännande, och jag kommer att berätta mer om det på fredag när jag också lägger upp min recension av den helt nya boken om Joona Linna och Saga Bauer.

Efter samtalet fick vi guidad visning. Det var väldigt intressant och även roligt att få höra personliga historier kring många av konstverken.

Och slutligen signerade Alexandra och Alexander våra böcker, och vi som var inbjudna fotade varandra tillsammans med det berömda författarparet. Mörka och gryniga foton, men det var ganska dunkelt inomhus och alla bilder är fotade med mobiltelefonens kamera.

Det var verkligen en riktigt välordnad och trevlig kväll! På fredag kommer min recension av den nya boken, så titta gärna in då.

Och nästa vecka är det dags igen, då är det nämligen dags för nomineringseventet inför Augustpriset. Det är på måndag på Södra teatern. Kommer ni också?

Recension: Kaninjägaren, av Kepler

Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 572
Serie: Joona Linna (del 6)
Utgivningsdatum: 2016-10-24
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100136772
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Joona Linna har suttit två år på den slutna anstalten Kumla när han förs till ett hemligt möte. Polisen behöver hans hjälp för att stoppa den gåtfulle mördaren som går under namnet Kaninjägaren. Den enda länken mellan offren är att de alla hör ett barn läsa upp en ramsa om kaniner innan mördaren kommer. Ödets tärningskast placerar överraskande tevekocken Rex Müller mitt i händelsernas centrum. För första gången ska han ta hand om sin son Sammy. Men istället för tre lugna veckor blir det en fruktansvärd kamp på liv och död. Joona Linna och Saga Bauer är tvungna att börja samarbeta i hemlighet för att stoppa Kaninjägaren innan det är försent.
.

Så tyckte jag om boken

Keplers böcker om Joona Linna brukar locka till sträckläsning och den här är inget undantag. Efter bara en sida var jag fast och måste få veta vad som skulle hända. Kaninjägaren är visserligen en riktig tegelsten, ändå läste jag ut den på en och samma dag. Kepler använder samma berättarteknik som i tidigare böcker i serien, med korta kapitel och ett rappt språk. Precis som i tidigare böcker är det också mycket och makabert våld, blod och sex. Kaninjägaren är en klassisk hårdkokt kriminalroman med ett tempo så högt att man som läsare inte har en chans att hinna fundera över ledtrådar, det är bara att släppa taget och svepas med i farten.

Jag har i recensioner av Keplers tidigare böcker varit skeptisk till hur huvudpersonen, Joona Linna, och hans kvinnliga kollega, Saga Bauer, framställs som närmast omänskliga var och en på sitt sätt. Trots att båda två tyngs av personliga problem har jag inte blivit berörd, eftersom jag inte kunnat relatera till deras superhjälteegenskaper. Detsamma har gällt mördarna i tidigare böcker, som varit så omänskliga och utstuderat vansinniga att de aldrig blivit riktigt skrämmande. I Kaninjägaren har något hänt. Det psykologiska djupet är större, berättelsen griper tag och jag oroar mig för hur det skall gå för karaktärerna i boken. Samma sak gäller beskrivningarna av Joona Linna och Saga Bauer. Joona Linna är fortfarande stabil, erfaren och skarpsinnig och Saga Bauer fortfarande lika underskön som hon är atletisk och stark. Men man kan inte som i tidigare böcker luta sig tillbaka och lita på att de har allt under kontroll. Det har de inte. De ger ett mänskligare intryck än i tidigare böcker och är lättare att känna igen sig i. Det gör handlingen betydligt mer spännande.

Sammantaget upplever jag Kaninjägaren som lika lättläst som tidigare böcker i serien, men med ett större psykologiskt djup. Jag känner också igen det grundliga förarbete som imponerade på mig i de första böckerna i serien. Så här skall en hårdkokt kriminalroman skrivas!

Recension: Sandmannen, av Lars Kepler

sandmannen

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 518
Utgivningsdatum: 2012-11-09
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100134679
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

I den förra boken, Eldvittnet, avslöjades att Joona Linna lyckades gripa seriemördaren Jurek Walter, som sedan tretton år sitter isolerad på en rättspsykiatrisk avdelning. Joona har dock fortsatt att misstänka att de varit flera som utfört brotten. Sandmannen börjar med att ett av de barn som Jurek Walter rövade bort kommer tillbaka efter tretton år i fångenskap, vilket besannar Joona Linnas misstankar om att Jurek Walter faktiskt haft en medhjälpare. Kvar i fångenskap finns den återvändande pojkens allvarligt sjuka syster och nu handlar det om att försöka hitta henne innan det är försent. Olika spår följs upp och ledtrådar avslöjas om morden och motiven. Det blir dock snabbt uppenbart att den enda som kan avslöja var flickan är gömd, är Jurek Walter. Lösningen blir att, i en hemlig operation placera kriminalpolisen Saga Bauer på samma anstalt som seriemördaren Jurek Walter, i syfte att försöka få honom att avslöja sig. Trovärdigheten i kriminalromaner är ingenting man kan fästa sig så mycket vid, men frågan är om inte författarna går litet för långt över rimlighetens gräns när de placerar en ung, underskön kvinna tillsammans med en seriemördare och en våldtäktsman.

Precis som Keplers tidigare böcker om Joona Linna, är det här en bok jag sträckläser. Tempot är högt och jag sveps med i handlingen som om jag såg en actionfilm. De korta kapitlen och det rappa språket gör den lättläst. Det är aldrig subtilt och tvetydigt, när någon är rädd skrivs det uttryckligen, alternativt beskrivs det som att hjärtat slår hårdare och snabbare. Det är, precis som i tidigare böcker i serien, mycket och grovt våld, blod, svett, sex och sexfantasier. Klassiska kännetecken för en hårdkokt kriminalroman.

Den manlige huvudpersonen, Joona Linna, är erfaren och skarpsinnig, dessutom stabil, lugn och stenhård i sin yrkesroll. Hans kvinnliga kollega, Saga Bauer, är ung, blond och blåögd och närmast overkligt vacker, precis som prinsessan i sagan. Dock är den prinsessliknande person vi möter här visserligen vacker och späd, men utöver detta dessutom atletisk och stark. Författarparet låter oss förstå att de båda två tyngs av problem på det personliga planet, men som läsare blir man inte berörd. Detsamma gäller seriemördaren Jurek Walter. Hans omänskliga och utstuderade grymhet ger mig obehag, men det blir aldrig riktigt skrämmande. Jag saknar ett psykologiskt djup och jag saknar möjligheten att känna igen mig. Jag kan inte relatera till varken seriemördarens vansinne eller kriminalpolisernas superhjälteegenskaper.

Sandmannen är en lättillgänglig historia som man tar till sig utan ansträngning. Svaren kommer till läsaren istället utan att läsaren själv behöver engagera sig och försöka lägga samman pusselbitarna. I sin genre motsvarar den antagligen vad man kan förvänta sig. Till skillnad från de tidigare böckerna i serien är jag inte lika imponerad av själva hantverket. Jag tycker inte att språket motsvarar det fullständigt trollbindande språket i de tidigare böckerna och Sandmannen ger inte intryck av att bottna i samma grundliga förarbete som tidigare böcker. Jag hoppas att Sandmannen är en mellanbok och att nästa bok i serien når upp till författarparets vanliga nivå.