Våra fönster är så kallade kulturfönster, sådana man ofta hade under den nordiska klassicismen under 1920-1940-tal. De är handkittade med äkta glas, sex glasrutor i varje fönster och fasta spröjs. De är vackra, men innebär också otroligt mycket merjobb.
Jag kan intyga att det är otroligt svårt att få de här glasen fina när man putsar dem. Det blir flammigt hur man än gör, antagligen eftersom de inte är helt släta på samma sätt som fabrikstillverkade glas. Vi bestämde oss för att anlita proffshjälp genom Hemfrid. För 1600 kr fick vi alla fönstren putsade, och det var det verkligen värt. Det blev litet flammigt ändå, men jag är glad att jag slapp hänga ut genom fönstren på övervåningen för att nå glasen på utsidan.
Fönsterputsaren var en glad man som stånkade och stönade hela tiden när han jobbade. Jag fick nästan dåligt samvete för att jag inte putsade fönstren själv, när han verkade tycka att det var så jobbigt. Men våra fönster är svåra, jag sade ju det. Han tackade nej till kaffe, han tyckte absolut inte om svenskt kaffe, men erkände att espresson jag ändå lyckades truga på honom var riktigt god ;)
När alla fönstren var putsade var han inte nöjd, men ville att jag skulle gå runt och inspektera och se om jag godkände. Tänk er den känslan. Usch, det var jag inte bekväm med. Hela pigdebatten snurrade minst tjugo varv i mitt huvud. Men självklart hade han gjort ett så bra jobb som det går att göra med de här svåra fönstren.
När jag sade att det såg jättefint ut kom den dagens överraskning – han sade högt: Åhhh! log, lade huvudet på sned och sträckte ut armarna för att ge mig en jättekram. Hahaha, jag har aldrig tidigare fått en sådan bamsekram av varken hantverkare som vi anlitat, banktjänstemän, besiktningstekniker på bilprovningen, lantbrevbärare, hovslagare, kassapersonal, optiker, tandläkare eller läkare.
I dag är det introduktion i Bellas och Jackies skola, vilket innebär att vardagen är tillbaka. Ha en fin dag hörrni!
♥
Just nu - Just här 