Vardagarna innehåller så mycket fint. Ibland fotar jag och delar med mig här. Som på ladan i soluppgång. Ett favoritmotiv.
Men livet är inte ett rosaskimrande fluff, inte för någon, och inte hela tiden. Särskilt inte den här vintern, med snö och kyla under två månader i sträck. Och absolut inte i dag.
I morse ägnade jag tre timmar till att försöka tina upp vattenledningar som frusit i tvättstugan, igen. Förra gången var för två veckor sedan. Fram med hårfön och byggfläkt. Fläkten pallade jag upp på en stol med en uppochnedvänd plastbalja ovanpå. Bara varmvattnet hade frusit, alltså behövde jag lokalisera rätt rör från varmvattenberedaren. Bastun fick hjälpa till att värma upp och sprida värme. Säkert syns det på elräkningen sedan. Hurra…
In och tända en brasa, eftersom det var bara 15 grader inomhus när jag gick ut. Tillbaka till tvättstugan.
Dags att ge hästarna vatten. Släpa ut förlängningsslangen som jag tinat upp inomhus i hallen under natten. Men varför blinkade utebelysningen och lysrören i stallet? Det måste ha blivit ett spänningsfall på grund av att jag hade både bastun igång och använde byggfläkten för att tina upp vattenledningarna. Huvudsäkringarna sitter i stallet, så in dit och hitta rätt säkring och byta.
Insåg att vattnet rann väldigt långsamt. Typiskt. Det måste vara något fel på hydroforen också. Den står i ett rum med egen dörr i stallbyggnaden. Dörren var blockerad med trettio centimeter tjock isskorpa. Hämta spade och hacka mig in. Till slut gick det att öppna dörren tillräckligt för att jag skulle kunna pressa mig in. Hydroformätaren på noll… Återställa hydroforen. Mätaren började ticka uppåt igen, vattentrycket blev normalt och hästarna fick vatten. Pusta ut en stund.
In i huset och titta till brasan. Veden hade såklart hunnit slockna. Tända en ny brasa. Den här gången rykte det in, och det doftade ganska snabbt rök i hela huset. Jag vet inte vilket som är värst, att frysa eller känna doften av rök från ved.
Tillbaka till tvättstugan och de frusna ledningarna. Efter fyra timmar lossnade isproppen. Jag var ganska nöjd med att jag klarade att lösa alla problem. Men har ni sett filmen ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott”..? Så började det kännas.
Lunchdags. För hästarna. Själv hade jag inte ens ätit frukost. Hästarnas höbalar var helt täckta med is och snö. Hämta en spade och försöka nå upp för att få isen att lossna, utan att få isklumpen på mig.
Nu är det -20 grader utomhus igen. Inomhus är det 16 grader.
Hästarna vill inte komma för att stallas in under natten. De står längst borta i hagen och bara tittar på mig när jag kallar på dem. Trött och genomfrusen, efter en lång dag då jag känt mig som Raskens, känns det som rätt beslut att sälja både hus och hästar.
Men så dök ett foto upp i mitt Instagramflöde, på tussilago, som pappa messade mig i början av mars för ett par år sedan. Om vi har tur är det bara en månad kvar till vår. Snart är oxveckorna över! Och jag tänker på vad pojken peppade sig själv med i filmen ”Mitt liv som hund” – det kan alltid vara värre. Mycket värre.
Hoppas ni uthärdar kylan, ha en fin lördagskväll! ❤️
Just nu - Just här 