I veckans helgfråga vill Mia att vi:
a) visar ett favoritomslag där omslaget verkligen motsvarade innehållet
b) visar ett omslag som fått mig att inte vilja läsa boken
c) visar ett hemskt omslag, där jag ändå valde att läsa boken, och den var fantastisk!
Här kommer mina litet utvidgade svar.
.
Hemska omslag på riktigt bra böcker
Innehållet i Testamente motsvarar verkligen inte omslaget. Lila och rött känns helt fel för en lågmäld släktkrönika om betydelsen av arv och miljö. Jag skulle hellre ha valt någon jordfärg, som någon av de här:
Fotot på Brandvakten borde ha varit mer dramatisk, det där fotot ser mest ut som en helt vanlig majbrasa. Placeringen av titeln är inte heller snygg när bokstäverna går ända ut i bokomslagets kanter.
Glastronen är en bok som riktar sig framförallt till unga vuxna, och jag motsvarar bara hälften av begreppet för målgruppen, så inte så konstigt kanske om jag inte kände mig lockad att läsa den. Men så gjorde jag det, och blev helt fast. Faktiskt upplevde jag något som liknade känslan när jag som barn och ungdom kunde försvinna i tid och rum när jag läste böcker.
Färgen på omslaget till Vuxna människor sticker i mina ögon, liksom färgen på Nötskal. Omslaget till Folk med ångest är hemskt på alla sätt jag kan tänka mig.
.
Hemskt omslag och ingen vidare bra bok
.
favoritomslag där omslaget motsvarade innehållet
Det här är favoriter hos mig, både vad gäller omslaget och innehållet. Omslagen är oftast utan bilder eller foton. Jag gillar rena omslag som lämnar åt mig som läsare att själv skapa bilder av historien i mitt eget huvud. Omslaget till Nora är fantastiskt tycker jag. Med små medel visar det hur Nora känner sig instängd och vantrivs i sitt till det yttre perfekta hem och perfekta liv.
.
Bokomslag med människor
Bokomslag med människor brukar inte passa min smak. Jag vill inte få en bild av karaktärerna i boken, utan skapa den bilden själv utifrån vad jag läser. Här är några omslag som jag hellre sett utan människor, och några som jag gillar.
Ett jävla solsken med Ester Blenda Nordströms litet plutiga och trotsiga ansikte lockade inte mig till läsning. Men boken är väldigt bra och intressant.
Hédi Fried tycker jag däremot är självskriven med sin bild på omslaget till Frågor jag fått om förintelsen. Hennes foto ger tyngd, genuinitet och tillförlitlighet åt innehållet, med sin lugna och livserfarna blick.
Omslagen till Krokas och Mödrarnas söndag är så snygga att man skulle kunna sätta upp dem på väggen. Kanske för att de inte är skarpa i konturerna och i mjuka toner. De är respektive påminner om konstverk.
Fler omslag från bokbloggare som länkat hos Mias bokhörna.
♥
Just nu - Just här 