Just nu har vi en liten kopia av Lotta på Bråkmakargatan här hemma. Oj oj, vad humöret pendlar. Från att ha varit ett enda strålande solsken kan hon sjunka ned i ren förtvivlan över något man själv skulle tycka är en småsak. Det sämsta man kan göra att vifta bort det. För henne är det stort allvar och då måste man ta henne på stort allvar också.

Det gäller att välja sina strider, och man får omväxlande lirka och trösta många gånger per dag. Rena berg- och dalbanan.

Otroligt egentligen, hur Astrid Lindgren kunde träffa så rätt i de repliker hon gav sina karaktärer. De stämmer ju på pricken!

– Vad blir det för mat?

– Panerad fisk med ris

– Fisk… Då vill jag inte ha…

Och det är bara att byta ut ordet fisk mot vad som helst, för svaret blir detsamma..!

.

Eller:

– Dumma mamma!!

Som hon egentligen inte menar, och som hon ångrar direkt när hon sagt det. Och så får man trösta igen och så blir allt bra. Ett tag.

Och mitt i de här känslostormarna går utvecklingen på högvarv. Rätt som det är inser man att ungen kan ju skriva! …R.. A.. S.. M.. U.. S… stavar hon plötsligt lillkusinens namn.

Det är bara att hålla i sig och åka med!