Nu vet jag skillnaden mellan att känna livet i sig och att inte göra det. Mitt nyvunna liv utan blödande magsår är klart bättre än med! Har 1000 idéer, men skall nöja mig med att förverkliga bara några stycken :)

Tack ni som kommenterat och gillat på facebook!

Ni ser lammen på fotot, så känner jag mig!

Fem månader av oändligt många blodprover och utredningar av varför mitt hjärta rusade, varför jag hade ont i bröstet och alldeles för hög puls, varför jag fick högre värde av vita blodkroppar än normalt, varför jag var så otroligt trött, darrig och svag så att jag knappt orkade gå uppför trappan i huset.

När jag blev remitterad till en hjärtspecialist tittade hon på mig och i journalen och konstaterade utan vidare att det bara var pollenallergi. När jag svarade att allt började i januari ändrade hon sig, då var det en inflammation i bröstmusklerna. Tag tre Ipren om dagen i sju dagar så kommer det att gå över. Tillåt mig småle… Hade jag följt hennes råd, vilket jag inte gjorde, så hade väl magsåren blivit mycket värre.

Jag fick också höra att det var övergångsåldern, även om jag egentligen var litet för ung för det. Det skulle förklara den höga pulsen och att hjärtat rusade i tid och otid. Jag protesterade mot att jag skulle ha övergångsbesvär, men sedan såg jag att läkaren ändå skrivit i journalen att det var det jag hade problem med.

Många gånger fick jag höra att jag såg ju så frisk, liten och lätt ut. Jag undrar hur de hade behandlat mig om jag varit överviktig..? Hade de skyllt på det då..?

När jag envisades med att hela tiden komma tillbaka och kräva vidare utredning blev vissa av läkarna tydligt irriterade. Vissa saker får man lära sig att leva med, sade en läkare.

Fem månader tog det innan jag fick remiss till gastroskopi. Fel på magmunnen och blödande magsår som börjat läka av sig själva. Efter fem månader insåg väl kroppen att den fick ta tag i det här själv när inget hände! Under fyra veckor skall jag äta receptfri medicin mot magsår, för att verkligen bli av med problemen. Redan första dagarna kände jag en klar förbättring. Så enkelt kan det alltså avhjälpas, när felet väl upptäcktes!

Det är inte roligt att känna att något är fel, men inte få något svar på vad det är. Särskilt när läkarna inte tar problemen på allvar. Till slut börjar man ju tvivla på sig själv, att det kanske skall kännas så här. Men vet ni vad, det finns ingen som känner sin egen kropp så bra som man själv. Om jag skall ge något råd utifrån hur jag upplevt sjukvården, så är det att stå på er! Och ett råd till – blodprov visar inte allt, som läkarna tycks tro. Flera blodprov togs som skulle visa om något var fel med magen, men proven visade ingenting.