Mat, rörelse och vila har alltid varit självklara delar i mitt liv. Och grunden för det lades i barndomen.

Växer man upp på en gård finns det alltid mycket att göra. Förutom att sköta om och ansvara för min häst och de smådjur jag hade, hjälptes vi alla åt med det vi kunde. Hässja och köra in hö på sommaren, cykla med fika till pappa och mamma när det var full fart med skörden, plocka bär och svamp på hösten, passa syskon, duka och laga mat. Och när vi inte hjälpte till, lekte vi runtomkring. Vi kände att vi behövdes, och den speciella känsla av gemenskap man känner då kan inte alls jämföras med när man gör saker tillsammans bara för sitt nöjes skull.

Och mamma var alltid noga med måltiderna så att vi regelbundet fyllde på med bra energi. Hon är en mästare på att laga god och nyttig mat. Däremot åt vi inte när vi såg på TV och vi fick inte godis varje lördag. Ibland lyxade vi till det med skaldjurssallad och rostat bröd. Då kändes det väldigt speciellt. Läsk drack vi bara till påsk, midsommar och jul.

Vi åt alltid hela familjen tillsammans. Ingen såg på TV, läste tidningen eller något annat samtidigt. Vi åt och pratade.

Bantning hörde jag talas om för första gången när jag var vuxen. Jag minns inte att jag någonsin läste om det eller att man pratade om det i skolan. Och definitivt inte hemma. För mig var det självklart att man behövde fylla på med energi, inte dra ned på den..!

Nu har jag barn själv, och funderar över vilka värderingar och vanor vi för över till dem…