Recension: Jag lät dig gå av Clare Mackintosh

Jag-lät-dig-gå-326x520

.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 421
Utgivningsdatum: 2016-01-12
Förlag: Lind & Co
Översättning: Mia Gahne
ISBN: 9789174614817
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet

Strålkastarna glittrar i den blöta asfalten, ljusen bländar dem gång på gång. Det är den sortens novemberväder som får alla att skynda sig. En femårig pojke studsar glatt pratandes fram bredvid sin mamma. När de är nästan framme släpper pojken för ett ögonblick sin mammas hand och springer över gatan mot sitt hem. Bildäcken tjuter mot asfalten, pojkens kropp träffar vindrutan och slungas mot gatan. Det är över.

”När jag vaknar dröjer det några sekunder innan jag kommer på vad det är som känns så konstigt. Allting är sig likt, ändå är allting annorlunda. Innan jag har hunnit slå upp ögonen fylls mitt huvud av ett dånande oväsen, som ett tunnelbanetåg som dundrar förbi. Och sedan börjar det igen: scenerna ur färgfilmen som varken går att pausa eller stänga av ljudet på.”

Historien berättas ur flera personers perspektiv. Vi får bland annat följa Jenna Gray, som flyr av sorg från sin hemstad och lämnar allt från sitt tidigare liv kvar. Hon hamnar i en liten by i Wales där hon kämpar för att glömma sitt förflutna och skapa sig ett nytt liv, men hemska minnen jagar och sliter i henne. Hon försöker upprätthålla en någorlunda normal fasad utåt samtidigt som hon hela tiden lever på gränsen till sammanbrott. Byns invånare är nyfikna på vem Jenna är, men hon håller alla på avstånd och släpper ingen in på livet. Hon vill inte att någon skall veta vem hon är och vad som hände den där fruktansvärda novemberkvällen. Hon kämpar för att försöka glömma det som var och lära sig att leva vidare. Efterhand lyckas hon skapa sig en enkel tillvaro i den lilla byn och upptäcker ett sätt att försörja sig på sin konst. Hon börjar sakta, sakta tro på en framtid.

Parallellt med historien om Jenna får vi följa det polisiära arbetet, då Ray Stevens och hans unga kollega Kate Evans försöker hitta den som orsakade pojkens död. De har inga ledtrådar alls, men är beredda att offra mycket för att ställa den skyldige inför rätta och skipa rättvisa åt pojkens mamma.

 

Vad jag tyckte

För att vara en deckare är det här en ganska lågmäld historia, berättad i ett långsamt tempo. De psykologiska aspekterna och personbeskrivningarna får stort utrymme i boken, och det är med de beskrivningarna som jag tycker att författaren lyckas allra bäst. Successivt växer bilder av de olika personerna i boken fram. Stämningen byggs upp steg för steg, och man anar mer och mer att allt inte är vad det ger intryck av att vara.

Jenna, som till att börja med är fullständigt nedbruten, men som till sist börjar kunna tänka på en framtid. ”Ska jag berätta en historia för dig, Patrick? Historien om Jacob och olyckan. Om att tvingas fly för att jag inte kunde föreställa mig något annat sätt att överleva än att börja om. Om att vakna varje natt och skrika eftersom jag aldrig kan bli fri från det som hände.”

Ray, som med åren börjat förlora det brinnande engagemang han en gång kände för sitt arbete, men som med den betydligt yngre och mer entusiastiska Kate som kollega får ny energi, på både det professionella och privata planet. ”Han hade lovat Mags att han inte skulle komma hem sent, men han skulle ju kunna offra en halvtimme och ändå vara hemma i skaplig tid. Innan han hann ändra sig öppnade han nedersta skrivbordslådan och tog upp mappen med Jacobs fall. Det gick en hel timme innan han kom sig för att titta på klockan.”

Ray känns mänsklig med sina fel och brister. Författaren har tecknat ett trovärdigt personporträtt av en medelålders familjefar som får en nytändning på jobbet och i livet. Han dras till Kate, som är som ett eko av honom själv i samma ålder, och som en yngre version av hans fru. Personligen tycker jag inte om honom, han ger intryck av att vara en självupptagen man i medelålderskris. Det blir en pulshöjare i sig, att följa Rays tankegångar och handlingar och hoppas på att han kommer att göra rätt val. ”De stod så nära varandra att han kunde ana doften av Kates parfym. Han kände hur hjärtat började bulta i bröstet. Kysste han henne nu fanns det ingen återvändo.”

Boken är väldigt välskriven, och det tillsammans med de trovärdiga personbeskrivningarna gör att jag ger den ett högt betyg. Det som drar ned intrycket litet är att själva händelseförloppet inte känns helt trovärdigt.

Jag är övertygad om att den här boken kommer att filmatiseras. Historien, karaktärerna och miljöerna är som gjorda för det. Det skulle bli en fantastiskt bra psykologisk thriller.

8 reaktioner till “Recension: Jag lät dig gå av Clare Mackintosh

    1. Riktigt bra bok. Hoppas det blir film av den. Som film skulle den nog bli mer smygande skrämmande, och det skulle bli bra det också. Intressant slut också. Tänkte du på att författaren avslutar prologen i början av boken med ungefär samma ord som i det avslutande kapitlet? En till twist?

      Gilla

  1. Den där ska jag lägga till min ”vill-ha-lista”. Det verkar sevärd att läsa. Tack för tipset !
    Ha en fortsatt fin kväll !
    Kram

    Gillad av 1 person

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.