Skip to content

Recension: Franska barn kastar inte mat, av Pamela Druckerman

4 maj, 2016

franska

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 269
Utgivningsdatum: 2013-09-25
Förlag: Riviera Förlag
Översättning: Desirée Wahren Stattin
ISBN: 9789197753142
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens baksidestext

Varför äter franska barn glatt både grönsaker och fisk? Varför sover de hela natten från att de är bara ett par månader? Och hur kommer det sig att franska föräldrar kan småprata i parken utan att bli avbrutna en gång i minuten?

När Pamela Druckerman får sitt första barn bor hon i Paris och hon bestämmer sig för att ta reda på hemligheten bakom den franska familjelyckan. Hon hittar föräldrar som inte höjer rösten, treåringar som själva bakar yoghurtkaka och barn som tränas i tålamod från att de är riktigt små. Pamela inser också att fransmännen har en helt annan syn på vad ett barn faktiskt är.

Franska barn kastar inte mat är en personlig och rolig berättelse om Pamela Druckermans liv med man och tre barn. Boken är en bladvändare som kan få vem som helst att vilja flytta till Paris och förvandla sina barn till nöjda, tvåspråkiga finsmakare.

 

Vad jag tyckte om boken

En väldigt välskriven, intressant, faktaspäckad och samtidigt oerhört underhållande bok som faktiskt fick mig att vilja precis det som det står på baksidan av boken – flytta till Paris! Eller till vilken fransk ort som helst. Och helst i går. Det här är ingen tyck-och-tänk-bok i frisinnad anda. Boken baseras på dels en diger lista med källor och nothänvisningar i varje kapitel, dels det som i forskningssammanhang skulle räknas som kvalitativa studier. Det vill säga intervjuer för att förstå attityder och idéer om fransk och amerikansk barnuppfostran. Författaren använder sitt eget familjeliv som jämförelse till hur hon upplever hur det fungerar hos infödda franska familjer. De berättelserna är som små briljanta kåserier, väldigt personligt skrivna betraktelser som fick mig att både le igenkännande, skämmas litet och skratta högt.

Jag fick så många tankeställare och så många aha-upplevelser av den här boken. Jag har svårt att tro att någon bok som jag läser i år kommer att nå upp till samma nivå som den här. Jag rekommenderar den till alla, vare sig man har egna barn eller kommer i kontakt med andras.

 

Några exempel ur boken

Barn räknas som en hel person

Det jag tyckte bäst om i den franska synen på barn, är hur barn redan från bebisåldern räknas som en hel person med egna rättigheter och skyldigheter. Man pratar inte så kallat bebisspråk med vuxna, det vore att visa brist på respekt, alltså pratar man inte bebisspråk med barn heller. Alla, stor som liten, visas samma respekt.

 

Ett sätt att visa barnen omtanke är att lära dem artighet

Redan när barnen är små får de lära sig att hälsa när de kommer och när de går, och att säga tack. Självklart behöver man påminna barn många gånger innan det kommer naturligt, men som med all inlärning så krävs det träning. Att visa artighet innebär att barnen kommer att mötas med större respekt från omgivningen och andra människor kommer att bli glada att träffa dem. Att lära sig hövlighet anser fransmännen dessutom motarbetar själviskhet. Barn som ignorerar människor och inte säger bonjour eller au revoir blir kvar i sin bubbla. Hälsningsfrasen gör att barnet och den vuxne blir mer likvärdiga, åtminstone för stunden. Det visar att barnet är en person med egna rättigheter.

Som exempel beskriver författaren hur en fyraåring i USA inte är tvungen att hälsa på henne när han kommer in i hennes hem. Han kan smyga med i föräldrarnas hälsning, och på amerikanskt vis förväntas hon tycka att det är helt okej. ”Jag behöver inte bekräftelse från barnet eftersom jag inte helt räknar honom som en hel person; han är i den egna barnsfären. Jag får höra allt om hur begåvad han är men faktum är att han inte pratar med mig.”

Författaren berättar sedan om hur hon försöker förklara för sin lilla dotter att bonjour är en inhemsk vana som hon måste respektera. Hon coachar henne när de skall på kalas eller hälsa på franska vänner. ”Vad skall du säga när vi kommer in?” frågar hon oroligt. ”Caca boudin” (bajskorv på franska), svarar dottern…

 

Treåriga ”barnkungar”

Boken tar upp väldigt många intressanta perspektiv på barnuppfostran. Författaren nämner begreppet ”barnkung”, om treåringar som toppstyr familjen, vilket sätter hela familjen ur balans och förstås inte är bra för någon. Enligt fransk syn på familjen är alla centrala, ingen är mer eller mindre värd än någon annan. Följaktligen skall alla visa och visas samma respekt. Enligt författaren är fransmän generellt sett väldigt bra på att lyssna på sina barn och att se dem, men föräldrarna har huvudansvaret för familjen och skall agera som föräldrar i första hand och inte försöka att vara kompisar med sina barn på bekostnad av nödvändig vägledning och gränssättningar. Som förälder måste man våga/orka ta konflikter om de behövs.

 

Ett ytterligare sätt att visa föräldraomsorg är att lära barn att vänta

Det handlar till att börja med inte om långa stunder, det kan räcka med minuter eller sekunder. Om man pratar med någon får barnet vänta tills man avslutat sin mening. Försöker barnet avbryta säger inte fransmän tyst eller nej, utan vänta. Att lära sig att vänta innebär att barnet lär sig att anpassa sig till resten av familjen. Författaren tar upp bakning som ett exempel på hur man i Frankrike lär sig att vänta. I Frankrike är det vanligt att barn redan från tre års ålder får baka en enkel kaka på egen hand. Allt mätande och blandande av ingredienser i rätt ordning är den perfekta lektionen i tålamod. När kakan är klar kastar man sig inte över den, som i USA (och Sverige, skulle jag tro). Om man bakat på förmiddagen väntar man tills mellanmålet på eftermiddagen med att äta kakan.

”I Frankrike ser jag regelbundet något som närmast liknar ett mirakel: vuxna i sällskap med små barn hemma, där de vuxna lyckas dricka en hel kopp kaffe och ha en fullständig konversation.”

 

Matglada barn

I Frankrike lär barnen sig redan som små att äta bra och varierad mat. Man äter på bestämda tider. Inget småätande däremellan. I Frankrike ser man inte föräldrar proppa i sina barn kex och annat mellan måltiderna för att barnen skall hålla sig lugna. Barnen får godis och kakor, men det innebär inte att man äter dem direkt när man köpt eller bakat dem, man väntar tills det är dags för mellanmål. I gengäld får man barn som inte skriker hysteriskt efter snacks i tid och otid. Och barnen äter sin mat eftersom de inte småätit.

Jag blev så överraskad när jag läste vad som serveras till lunch, och hur det serveras, på förskolorna i Frankrike..! Författaren fick sitta med och anteckna vid ett lunchtillfälle på sin dotters förskola:

”En av hennes lärare rullar fram en vagn fylld med övertäckta serveringstallrikar och bröd inslaget i plast för att det skall hållas färskt. Det finns en lärare vid varje bord. Först visar läraren upp varje rätt. Förrätten är en knallröd tomatsallad med vinägrettdressing. ‘Efter det kommer le poisson‘, säger hon till godkännande blickar när hon visar upp en fjällig vit fisk i ljus smörsås och till det ärtor, morötter och lök. Nästa rätt hon tittar på är osten. ‘I dag är det le bleu‘, säger hon och visar barnen en smulig blå ost. Sedan visar hon upp desserten: hela äpplen som hon skivar vid bordet.”

Författaren beskriver sedan kontrasten mot amerikanska matvanor. I USA är restaurangerna, till skillnad mot i Frankrike, barnvänliga med barnstolar, kritor och små pysselhäften för barnen att sysselsätta sig med. Barnmenyerna har ett utbud av hamburgare, friterade chicken nuggets, pizza och kanske spaghetti. Det finns nästan aldrig några grönsaker. ”Det är inte bara restauranger som behandlar barn som om de inte har fullt utvecklade smaklökar.”

Av egen erfarenhet vet jag att det är så som författaren skriver, att det knappt finns barnmenyer i Frankrike. Till och med när man äter på McDonalds ser menyerna annorlunda ut i Frankrike jämfört med i USA och i Sverige. I USA och Sverige kan man få portionspåsar med ketchup, i Frankrike var ketchupen utbytt mot dijonsenap i portionspåsar.

 

En bladvändare

Den här boken skulle passa perfekt för bokklubbar, det finns så många olika aspekter av familjeliv att diskutera. Utöver det lilla jag nämnt tar författaren upp planeringen av barn, förlossning, sömn, nappflaska eller amning och mycket, mycket mer. Allt med en humoristisk underton som gör boken ljuvlig att läsa.

franska barn

 

11 kommentarer leave one →
  1. 6 maj, 2016 11:56

    Oj. Jag vet inte riktigt var jag ska börja här.

    Franska barn är hårt drillade till att synas men inte höras, ända från att de är små (snacka om att sätta gränser!). Lååångt från svensk ”flum”-uppfostran som varit så populär. De kläs upp på söndagarna för att gå på promenad, visas upp och förväntas uppföra sig som små vuxna. Redan Kerstin Thorwall skrev om varför franska män biter på naglarna.

    I Frankrike har ingen ADHD, brukar man säga. Det beror knappast på att den inte finns, men den får helt enkelt inte synas. Till skillnad från grannlandet Italien, där alla tycks ha ADHD och det är helt okej. jag sitter hellre vid ett levande italienskt middagsbord än vid ett fransk konversationsbord. Ändå älskar jag Frankrike!

    Inte utan att jag tänker på Anna Wahlgren som lät barnen svälta tills de åt den förhatliga havregrynsgröten hon serverat.

    Jag är ingen vän av flum-uppfostran, men sannerligen inte heller av den franska. När vi varit i Frankrike har jag förklarat för barnen att de måste tänka på hur de uppför sig för där får man slå sina barn. Glömmer aldrig min dotters förtvivlan när ett liten pojke framför oss på kajen i Rouen fick en redig örfil av sin pappa bara för att han ville säga något.

    Nej, jag ser varken respekt för eller omtanke om barnen i någon av dessa modeller. Amerikansk uppfostran kan jag inte yttra mig om, men med tanke på hur barn och ungdomar uppför sig i skrikiga Disney-serier kan jag kanske ana …

    Och jag som bara skulle kolla igenom dina inlägg 🙂

    Liked by 1 person

    • 6 maj, 2016 03:29

      Tack för att du tog dig tid att reagera på inlägget, det är alltid intressant att få olika vinklingar på saker och får höra andras erfarenheter och tankar. Ja, allt är inte guld som glimmar, skulle man väl kunna säga. Första gången vi var i Frankrike stod jag med tappad haka och tittade på barn på en förskola. Flickorna såg ut som små dockor i sina fina små kappor. Våra tjejer har haft praktiska ytterkläder, så att de fungerar bra till att vara ute i kyla, hoppa i vattenpölar och plaska i lera. Allt har sina positiva och sina negativa sidor. Men jag gillar deras inställning till artighet och respekt, det är till exempel ganska tråkigt med föräldrar som tillåter sina barn att avbryta hela tiden, trots att barnen är i skolåldern och borde kunna vänta några sekunder.

      Gilla

      • 11 maj, 2016 08:24

        Bara därför var jag ju tvungen att gå in och se om du skrivit något här 😉

        Tänkte just på det sista efter middagen idag då jag satt och lyssnade på vad min äldste son berättade samtidigt som maken ropar från köket och ville veta vilket te han skulle göra åt mig. När han inte fick svar kom han in och försökte avbryta – tji fick han. Kan inte låta bli att undra hur bra vi vuxna är på att vänta på vår tur …

        När jag får barnbarn ska jag (försöka) lära dem att diskret lägga handen på min arm om de vill något 😉 😉

        Liked by 1 person

  2. 5 maj, 2016 09:13

    Blir nyfiken och jag har inte ens barn 🙂

    Liked by 1 person

    • 6 maj, 2016 05:11

      Jag tror att boken passar alla faktiskt. Alla kommer i kontakt med barn, även om man inte har egna, och därför har man väl tankar om hur man tycker att barnen är uppfostrade. Det är väldigt intressant just med jämförelsen mellan amerikanskt och franskt. Jag fick mig många tankeställare 😉

      Gilla

  3. 5 maj, 2016 06:54

    Trodde först det var något i stil med floskelstaplaren jag skrev om här, men det där verkar mer nyanserat och kanske innehåller en del intressanta ideer.
    http://kajsalisa.com/2013/11/09/26611/

    Liked by 1 person

    • 6 maj, 2016 05:05

      Jag läste ditt inlägg tidigare, skall titta in igen.

      Det den här författaren gör är att jämföra amerikansk och fransk syn på barn och barnuppfostran. Jag gillar den franska inställningen att det är ett sätt att visa omtanke att lära barnen artighet och respekt. Nu i efterhand tror jag att vi haft nytta av det, inte minst när vi varit i Frankrike. Om våra barn inte kommer ihåg att hälsa, säga hej då eller tacka påminner jag dem alltid litet tyst, så att de inte skall skämmas inför andra för att de glömde. Det gäller inte bara vänner och bekanta, utan även när vi varit på restaurang eller café i till exempel Frankrike. Många säger att fransmän är otrevliga, men i den här boken tror jag att man får en förklaring, de förväntar sig att man av respekt hälsar även när man går in i en affär till exempel. Även om Jackie och Bella inte kan franska, sade de alltid bonjour, au revoir och merci när vi kom, gick och för att tacka, och vi blev alltid så väl bemötta.

      Gilla

  4. 5 maj, 2016 06:45

    Har bott i Paris i ett år samt varit utbytesstudent där när jag var 13. Så japp, jag kan inte bara hålla med reglerna om ”uppfostran” utan har sett det med egna ögon.

    Där daltas verkligen inte med barnen, vilket jag tycker är toppen. Sedan kan man ju ha en åsikt om att en sexåring får dricka utspätt vin till maten och att en 13-åring helt enkelt förväntas vara vuxen och ta ett glas vin till lunch/middag.

    Åt andra sidan får barnen en ”sund” inställning till alkohol. Har då aldrig sett en full fransk ungdom. Ingen vuxen heller för den delen.

    Liked by 1 person

    • 6 maj, 2016 04:56

      Jag tror att man i Sverige tror att man gör barnen en otjänst genom tydliga regler, när det i Frankrike egentligen verkar handla om respekt och omtanke om barnen. Jag tror inte att barn som tror att de styr familjen blir trygga personer. Dessutom är det ju sant att familjer med väluppfostrade barn är det trevligt att fortsätta att träffa, medan man av självbevarelsedrift drar ned på umgänget med familjer där barnen löper amok, ständigt avbryter föräldrarna (och föräldrarna slutar sin samtal för att svara barnet och låter den de pratar med få vänta…) och gör umgänget till något jobbigt istället för avkopplande och roligt.

      Gilla

  5. 5 maj, 2016 11:12

    En bok som säkert är intressant också för mor- och farföräldrar! Mycket att fundera över!
    Ha en skön helg!

    Liked by 1 person

    • 5 maj, 2016 03:29

      Ja, helt klart! Mycket att fundera över och ett diskussionsämne som säkert rör upp en hel del känslor. Ha en riktigt skön helg du också!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: