Är jag en dålig mamma..?

Jag tittar igenom mina mappar med bilder, inför mitt inlägg med text och bilder från året som snart gått, och snubblade över den här bilden… Jackie var fem år. Hon brukade tydligen skruva mycket på sig vid lunchen på förskolan, och personalen undrade hur hon brukade sitta när hon åt hemma. Helt ärligt såg det ofta ut så här…

Min bild av mig själv är att jag är ganska sträng som mamma, men jag måste nog revidera den bilden. Men ärligt talat minns jag att jag tyckte att det inte var hela världen om min femåring ville ligga och äta, även om hon kladdade ned både pyjamasen och duken med ketchup. Huvudsaken att hon visste hur man uppför sig så att inte andra drabbas av hennes bordsskick.

Och hon hade uppenbarligen ett gott bordsskick när vi var ute på restaurang. Här sitter hon på vår första utlandsresa med barnen, som gick till New York samma år som bilden ovanför togs. Det ser ju godkänt ut, eller vad tycker ni?

Det här var sex månader senare, också i USA. Efter tre veckor på bilresa genom nio amerikanska stater hittade vi äntligen kanelbullar! Dock ganska glaserade, så de måste ätas med gaffel. Men det gick ju också bra.

Från samma resa. Jag tycker nog att hon får godkänt för sitt bordsskick, så jag kanske inte uppfostrade henne alltför dåligt trots allt.

Ett spontaninlägg som ni antagligen inte är det minsta intresserade av, men eftersom bloggen delvis är min dagbok så kan det bli så här :)

Ha en fin kväll!

 

 

Recension: Franska barn – de hemliga knepen, av Pamela Druckerman

Recensionsexemplar från Riviera förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Riviera förlag – stort tack!

.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 164
Utgivningsdatum: 2016-05-04
Förlag: Riviera Förlag
Översättning:
ISBN: 9789197753173
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens baksidestext

I Franska barn kastar inte mat tar journalisten och mamman Pamela Druckerman reda på hur fransmän lyckas få sina barn att sova bra, älska mat och vara trygga i sig själva.
Franska barn – de hemliga knepen kokar ner den kunskapen till en lättfattlig guide. Smart, rolig och full med sunt förnuft ger Franska barn – de hemliga knepen hundra praktiska råd och principer som hjälper föräldrar att hitta sin egen väg. I boken finns också favoritrecept hämtade direkt från menyerna på förskolorna i Paris.

Pamela Druckerman är tidigare reporter på The Wall Street Journal, där hon var utrikeskorrespondent. Hon har också skrivit för The New York Times och The Washington Post, bland många andra tidningar. Hon har tidigare skrivit bästsäljaren Franska barn kastar inte mat, utgiven i tjugo länder. Pamela Druckerman har en master i internationella relationer. Hon bor i Paris med sin man och deras tre barn.

 

Så tyckte jag om boken, och några exempel

Jag fullkomligt älskade Pamela Druckermans förra bok, Franska barn kastar inte mat, och har recenserat den här. Till skillnad från den tidigare boken har den här ett upplägg som mer liknar en manual med 100 specifika råd som utmärker franskt föräldraskap, utan författarens personliga upplevelser och kommentarer. Boken är liten och snabbläst, men förvånansvärt innehållsrik. Den täcker in och ger många inspirerande exempel från franskt föräldraskap, såsom graviditet, småbarnstid, sömn, mat och föräldrarelationen.

Sömn

Jag gissar att många som har småbarn undrar hur franska föräldrar får sina barn att sova hela nätterna redan vid fyra månaders ålder, det får de nämligen. Författaren hänvisar till sömnvetenskap och beskriver hur små barn sover i korta cykler. I slutet av varje cykel vaknar ofta bebisar och gråter litet. ”Nyckeln till att ditt barn skall kunna sova längre perioder är att han, på egen hand, lär sig koppla ihop sina sovcykler.” ”Så från att ditt barn är några veckor, avvakta litet när han gråter på natten. Vänta och se, kanske är det just den här natten som ditt barn knäcker sovkoden och dyker rakt in i nästa sömncykel helt på egen hand, utan hjälp från någon. Om du direkt rusar in och tar upp honom kommer han inte att ha en chans att utveckla sin nya färdighet. Kanske är din bebis inte redo ännu att koppla ihop sina cykler. Men om du inte pausar får du inte veta och det får inte ditt barn heller.”

De flesta råden i boken framstår som så enkla och självklara. Att Druckerman dessutom ger logiska och trovärdiga förklaringar till varför franska föräldrar gör på ett visst sätt, är en stor fördel i förhållande till andra böcker om föräldraskap. Den här boken hade jag velat läsa innan vi fick barn.

Mat

”Tänk dig en värld där familjemiddagar är trevliga, där barnen äter samma mat som sina föräldrar, och få barn blir överviktiga. Den världen är Frankrike.” I Frankrike börjar man med puread spenat, morot, zucchini och andra grönsaker när barnen är sex månader. Sedan går de över till frukt, kött och fisk. De försöker visa barnen glädjen med att äta. I Frankrike pratar man om mat. Det ingår i hur man övertygar sina barn om att vi äter inte bara för näringens skull – det är en upplevelse för alla sinnen!

Exempel på vad barn som är 13-18 månader äter till lunch då de går i Sveriges motsvarighet till förskola i Paris:

Förrätt: Fint riven ekologisk morotssallad
Huvudrätt: Hackad laxfilé utan ben i citron- och dillsås
Sidorätt: Broccolipuré
Ost: Chèvre
Dessert: Inbakat ekologiskt äpple

I Frankrike småäts det inte mellan måltiderna. Bakar man en kaka äter man den först till mellanmålet på eftermiddagen. Vid måltiderna ställs grönsakerna fram först. Om barnen inte småätit under dagen kommer de att vara hungriga och då är det troligare att de äter. ”Om du behandlar barnet som en äventyrare som ihop med dig utforskar matens okända land, så är det något hon till slut kommer att bli. Å andra sidan, om du låter henne peta i maten och bara äta makaroner och en banan då och då, så är det så hon kommer att bli.”

Tålamod

Franska barn får lära sig tålamod. Barnen får lära sig att vänta några sekunder eller minuter medan föräldrarna exempelvis avslutar ett pågående samtal. Om din dotter vill att du skall inspektera hennes torn av toarullar, förklara att du kommer om några minuter när du avslutat det du håller på med. Det gör ditt liv lugnare, men det är också en viktig lärdom för ditt barn att hon inte är universums medelpunkt. Tålamod behöver tränas. Ju mer träning, desto bättre blir man på det.
.

Franska barn - de hemliga knepen väcker många tankar och ger många aha-upplevelser
Franska barn – de hemliga knepen väcker många tankar och ger många aha-upplevelser, vilket alla mina markeringar i boken visar

 

Jag har diskuterat bokens innehåll med andra, och fått mina misstankar bekräftade; frågor som gäller föräldraskap och barnuppfostran är väldigt känsliga ämnen. Flera har reagerat med att lyfta fram att aga skulle vara anledning till att man i Frankrike lyckas med att exempelvis få barnen att sova hela nätterna och att äta samma sak som vi vuxna. Läser man Druckermans bok inser man att så inte alls är fallet, aga är inte det hemliga knepet. Franska föräldrar verkar helt enkelt ha en annan syn på barnet och familjen än vi. Till exempel litar franska föräldrar på att barn är rationella, att man kan kombinera några få regler med stor frihet. Man skall lyssna noga på barnen, men inte följa deras minsta vink. Det gynnar varken barnen, resten av familjen eller omgivningen.

Franska barn – de hemliga knepen är lika välskriven som Franska barn kastar inte mat. Jag saknar dock författarens betraktelser från sitt eget familjeliv, i gränslandet mellan amerikanskt och franskt föräldraskap, från den förra boken. De var som små kåserier och väldigt underhållande. Som en lättläst, innehållsrik manual för hur man exempelvis får barnen att sova redan vid fyra månaders ålder, att våga utforska matens okända land och att utveckla sitt tålamod fyller dock den här boken mer än väl sitt syfte. En halv till en sida ägnas åt varje specifikt råd. Det är alldeles lagom för att snabbt och enkelt få en klar bild av både hur man kan gå till väga och varför.

Några avsnitt som handlar om relationen mellan barnets föräldrar är jag inte lika imponerad över som dem som gäller barnet. ”Försök att mildra din feministiska teori med lite gammaldags fransk pragmatism. Fransyskor skulle vara förtjusta om deras partner gjorde mer, men har accepterat en uppdelning av hushållsarbete som inte är helt jämställd, men ändå fungerar, mer eller mindre. De har upptäckt att konflikterna blir färre när alla har sitt uppdrag på hemmaplan – även om de faktiska timmar som går åt inte är exakt lika många.” Även om det kanske fungerar så här i praktiken för många av oss i Sverige också, får avsnittet mig att studsa. Det är ett märkligt råd, att man som kvinna bör bita ihop och ta huvudansvaret för arbetet i hemmet för att bevara husfriden.

Precis som den tidigare boken Franska barn kastar inte mat, har den här boken en lång källförteckning. Författaren har gjort ett grundligt utredningsarbete och resultaten är både trovärdiga och tankeväckande. Jag har fått många aha-upplevelser under läsningen, och framför allt inser jag att vår familj hade kunnat ha en behagligare småbarnstid om vi följt flera av de råd som ges i boken.

 

 

Recension: Franska barn kastar inte mat, av Pamela Druckerman

franska

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 269
Utgivningsdatum: 2013-09-25
Förlag: Riviera Förlag
Översättning: Desirée Wahren Stattin
ISBN: 9789197753142
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens baksidestext

Varför äter franska barn glatt både grönsaker och fisk? Varför sover de hela natten från att de är bara ett par månader? Och hur kommer det sig att franska föräldrar kan småprata i parken utan att bli avbrutna en gång i minuten?

När Pamela Druckerman får sitt första barn bor hon i Paris och hon bestämmer sig för att ta reda på hemligheten bakom den franska familjelyckan. Hon hittar föräldrar som inte höjer rösten, treåringar som själva bakar yoghurtkaka och barn som tränas i tålamod från att de är riktigt små. Pamela inser också att fransmännen har en helt annan syn på vad ett barn faktiskt är.

Franska barn kastar inte mat är en personlig och rolig berättelse om Pamela Druckermans liv med man och tre barn. Boken är en bladvändare som kan få vem som helst att vilja flytta till Paris och förvandla sina barn till nöjda, tvåspråkiga finsmakare.

 

Vad jag tyckte om boken

En väldigt välskriven, intressant, faktaspäckad och samtidigt oerhört underhållande bok som faktiskt fick mig att vilja precis det som det står på baksidan av boken – flytta till Paris! Eller till vilken fransk ort som helst. Och helst i går. Det här är ingen tyck-och-tänk-bok i frisinnad anda. Boken baseras på dels en diger lista med källor och nothänvisningar i varje kapitel, dels det som i forskningssammanhang skulle räknas som kvalitativa studier. Det vill säga intervjuer för att förstå attityder och idéer om fransk och amerikansk barnuppfostran. Författaren använder sitt eget familjeliv som jämförelse till hur hon upplever hur det fungerar hos infödda franska familjer. De berättelserna är som små briljanta kåserier, väldigt personligt skrivna betraktelser som fick mig att både le igenkännande, skämmas litet och skratta högt.

Jag fick så många tankeställare och så många aha-upplevelser av den här boken. Jag har svårt att tro att någon bok som jag läser i år kommer att nå upp till samma nivå som den här. Jag rekommenderar den till alla, vare sig man har egna barn eller kommer i kontakt med andras.

 

Några exempel ur boken

Barn räknas som en hel person

Det jag tyckte bäst om i den franska synen på barn, är hur barn redan från bebisåldern räknas som en hel person med egna rättigheter och skyldigheter. Man pratar inte så kallat bebisspråk med vuxna, det vore att visa brist på respekt, alltså pratar man inte bebisspråk med barn heller. Alla, stor som liten, visas samma respekt.

 

Ett sätt att visa barnen omtanke är att lära dem artighet

Redan när barnen är små får de lära sig att hälsa när de kommer och när de går, och att säga tack. Självklart behöver man påminna barn många gånger innan det kommer naturligt, men som med all inlärning så krävs det träning. Att visa artighet innebär att barnen kommer att mötas med större respekt från omgivningen och andra människor kommer att bli glada att träffa dem. Att lära sig hövlighet anser fransmännen dessutom motarbetar själviskhet. Barn som ignorerar människor och inte säger bonjour eller au revoir blir kvar i sin bubbla. Hälsningsfrasen gör att barnet och den vuxne blir mer likvärdiga, åtminstone för stunden. Det visar att barnet är en person med egna rättigheter.

Som exempel beskriver författaren hur en fyraåring i USA inte är tvungen att hälsa på henne när han kommer in i hennes hem. Han kan smyga med i föräldrarnas hälsning, och på amerikanskt vis förväntas hon tycka att det är helt okej. ”Jag behöver inte bekräftelse från barnet eftersom jag inte helt räknar honom som en hel person; han är i den egna barnsfären. Jag får höra allt om hur begåvad han är men faktum är att han inte pratar med mig.”

Författaren berättar sedan om hur hon försöker förklara för sin lilla dotter att bonjour är en inhemsk vana som hon måste respektera. Hon coachar henne när de skall på kalas eller hälsa på franska vänner. ”Vad skall du säga när vi kommer in?” frågar hon oroligt. ”Caca boudin” (bajskorv på franska), svarar dottern…

 

Treåriga ”barnkungar”

Boken tar upp väldigt många intressanta perspektiv på barnuppfostran. Författaren nämner begreppet ”barnkung”, om treåringar som toppstyr familjen, vilket sätter hela familjen ur balans och förstås inte är bra för någon. Enligt fransk syn på familjen är alla centrala, ingen är mer eller mindre värd än någon annan. Följaktligen skall alla visa och visas samma respekt. Enligt författaren är fransmän generellt sett väldigt bra på att lyssna på sina barn och att se dem, men föräldrarna har huvudansvaret för familjen och skall agera som föräldrar i första hand och inte försöka att vara kompisar med sina barn på bekostnad av nödvändig vägledning och gränssättningar. Som förälder måste man våga/orka ta konflikter om de behövs.

 

Ett ytterligare sätt att visa föräldraomsorg är att lära barn att vänta

Det handlar till att börja med inte om långa stunder, det kan räcka med minuter eller sekunder. Om man pratar med någon får barnet vänta tills man avslutat sin mening. Försöker barnet avbryta säger inte fransmän tyst eller nej, utan vänta. Att lära sig att vänta innebär att barnet lär sig att anpassa sig till resten av familjen. Författaren tar upp bakning som ett exempel på hur man i Frankrike lär sig att vänta. I Frankrike är det vanligt att barn redan från tre års ålder får baka en enkel kaka på egen hand. Allt mätande och blandande av ingredienser i rätt ordning är den perfekta lektionen i tålamod. När kakan är klar kastar man sig inte över den, som i USA (och Sverige, skulle jag tro). Om man bakat på förmiddagen väntar man tills mellanmålet på eftermiddagen med att äta kakan.

”I Frankrike ser jag regelbundet något som närmast liknar ett mirakel: vuxna i sällskap med små barn hemma, där de vuxna lyckas dricka en hel kopp kaffe och ha en fullständig konversation.”

 

Matglada barn

I Frankrike lär barnen sig redan som små att äta bra och varierad mat. Man äter på bestämda tider. Inget småätande däremellan. I Frankrike ser man inte föräldrar proppa i sina barn kex och annat mellan måltiderna för att barnen skall hålla sig lugna. Barnen får godis och kakor, men det innebär inte att man äter dem direkt när man köpt eller bakat dem, man väntar tills det är dags för mellanmål. I gengäld får man barn som inte skriker hysteriskt efter snacks i tid och otid. Och barnen äter sin mat eftersom de inte småätit.

Jag blev så överraskad när jag läste vad som serveras till lunch, och hur det serveras, på förskolorna i Frankrike..! Författaren fick sitta med och anteckna vid ett lunchtillfälle på sin dotters förskola:

”En av hennes lärare rullar fram en vagn fylld med övertäckta serveringstallrikar och bröd inslaget i plast för att det skall hållas färskt. Det finns en lärare vid varje bord. Först visar läraren upp varje rätt. Förrätten är en knallröd tomatsallad med vinägrettdressing. ‘Efter det kommer le poisson‘, säger hon till godkännande blickar när hon visar upp en fjällig vit fisk i ljus smörsås och till det ärtor, morötter och lök. Nästa rätt hon tittar på är osten. ‘I dag är det le bleu‘, säger hon och visar barnen en smulig blå ost. Sedan visar hon upp desserten: hela äpplen som hon skivar vid bordet.”

Författaren beskriver sedan kontrasten mot amerikanska matvanor. I USA är restaurangerna, till skillnad mot i Frankrike, barnvänliga med barnstolar, kritor och små pysselhäften för barnen att sysselsätta sig med. Barnmenyerna har ett utbud av hamburgare, friterade chicken nuggets, pizza och kanske spaghetti. Det finns nästan aldrig några grönsaker. ”Det är inte bara restauranger som behandlar barn som om de inte har fullt utvecklade smaklökar.”

Av egen erfarenhet vet jag att det är så som författaren skriver, att det knappt finns barnmenyer i Frankrike. Till och med när man äter på McDonalds ser menyerna annorlunda ut i Frankrike jämfört med i USA och i Sverige. I USA och Sverige kan man få portionspåsar med ketchup, i Frankrike var ketchupen utbytt mot dijonsenap i portionspåsar.

 

En bladvändare

Den här boken skulle passa perfekt för bokklubbar, det finns så många olika aspekter av familjeliv att diskutera. Utöver det lilla jag nämnt tar författaren upp planeringen av barn, förlossning, sömn, nappflaska eller amning och mycket, mycket mer. Allt med en humoristisk underton som gör boken ljuvlig att läsa.

franska barn