Monster, av Joakim Lundell – om att skrika men inte höras

Effekten med de röda rosorna bakom boken blev så obehaglig att jag först inte ville använda bilden. Men så tänkte jag på hur nära döden Joakim Lundell faktiskt varit, men lyckats ta sig igenom svårigheter och vidare ut ur ett destruktivt liv, och beslutade att använda bilden ändå.

 

När jag såg att det skulle ges ut en bok där Joakim Lundell, tidigare mest känd som Jockiboi, berättar om sitt liv fram till i dag, insåg jag att jag måste läsa den boken. Jag tycker att det är viktigt att vara påläst om de personer och händelser som har inflytande i samhället på olika sätt. Joakim Lundell är en sådan person. Hans Youtubekanaler har sammanlagt över en miljon prenumeranter, på Instagram följs han av drygt 800 000 personer, hans musik slår lyssningsrekord på Spotify. Redan innan hans bok fanns ute i handeln låg den överst på topplistorna med de mest populära böckerna.

Det här är en självbiografi som berör på djupet och som väcker många känslor. Redan den första meningen i boken får mig att vilja gråta. Sjuårige Joakim kommer hem från skolan och möts av sin mamma, som förberett ett rep med en snara i ena änden. I lugn ton säger hon: ”Du ska få se när jag hänger mig, Joakim. Och efteråt ska du ringa polisen – det måste du lova att göra – och berätta för dom och alla andra att det inte var mitt fel att det blev så här.”

Hela barndomen präglades av skuldkänslor, dålig självkänsla och otrygghet. Man behöver inte vara utbildad psykolog för att förstå hur negativt ett barn påverkas och formas av en sådan uppväxt, med en psykiskt sjuk mamma, en frånvarande pappa och avsaknad av ett socialt skyddsnät i form av engagerade och omtänksamma vuxna. Joakim Lundell hamnade i ett familjehem och senare på ungdomshem, han sov i trappuppgångar och bodde inneboende hos vänner och bekanta. Ständigt rädd för att bli lämnad ensam. När han tilldelades arbeten och boenden genom de sociala myndigheterna, lyckades han inte behålla dem. Han betalade inte hyran, och blev gång på gång vräkt. Han missbrukade både alkohol och droger och utsatte sig själv och andra för grovt kränkande och förnedrande beteenden. Jag tänker inte gå in på detaljer om vad det var han utsatte sig själv och andra för, men enligt min mening är det här inte en bok som bör läsas av barn i 9-12-årsåldern, vilka utgör många av Joakim Lundells beundrare. Även äldre barn kan helt säkert behöva prata om det som beskrivs i boken, och inte lämnas ensamma med de intryck de får.

Det är som om den person han var då, inte hade vanliga, normala spärrar. Som om han saknade empati och respekt, både för sig själv och andra. Han uttrycker själv att han ofta tänkte: ”Vad är det som gör en människa till en bra person?” Ja, en bra person är inte en sådan som tycker att han står över de arbeten han blir erbjuden, utan hellre ägnar sig åt bland annat bedrägerier, genom att sälja elektronikprylar via internetsajter. Prylar som kunderna betalade för, men som Joakim Lundell inte hade och som kunderna därför lurades på. Jag tänker att livet kanske kan bli så här, om man växer upp i en gravt dysfunktionell familj och sedan fortsätter att umgås med andra som inte heller kan sägas vara särskilt välanpassade i samhället. Den person Joakim Lundell var under de år då han var mest känd som Jockiboi, det är inte en person jag skulle vilja att mina döttrar råkade ut för. Det tror jag att Joakim Lundell skulle hålla med mig om.

I Monster blottas ett fruktansvärt tragiskt livsöde som väcker många frågor. Vad hade krävts från skolan, socialtjänsten och övriga i Joakim Lundells närmaste omgivning för att han inte skulle hamna så snett i livet? Vad är det som gör att vissa fastnar i destruktiva levnadssätt medan andra lyckas ta sig ur det? Joakim Lundell har i efterhand berättat att han inte brydde sig om ifall han levde eller dog. Vändpunkten kom för fem år sedan, när han träffade Jonna, som numera är hans fru. Han fick en egen familj, som ställde krav men också brydde sig om honom på riktigt. Samtidigt fick han också ett bättre bemötande från socialtjänsten i sin nya hemkommun än han fått tidigare. Man tog hans konstaterade funktionsnedsättningar på allvar och gav honom rätt till terapi och ekonomiskt stöd. Han hade då hunnit bli nästan 30 år.

Boken är väldigt utlämnande och den ger ett trovärdigt och ärligt intryck. Som läsare blir jag väldigt berörd. Texten är lättläst och personlig. Det känns som det är Joakim Lundells egna ord, det är nästan så att man kan höra hans röst genom boksidorna. Det är snyggt gjort. Som självbiografi tycker jag att Monster uppfyller alla de krav man kan ställa på en bok i den genren.
.

Mitt betyg: 5/5

Berättat för: Leif Eriksson och Martin Svensson
Antal sidor: 256
Utgivningsdatum: 2016-10-09
Förlag: Forum
Formgivning: Anna Ågren
ISBN: 9789137150864
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

9 thoughts on “Monster, av Joakim Lundell – om att skrika men inte höras

  1. Mina flickor följer honom också och min äldsta och jag hade just en diskussion om hon skulle läsa boken eller inte. De utdrag hon hade sett/hört skrämde henne, samtidigt som hon ville veta mer om honom. Svårt det där. Jag uppskattar att du skriver ut en ”åldersvarning”.

    Gilla

    1. Titeln syftar nog på honom själv, eftersom hans mamma fick honom att tro att han var ett monster. Det finns också en berättelse i boken om hur mamman var helt säker på att det kröp små monster under huden på hans armar, och gav honom en nål så att han skulle sticka hål på monstren, med blödande armar som följd…

      Gilla

    1. Räkna med tårar i början av boken, när det handlar om hans barndom. Den är fullkomligt fruktansvärd. I takt med att han blir äldre blir man tidvis ganska irriterad på honom och undrar när han skall växa upp och bete sig som den vuxne person han är. Han säger själv att han arbetar på att inte vara som ett barn, och bara att ha kommit till den insikten efter den resa han har gjort, det är stort tycker jag. Han väcker en hel del moderskänslor måste erkännas, jag hoppas att det fortsätter att gå bra för honom.

      Gilla

  2. Såg just den boken idag hos Akademibokhandeln. Den stod i ett ”promotion-ställ” och jag reagerade på omslaget, som man ju verkligen inte kan missa, då det är väldigt speciellt.

    Konstigt nog har jag aldrig hört talas om Joakim Lundell eller Jockiboi, trots att han är så känd. Tycker han måste vara en väldigt stark personlighet för att han ju ändå nått långt trots den hemska uppväxten…

    Liked by 1 person

    1. Jag hade inte heller hört talas om honom, om det inte vore för att våra tjejer följt hans pranks och spökjakter på youtube. Jag såg honom för första gången i går, när jag läste på litet inför att skriva recensionen, och jag förstår att han får sådant genomslag. Han har en otrolig utstrålning. Jag tänkte när jag såg honom, att han kan antingen köra rakt i botten eller till toppen, det blir ingenting däremellan.

      Omslaget sticker verkligen ut, det gjorde mig nyfiken även på den formgivaren. Skall kolla upp henne också. På gång är redan intervjuer med tre formgivare 🙂 Det vore roligt att höra dina synpunkter sedan, du som har branschkunskap.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s