Elisa utmanar varje fredag med fem ganska kluriga frågor. Den här veckan är temat minnen, så nu blir det en nostalgitripp :) Jag börjar med att visa en bild på mig och min storebror. Det var ett tag sedan.

1. På vilket/vilka sätt ser du tillbaka på dina minnen?
2. Vad är ett minne från när du var 10 år?
3. Vilket minne värdesätter du mest?
4. Hur minns du din barndom?
5. Är du glömsk av dig?

På vilket/vilka sätt ser du tillbaka på dina minnen?
Jag lever väldigt mycket i nuet och tänker inte tillbaka på det som varit. Däremot tycker jag att det är väldigt roligt att fotografera, och bilderna hjälper mig att komma ihåg sådant som hänt. Innan digitalkamerans tid fotade jag mycket analogt och satte in i album, både vanliga fotoalbum och scrapbookingalbum, skrev texter och klistrade in biljetter och annat. Sedan blev bloggen en slags dagbok i lightversion, där jag kan gå tillbaka till olika år och se bilder och hämta recept. Nu är det nog här i bloggen jag ofta går tillbaka och kollar upp saker, eller bara råkar ramla över någon viss bild som framkallar minnen från den tiden.

Vad är ett minne från när du var 10 år?
Det var nog den sommaren jag lockades med på ett ridläger tillsammans med min kusin. Jag kände mig så bortkommen på det där ridlägret, jag var inte alls van vid alla rutiner som man har på ridskolor och kände bara min kusin, som sprang omkring i korridorerna och lekte att han körde bil, på ett ridläger. Det var väldigt pinsamt, den känslan minns jag väldigt starkt fortfarande. Alla andra hade fina ridkläder, jag red i vanliga kläder.

Jag hade bara ridit barbacka, alltså utan sadel. Det var en fördel när vi hade uteritt i bara träns, utan sadel, och skulle rida över en äng. Många av hästarna fick glädjefnatt när de kom ut på öppet område, så en efter en ramlade av när hästarna bockade och galopperade. Men för mig var det ju precis som vanligt, så jag tyckte bara att det var kul att vi äntligen fick galoppera. Däremot var jag som sagt inte så bra på att rida i sadel… Sista dagen var det hopptävling och alla föräldrar var där. Vi skulle hoppa över två hinder, rida serpentiner runt några tunnor och avsluta med att hoppa över två hinder till. Tävlingsinriktade jag satte full fart när det blev min tur, och jag tappade förstås stigbyglarna redan vid första hindret ;) Jag hörde att någon ropade oroligt att ”hon har tappat stigbyglarna”. Men tävling är tävling och jag var ju van att rida utan sadel och stigbyglar hemma, så jag red vidare. Jag kommer ihåg ljudet när stigbyglarna slängde fritt och slog mot tunnorna när jag red de där serpentinerna. Det var säkert ingen snygg ridning, men jag kom tvåa i alla fall och var väldigt nöjd.

Vilket minne värdesätter du mest?
Jag har fantastiska minnen med mina underbara ungar ♥ ♥

Här var de fem och sex år. Det var åtta år sedan. De hade ofta liknande kläder. Det skulle de vägra att ha nu.

På Nordiska museet i Stockholm. Ett foto väcker verkligen många minnen till liv. Även sådant som inte syns på bilden. Som hur imponerade vi blev av dukningarna som visades i en utställning det här året, och alla de vackra dockskåpen. Och var är de där solglasögonen nu..?

I Skottland. Time flies…

Tjejerna började bli stora och ville också göra sig fina inför middagen. Här var vi på resa genom Umbrien i Italien.

Hur minns du din barndom?
Vi var ett team med en stark sammanhållning. Alla hjälpte till när det behövdes. Som när det var dags att hässja och köra in höet. Då samlades hela familjen plus släkt och vänner och hjälpte till. Det var så mysigt att sitta tillsammans på höåkern och fika tillsammans, och att sitta högst uppe på hölassen där man nådde topparna på träden när traktorn med  hökärran körde hemåt på knaggliga skogsvägar. Det var väldigt spännande eftersom höet låg löst på kärran, det var högt och det gungade väldigt mycket. Ändå ropade alla barn i lasset till mamma eller pappa som körde, när vi kom ned från skogen och ut på grusvägen, och sträckte upp fem fingrar och en tumme. Det betydde att den som körde skulle lägga i högsta växeln, vilket var sexan, och köra så snabbt det gick på raksträckan hem. Jag har inte vågat låta mina barn göra samma saker som jag fick göra.

Vi pratade väldigt mycket med varandra, om allting. Och vi åt alltid måltiderna tillsammans. Mamma lagade oftast mat. Alltid vällagat. Ofta en stek i ugnen, kokt potatis, sås och gelé. Jag var så less på det och när det blev pizza kändes det som fest hos oss. Pappa skämtade alltid och särskilt mamma och jag skrattade så att vi låg dubbelvikta och nästan kvävdes av mjölken. Vi drack alltid mjölk till maten.

Är du glömsk av dig?
Jag kommer inte ihåg namn på människor jag träffar, men jag minns deras ansikten och röster. Jag kommer oftast ihåg vad jag skall handla, även om jag skall storhandla, men skriver ändå alltid listor. Jag skriver listor på vad jag skall göra också, och jag återanvänder samma packlista varje gång vi reser, korrigerar bara litet beroende på vilken typ av resa det är. Men det är inte för att jag är glömsk, utan för att jag vill spara tid och slippa tänka på nytt varje gång vad det är jag skall ha med mig. Och så vill jag inte slösa tid på att åka och köpa något jag kanske råkat glömma när vi väl är iväg.
.

Det blev nog mitt mest nostalgiska inlägg någonsin ;) Det var ju riktigt roligt att gå igenom bilderna i bloggens arkiv. Men nu är det dags för andra saker. Som att förbereda lunch innan Bella och Jackie skall till danslektion och jag skall träna, och arbeta vidare med min bok. Senare i dag kommer ett recept här i bloggen på något väldigt gott. Och så skall jag läsa ut Cara Hunters senaste kriminalroman, I mörkret. Recension av den kommer i morgon.

Ha en fin lördag!

♥