Ett inlägg om (nästan) bara mig

Under mina första trettio år avskydde jag att vara med på bild, och det finns inte heller många kort tagna på mig. När barnen kom tog jag tusentals bilder på dem (varje år), och efterhand började jag fundera över om jag kanske borde vara med på bild ibland själv också, för deras skull. Jag vet ju hur det kändes när farmor gick bort, hur jag ångrade att jag inte tagit fler bilder på henne.

Så, här kommer en bildkavalkad med bilder på mig själv, framförallt från tiden innan jag började blogga och innan jag började lägga upp bilder på mig själv i sociala medier. Det här är framförallt till er, Bella och Jackie ♥ ♥  Men det kanske kan vara litet kul för er andra att se också, och känna igen sig i frisyrer och kläder från olika tider…

Djurintresset har alltid funnits. Ni ser ju så nöjd jag ser ut när jag sitter bland hundvalparna. Senare köpte jag Amigo, en Blåpannad Amazonpapegoja, som lärde sig prata och hängde med mig både inne och ute. Tyvärr utvecklade jag allergi mot fåglar.

Vi bodde i Rinkeby tills jag skulle börja åk 2 och hade samtidigt ett litet fritidshus som vi åkte ut till på varje ledig stund; kvällar, helger, lov och semestrar. Det var primitivt, utan vatten och avlopp. Vi tog med oss vatten i dunkar och använde utedass. Alla i familjen älskade friheten vi kände när vi var där. Min storebror och jag kunde springa omkring i skogen och på bergen hur vi ville, lekte och byggde kojor. De två översta bilderna till vänster är fotade vid stugan.

Några  bilder på mig med gips och Hoffmans instrument efter att jag blev påkörd och benet blev krossat. Längst ned till vänster hade jag haft gips i ett år och visste inte då att jag skulle opereras sex- sju gånger till innan benet till slut läkte efter fem år.

På bilden där jag har vita shorts är jag tjugoåtta år och är på kryssning i Medelhavet med en vän till mig. Till vänster om den bilden är jag och Patrik på väg mot Grand Canyon, år 2000. Bilder från den resan finns i resebloggen.

En mix av bilder från olika tider. Bilden där jag har napp var jag tydligen sur för att jag inte ville åka med till en djurpark.  På den suddiga bilden från Trollstigen sitter jag i skinnställ. Patrik och jag åkte motorcykel genom Norge tillsammans med vår vän Ralf. Bilder från den resan finns här.

Jag, högst upp i ett av oräkneliga hölass som jag hjälpt till att köra in och trava på höskulle, och jag på en av mina föräldrars travhästar. Han var inte inriden, vilket märktes när jag skulle vara sparringpartner till mamma som tränade travhästar, och han susade efter henne i sulky och bockade tills jag nästan flög av.

Patrik och jag träffades 1997. Efter en månad var det nyårsafton, och jag blev medbjuden till stor nyårsfest på Piperska muren. Klädkoden var långklänning och det skulle dansas wienervals. Jag hyrde klänningen jag har på bilden längst ned i mitten och kände mig jättefin i den. Hamnade såklart bredvid helt okända människor vid middagen, jag kände ju knappt Patrik, men vi hade väldigt kul. Förutom när dansen började och jag var den enda som tagit lektioner i wienervals för den kände Holger Lundqvist i Uppsala för att inte göra bort mig, och det visade sig att jag var den enda som kunde dansa det… besvikelsen var enorm.

På bilden högst upp till vänster sitter jag på mitt andra jobb efter att jag slutat gymnasiet, år 1988. Jeansjackan… Den använder jag fortfarande ;) Under den bilden är jag på nyårsfirande vid millennieskiftet år 1999/2000. Under den var jag på väg till 30-årsfest med trettiotalstema.

Jag gillade som sagt inte att vara med på bild, så ganska allvarlig på många bilder… Utom högst upp till höger, där jag blivit femtio och mognat tillräckligt mycket för att inte vara så reserverad ;) Längst ned till höger var det dags för temafest med militärtema. Kläderna kom från Överskottsbolaget, numera ÖoB. Jag kände ingen och fick en inbjudan med en adress till en bar i Stockholm där jag skulle träffa en okänd man som också fått en inbjudan till militärfesten. Det var ju ganska lätt att se vem som var min blinddate, eftersom han var klädd likadant. Sedan blev det mindre kul, att gå genom stan till den hyrda festlokalen i de kläderna.

Bilden där jag har permanentat hår och brett skärp är förstås från 80-talet. Längst ned till vänster är vi på väg till midsommarfirande. Inte överraskande hade jag blåmärken på benen.

Hästar, hästar, hästar. Min arabhäst som jag tävlade med i distansritt när jag var runt 35. Barbacka och väldigt lycklig 22-åring på min första islandshäst, Hausti, och ärevarvet med min andra, Sprettur, som jag tävlade med. Jag var groom till min kompis som tävlade i körning. Det var verkligen otroligt kul att stå längst bak på vagnen och försöka parera så att hon inte skulle köra in i hindren vi skulle ta oss igenom i full fart!

Mitt tredje arbete var på Skanska. Jag var nitton år och hade alltid matlåda med mig, vilket informationschefen uppmärksammade och tjatade på mig om att vara med i en artikel om matlådor på jobbet. En fotograf skjutsade hem mig och tog bilden med mig och Cindy, min Sheltie, och matlådan. Jag tror att det var en gryta med viltkött. Ser ju inte så smakligt ut, men fotografen blev nöjd. Något år senare började jag på juristlinjen i Uppsala.

Här kommer nyare bilder som kan finnas i olika inlägg i bloggen. Inte lika många bilder med mig och hästar, desto fler med mig och barnen ♥ ♥

Också nyare bilder. Det börjar bli fler hästar och hundar igen på bilderna med mig, och träningsbilder.

Det var det. Hoppas ni har en fin dag med mycket sol efter det blåsiga, regniga och kalla vädret som varit.

10 reaktioner till “Ett inlägg om (nästan) bara mig

  1. Vilken fantastisk bildkavalkad av ditt liv!!! Så fint att du dedikerat fotona till Bella och Jackie.
    Om jag ska vara ärlig så har du blivit vackrare och vackrare för varje år som gått. Å det menar jag faktiskt!
    Att gå gipsat i ett helt år och stå ut med så många operationer är verkligen ett bevis på hur mentalt strong du var. Att vara ”handikappad” som du var då – i den åldern alltså – måste ha varit otroligt tufft.

    Gillad av 1 person

    1. Tack BP för din kommentar, jag uppskattar alltid att läsa vad du tycker om mina inlägg :) Det där med att vara mentalt stark är nog något man tvingas bli. Jag blev påkörd när jag var femton och hade gips och ställningar kring benet genom hela högstadiet och gymnasiet. Många operationer blev det. Men jag upplevde det inte som särskilt jobbigt då, men å andra sidan minns jag knappt något från den tiden, så jag gissar att jag gjorde som man gör på travhästarna – satte på mig mentala skygglappar och tittade varken åt sidorna eller bakåt, bara framåt.

      Gilla

    1. Det stämmer! Visst är det ett härligt tyg :) Jag köpte den i en butik i Norrtälje för sex år sedan. Jag tror att märket är Twist & Tango. Det gick inte att motstå den när jag såg den hänga där.

      Gilla

    1. Tack så mycket! Ja, man fotar ju det man själv vill ha minnen av, och tänker inte på att andra kanske faktiskt vill ha minnen av en själv också. Ha en fin dag! Kram tillbaka

      Gilla

    1. Tack så mycket! Ja, jag skulle inte vilja gå igenom samma sak igen, och jag önskar verkligen ingen annan att göra det heller. Fördelen är att jag inte ser tillbaka på min ungdom som den bästa tiden, utan tycker att nuet är bäst :)

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.