Syskonfejden är den tredje delen i Moa Herngrens serie på temat relationer som skaver. De tidigare delarna är Svärmodern och Skilsmässan. Serien kallas Perspektivsviten.
Ni förstår ju själva, att med sådana ämnen finns det mycket att lyfta upp till ytan och vända och vrida på. Och det gör Moa Herngren. Hon skildrar väldigt insiktsfullt, och samtidigt varsamt, vår samtids livsnära konflikter och relationsmönster på ett sätt som jag tror väcker stor igenkänning hos de flesta av oss.
Berättelsen tar sin utgångspunkt i en händelse som skakar om familjens redan ansträngda dynamik. Genom växelvisa perspektiv från de tre syskonen får läsaren inblick i hur man kan uppleva samma situation på helt olika sätt, dels utifrån personlighet, dels utifrån vilken information var och en har om bakomliggande händelser. Jag känner sympati med samtliga syskon, och även med deras föräldrar, barn och respektive. Livet är inte enkelt och de flesta gör så gott de kan.
Det finns flera gemensamma nämnare i Moa Herngrens romansvit, dels att hon skildrar samma tidsperiod/händelseförlopp ur flera personers olika perspektiv, dels, vilket är det som gör starkast intryck på mig, att hon skildrar hur tystnad och hemligheter ofta är de verkliga skälen till de problem som uppstår. Föräldrarna delar information med ett eller ett par av barnen och försöker skydda det tredje, något som förstås slår tillbaka senare i livet.
Hemligheter och svårigheter att ta upp jobbiga ämnen inom familjer leder väl aldrig till något gott, ändå lägger vi locket på, och hoppas att det skall ordna sig. Av erfarenhet borde vi veta bättre. Ni vet talesättet; det som göms i snö, kommer fram i tö. Hemligheter, och försök att skydda ett eller flera barn från obehagliga eller skamfyllda sanningar, skapar senare i livet osäkerhet kring vad som faktiskt var sant och äkta inom en familj. Upplevda orättvisor var kanske inte avsedda som orättvisor i stunden, men känslor späds på under åren som går, för att till slut eskalera och brisera. Ibland finns ingen återvändo, för mycket av det förtroende och den gemenskap man trodde att man hade har gått förlorat.
Den andra gemensamma nämnaren är det perspektivskifte som sker i alla tre romanerna. Berättelserna skildras först ur den persons perspektiv som känns självklart att sympatisera med. Och visst känner jag igen mig i dottern som stod pappan nära och som alltid presterat, både i arbetet och privat, och som också varit den så kallade tysta motorn, som förväntats hålla ihop familjen, styra upp högtider, se till att familjen håller på traditioner för sammahållningens skull. Eller är det i själva verket en förväntansbild hon skapat i sig själv, för att få bekräftelse där den annars saknats? Förväntas det verkligen att hon, samtidigt som företaget går dåligt och hon måste arbeta mer för mindre inkomst, skall vara uppe halva natten för att baka en personligt designad tårta till mammans födelsedag? När de andra syskonens perspektiv tar plats, blir bilden delvis en annan. Och jag känner igen mig i dem också.
Det här är en bladvändare som får mig att känna både empati, ibland med den ena, ibland med den andra, frustration och även förvåning, över en oväntad vändning längre fram i berättelsen, som visar sig vara av stor betydelse för hur allt blev som det blev. Carl Jonas Love Almquist formulerade redan på 1800-talet en reflektion över livet som jag tycker stämmer väl, både i berättelsen och i livet i stort: ”Varför är den goda dum, varför är den kloka ond, varför är allt en trasa?” Ingenting är enbart svart eller vitt.
Antal sidor: 445
Utgivningsdatum: 2024-05-08
Serie: Perspektivsviten, # 3
Form: Emma Graves
Förlag: Norstedts
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera
♥
Just nu - Just här 