Nästan två veckor utan vatten, som jag skrev om här. Vi kände oss som Raskens, ni som läst boken och/eller har sett teveserien förstår vad jag menar…
Både elektriker och rörmokare var här, men till slut var det ABC Brunnsborrning som vägledde mig rätt – till Jocke och Jalle på företaget Spoljocke. De är specialister på att renovera, spola och trycka djupvattenbrunnar.
Vi har hämtat 100 liter varje dag i 20-litersdunkar hos Erica och Mattias. Man är ganska bortskämd med att kunna spola i kranarna, duscha och tvätta håret, spola på toaletten, tvätta händerna, sätta igång diskmaskinen eller åtminstone kunna fylla upp varmvatten för att diska, tvätta kläder, torka av bänkar och golv, vattna blommor och fylla på vatten till hästar, hund och katter.
Jag tyckte att det gick rätt så bra när det pågick, men nu vill jag inte ens ta i en vattendunk.
Det var rejält nervöst att vänta på besked om de skulle kunna få loss pumpen, som var trasig och satt fast någonstans på ungefär 118 meters djup. Till slut gick jag in och försökte tänka på annat.
Efter en viss tid, jag hade absolut ingen koll på klockan den dagen, fick jag ett positivt sms-meddelande från Jocke om att jag kunde komma ut. Nervöst. Jag såg framför mig att vi skulle behöva borra en ny brunn för 100.000 kronor, med risk att det ändå inte skulle komma vatten eller att vattnet skulle vara bräckt, eftersom många i vårt område har problem med det på grund av vikingaleden (tidigare havsbotten) som går precis vid oss.
Efter att Jocke behövt spränga två gånger hade de lyckats få loss pumpen! Det hade tydligen varit tveksamt länge om det skulle fungera, så även de hade tvivlat. Men nu låg den gamla pumpen i brunnens botten och vi hade en ny pump på 98 meters djup med ny kabel. Den gamla var monterad 1976, så att den till slut gav upp efter så många år kan man inte klaga på.
Jalle spolade brunnen och gjorde ren röret från smuts och kladd med en borste. Det skall man tydligen göra vart femte-sjunde år, vilket jag inte hade en aning om. Men ni ser ju vilken skillnad på vattnet före och efter rengöring.
Ibland kommer det tydligen upp väldigt obehagliga saker när brunnarna spolas, särskilt om brunnen saknat lock. Ni kan ju tänka själva i riktning mot gnagare och kräldjur. Så absolut värt att göra rent brunnarna regelbundet.
Jag vågade knappt öppna kranarna, men det kom vatten med perfekt tryck och utan luft i systemet. Sedan var det bara att plocka ihop resterna från den gamla kabeln och 200 meter sprängtråd för att köra till återvinningen.
Ren lycka att kunna fylla upp vattenkaret hos hästarna – från en vattenslang, och inte från fem dunkar med 100 kilo vatten som tjejerna och jag lyft i och ur bilen, burit och tappat greppet om när vattnet hälldes i karet. Nu skall dunkarna in i förrådet igen, och jag hoppas att vi inte behöver dem på länge.
Det var det äventyret. Om ni har problem med er brunn kan jag verkligen rekommendera företaget Spoljocke. De kändes proffsiga, lugna och trygga och dessutom trevliga, och de löste problemet.
Nu skall jag spola upp vatten i kaffemaskinen och njuta av en kopp kaffe utan att känna mig stressad över att jag slösar på vattnet, och måste bära fler dunkar. Ha en fin dag! ♥
I lördags upptäckte Jackie att det inte kom vatten någonstans i huset. Min första tanke var att det skulle räcka att kolla säkringarna, men tyvärr inte. Här har vi en rejäl utmaning.
Nu hämtar vi vatten hos Erica och Mattias, och vi får duscha där. Guld värt! Helst skulle jag vilja att jag och tjejerna packar varsin väska och lämnar gården tills allt är åtgärdat, men det är bara att axla problemet, lösa det och härda ut.
Back to basic. Jag häller upp vatten från dunkarna i en kastrull och värmer på spisen (tack och lov för el!) så att jag kan diska. Vi häller upp vatten från dunkarna i hinkar och häller i toaletten för att ersätta spolfunktionen. Vi letade upp papperstallrikar och plastbestick som varit liggande i ett skåp i evigheter, för att slippa diska. Nu är de slut, så då gäller det att begränsa hur många glas, koppar, fat, kastruller m.m. som vi använder, för att slippa slösa på vattnet till disk. Ju mer vatten som går åt, desto fler dunkar med vatten måste vi bära. Plötsligt drar man sig för att laga och äta mat, eftersom det innebär disk, vilket innebär att släpa på 20-kilosdunkar in och ut ur bilen, upp för trappan och in i huset. Det är inte heller så enkelt att hälla vatten ur dunkar, det borde sitta ett handtag nära botten så att man får ett bättre grepp när man skall lyfta dunkarna för att hälla. Kanske en affärsidé? :)
Mätaren på hydroforen som skall stå på ungefär 2,8 var i botten, så inget tryck alls i hydroforen. Vi kollade säkringarna och jag skruvade loss locket till eldosan som hör till vattenpumpen för att kunna stänga av och starta pumpen igen, och när hydroforen ändå inte startade upp, försökte jag återställa den. Ingenting hjälpte.
Till sist blev jag tvungen att ringa en elektriker och sedan en rörmokare som kom hit och försökte felsöka. Eftersom det fanns el till pumpen fungerade motorn i pumpen i vår borrade brunn, men enligt elektrikern hade sannolikt pumpen slutat fungera.
Man är ganska bortskämd med att kunna spola i kranarna, duscha och tvätta håret, spola på toaletten, tvätta händerna, sätta igång diskmaskinen eller åtminstone kunna fylla upp varmvatten för att diska, tvätta kläder, torka av bänkar och golv, vattna blommor och fylla på vatten till hästar, hund och katter…
Vi försökte dra upp pumpen, men den satt stenhårt fast någonstans på ned till 118 meters djup, det är så djupt de en gång i tiden borrade för att få vatten till den här gården. Det är tydligen inte ovanligt att pumparna fastnar, när grus och annat från väggarna i borrhålet lossnar och kilar fast pumpen. Man lär sig något nytt hela tiden.
Nu får vi se om vi måste spränga sönder pumpen i brunnshålet med dynamit och sänka ned en ny pump ovanför den gamla, eller om det slutar med att vi måste borra en ny brunn. Livet är kul nästan hela tiden.
Man får se det positivt, att bära 100 liter vatten i dunkar varje dag borde ge en del muskler om det här varar länge 🏋🏼♀️
Robert, Mina skrivna ord, håller i Tisdagstrion där han, och alla andra som vill, tipsar om tre böcker på veckans tema och tar del av andra deltagares tips. Denna veckas tema är Pengar. Jag tipsar om tre böcker som skildrar hur pengar påverkar människors liv på olika sätt.
Jag har läst Skuggans lag, av Simon Häggström, Nätverket – Södertäljemaffians uppgång och fall, av Baris Kayhan och Fårbondens dagbok – Ett liv på den engelska landsbygden, av James Rebanks. .
Jag läste Skuggans lag för åtta år sedan, men minns den fortfarande lika tydligt som om det var i går. Det gäller förresten alla de här tre böckerna. Jag läste dem för ganska länge sedan, men innehållet gjorde ett så stort intryck att jag nog kan påstå att jag förändrades under och efter att jag läste dem. Jag rekommenderar er verkligen att läsa alla tre.
Skuggans lag är Simon Häggströms debut som författare och jag är imponerad av hur väl texten är skriven. Det känns många gånger som att jag är med under spaningsuppdragen och upplever allt på plats. Det är en saklig och detaljerad samhällsskildring som också känns väldigt ärlig om vad som händer på samhällets skuggsida. Om framför allt flickor och kvinnor som på grund av psykisk ohälsa, sexuella övergrepp, fattigdom och/eller missbruk har hamnat i en situation där ingen med hög social status och valmöjligheter hade hamnat. Om någon, mot förmodan, skulle tro att prostitution har någon som helst likhet med den romantiska filmen ”Pretty Woman”, då blir det ett brutalt uppvaknande att läsa Simon Häggströms bok. Den verklighet han skildrar är allt annat än romantisk. Den är skitig, våldsam, pervers, destruktiv och djupt tragisk.
Efter nio år som polis inom prostitutionsgruppen har Simon Häggström fått en klar bild av vem det är som köper sex. Männen kan se ut som vilken man som helst på utsidan, det är på insidan skillnaden finns. De har alla någon form av problem med sig själva:
Hos en sexköpare finns nämligen föreställningar och värderingar som en vanlig man inte har. Där finns bland annat behov av makt, önskan om förnedring eller viljan att äga och/eller utnyttja en annan människa. Dessa motiv, ofta kombinerade med sexuella fantasier, skapar en enorm drivkraft som dessa män till varje pris vill förverkliga. () Bara vetskapen om att en människa tvingas sälja sin kropp räcker för att skapa avsmak. Men hos sexköparna saknas den spärren. De är oftast inga per definition onda människor, men de är däremot likgiltiga. () Deras behov av att tillfredsställa sin egen lust väger tyngre än kvinnans välmående. () I dessa mäns ögon blir detta en affärstransaktion som vilken som helst. Hon får pengar. Han får sex.
I boken får vi följa drygt tjugo sexköpsfall. Fallen är skrivna som korta berättelser, där vi som läsare får vara med från spaningstillfället och fram till dess sexköparen grips, tagen på bar gärning. Eller då spanarna får ett larm om ett förmodat sexköp, och det visar sig vara Lovisa, en av de unga kvinnorna som sålde sex första gången som sjuåring, då mamman behövde pengar till mat. Lovisa som fått sitt barn omhändertaget av socialen eftersom hon missbrukar droger. Lovisa, som spanarna nu hittar på en offentlig toalett, död av en överdos med sprutan kvar i armen. .
Det här är en både otroligt intressant och omåttligt spännande skildring av en del av vårt samhälle som är helt okänt för de flesta av oss. Den handlar om hur två barndomsvänner som vuxit upp, umgåtts och begått brott tillsammans, blir ledare för varsitt kriminellt gäng på samma ort, och därmed dödsfiender. Den handlar om en värld med illegala spelklubbar och illegal utlåningsverksamhet, där spelskulderna för många uppgår till miljonbelopp och där hot, utpressning och misshandel är vardag. Den handlar om en mångårig maktkamp där släktband och dolda pakter är livsavgörande. Den handlar också om att leva familjeliv med fru och små barn, om att lämna barn på förskolan och att anordna grillfester. Den handlar om att leva under dödshot och att ständigt tvingas bära skyddsväst.
Ni har säkert, precis som jag, läst om män i tjugoårsåldern som kommit in skottskadade på sjukhus, och avlidit till följd av sina skador. En av dem männen ingick i det så kallade Nätverket i Södertälje. Och ni kanske minns den stora rättegången som inleddes 2011, då 17 män i Nätverket stod åtalade för bland annat mord på två bröder, människorov och utpressning. Domstolen fann det bevisat att det funnits ett hierarkiskt uppbyggt kriminellt nätverk i Södertälje med en tydlig ledare i strukturen, som dömdes till livstids fängelse för bland annat anstiftan till tre mord.
I den här boken berättar den prisbelönte reportern Baris Kayhan hur allt började för de inblandade i Nätverket, och hur det slutade. Kayhan har intervjuat många av nyckelpersonerna i och runt Södertälje, poliser och andra inom rättsväsendet, och han har gått igenom det omfattande förundersökningsmaterialet från rättegången. Resultatet är en berättelse lika spännande som en thriller, men mycket mer chockerande eftersom den är sann.
.
I de två tidigare böckerna skildras världar där fokus är att tjäna pengar på samhällets skuggsida, i skitiga, förnedrande och farliga världar, där människor utnyttjar och utnyttjas. Jag avslutar veckans boktrio med en bok som också handlar om att hitta vägar för överlevnad, Fårbondens dagbok – Ett liv på den engelska landsbygden, om att kämpa i motvind och också utsättas för faror. Dock på helt andra sätt än i de två tidigare skildringarna ur verkligheten.
Författaren växte upp i en familj som levt och arbetat som fårbönder i sex generationer i England. Författaren bryter dock med traditionen, flyttar till staden och utbildar sig och tar examen vid Oxford, ett av Englands mest ansedda universitet. Men han väljer att flytta tillbaka till familjegården och föra traditionen vidare som fårbonde. I dag kombinerar han arbetet som fårbonde med arbete som expertrådgivare till Unescos världsarvscenter i Paris. En av hans fåraherdevänner anser att han är ”litet som James Bond”, som åker till en massa olika platser och ingen vet vad han håller på med vid sidan av jobbet som fårbonde.
Det är sällan man läser en berättelse som känns så genuin och äkta, så jordnära och så långt från ytligheter som man kan komma. Boken fångar mig redan på de första sidorna, där författaren beskriver en händelse i klassrummet då han var i trettonårsåldern. Kontrasten mellan den akademiskt utbildade läraren och eleverna, som inte ser nyttan med akademisk kunskap eftersom de skall bli lantarbetare, snickare, hårfrisörer och liknande, blir så uppenbar på flera olika sätt. Läraren tycker att eleverna måste ”göra något med sina liv”, medan eleverna själva är helt på det klara med vad de vill göra med sina liv, och det är inte att studera utan att arbeta i hantverksyrken.
Boken beskriver också träffsäkert och ögonöppnande de olika synsätt som ofta människor som lever och arbetar på landsbygden, beroende av och i symbios med naturen, och de människor som besöker landsbygden som gäst eller kanske turist, har. ”Jag lyssnade och blev alltmer irriterad när jag insåg att hon (läraren), märkligt nog, kände väl till och påstod sig älska vår hembygd. Men hon talade om den på ett sätt som var fullständigt främmande för min familj och mig.”Som lantbrukare och fårbonde finns det inget romantiskt skimmer över livet på landet, det är inget idealiserat landskap och liv, utan tvärtom en väldigt påtaglig verklighet som man måste ta hänsyn till och ibland också drabbas hårt av.
Författaren beskriver livet som barn på en plats där utbildning inte alls står lika högt i kurs som att bli fårbonde. Han beskriver också hur det är att komma som bondson till ett välrenommerat universitet, utan kunskap om de akademiska, sociala och ofta oskrivna koder som gäller där. Men framförallt skildrar han på ett rakt och okonstlat sätt livet som fårbonde, där liv och död alltid är närvarande.
Det var mina tre tips om litteratur på temat pengar, fler finns hos Robert.
Just nu - Just här 