På väg hem i dag såg jag en lastbil med långt släp köra om en personbil. Lastbilen kom mot mig i mitt körfält på en smal landsväg. Det var ganska långt mellan oss, men av någon anledning insåg jag att det här aldrig kommer att gå… Ingen vägren var det heller, bara ett djupt dike vid sidan av vägen. Ingen mötesplats, ingen busshållplats på vägen mellan oss att ta sikte på. Jag stannade bilen helt och hållet, trots att det var en 70-sträcka, och en bil stannade bakom mig och väntade ut lastbilen…
Precis framför mig lyckades den komma förbi personbilen, och kunde svänga in i sitt körfält. Det handlade om någon meters marginal till mig.
Man kan ju undra hur lastbilschauffören kunde göra en sådan felbedömning. Och man kan undra varför föraren i personbilen, som lastbilen körde om, inte saktade ned så att lastbilen kom förbi. Det var ju så uppenbart nära en kollision.
Helt vansinnigt att stanna en bil på en 70-sträcka, men tänk om jag inte hade gjort det… Tänk om jag hade fortsatt att köra långsamt framåt… Då hade två barn antagligen förlorat sin mamma…
I efterhand är det min slutsats av det som hände, att alla gör vi felbedömningar ibland. Vissa allvarligare än andra, som den som lastbilschauffören uppenbarligen gjorde. Men då borde det vara naturligt att göra vad man kan för att hjälpa till att rätta till det som gått fel. Jag är faktiskt mest förvånad över personbilsföraren som inte saktade ned så att lastbilen snabbt kunde komma in i rätt körfält.
Just nu - Just här 