Kategori: Bokrecensioner

Recension: Simma med de drunknade, av Lars Mytting

Publicerat den av Justnujusthar2 kommentarer

035

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 408
Utgivningsdatum: 2015-08-27
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 9789146228585
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Hösten 1971 hittas ett norskt-franskt par döda i Frankrike. Deras tre år gamla son Edvard är spårlöst försvunnen men hittas fyra dagar senare på ett sjukhus tolv mil bort. Var Edvard har befunnit sig under tiden, och om det verkligen var en slump att hans föräldrar klev på en kvarglömd mina från första världskriget, förblir en gåta. Edvard växer upp hos sin fåordige farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Och det är när hans farfar dör i början på 90-talet, och det oväntat dyker upp en vackert snidad träkista från en släkting som Edvards tillvaro vänds upp och ner. Han beger sig ut i den stora världen för att finna svar på sitt livs frågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och tillbaka till Frankrike, där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia. En historia som är nära sammanvävd med de stora tragedierna i Europa under 1900-talet.

 

Vad jag tyckte om boken

Det här är en berättelse som griper tag i mig från första stund. Jag vill få svar på alla de frågor som Edvard ställer sig om sin bakgrund, om vad det egentligen var som hände den där dagen då han var tre år, då hans föräldrar omkom och han själv försvann under flera dagar. Jag läser och drivs hela tiden framåt, sida efter sida, av pusselbitarna till de familjehemligheter som legat gömda under många år. Berättelsen väver in de båda världskrigen, de frivilliga norska SS-soldaterna vid Östfronten och koncentrationslägren. Man får en tydlig bild av tidsandan, om vad människor tvingades utstå under inflytande av krigen.

Det är inte bara mysteriet i sig som ger en stor behållning vid läsningen, utan även språket och den stämning som boken förmedlar. De allra mest finstämda avsnitten tycker jag är de när Edvard är hemma på sin gård i Gudbrandsdalen i Norge. Författaren lyckas verkligen med att förmedla den ovillkorliga kärleken till jorden, djuren och arbetet på gården, liksom passionen till träden. Till flambjörksskogen och till valnötsträden. Det är väldigt, väldigt fint beskrivet.

Edvard ger inte alltid ett helt sympatiskt intryck, hans agerande sårar många gånger dem som står honom närmast. Det är samtidigt trovärdigt beskrivet, om man tänker på att det här är en ung man vars liv i och med farfaderns död plötsligt vänds helt upp och ned. Det utlöser både en sorg över farfadern och över ovissheten om vilka som var Edvards föräldrar, och väcker frågor kring vem han är och vad han egentligen vill med sitt liv.

Det som i mitt tycke drar ned helhetsintrycket av boken, är författarens sätt att fylla många av de luckor som finns i den här komplicerade släkthistorien. Utifrån bland annat brev och andra dokument berättar Edvard under vissa avsnitt vad som hänt. Det är spännande läsning, men det känns inte helt trovärdigt att breven skulle kunna ge så mycket information, så många svar. Samma sak gäller flera av de personer han stöter på, mer eller mindre av en slump, och som ger ledtrådar om vad som hände i det förflutna.

♥

 

Recension: Kråkslottet, av Ewa Christina Johansson

Publicerat den av JustnujustharLämna en kommentar
Recensionsexemplar från B.Wahlströms Bokförlag - tack så mycket!
Recensionsexemplar från B.Wahlströms Bokförlag – tack så mycket!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 189
Utgivningsdatum: 2016-05-18
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag
Omslagsformgivning: Cecilia D Engström
ISBN: 9789132168581
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Isabellas recension på Instagram

 

Jag och våra barn, 10 och 12 år, har läst Kråkslottet av Ewa Christina Johansson. Redan omslaget till boken ger en känsla av obehag. Ett gammalt fönster med spröjs, en spetsgardin, en kvinnohand med långa, kloliknande fingrar, en ring och en katt som ser rakt på dig.

Viva skall hälsa på sin syster Vicks under sommarlovet. Vicks har nyligen köpt ett gammalt hus mitt ute på landet. Ett riktigt kråkslott. Ett tvåvåningshus med svart, brutet tak, avflagnad färg och en rostig brandstege utefter ena väggen upp till ett vindsfönster. I fönstren hänger tunna, vita spetsgardiner. Huset har stått öde en längre tid, tills Vicks köpte det för nästan ingenting. Det var så billigt att det nästan var litet mystiskt.

Redan på de första sidorna inser man att något kommer att hända. Det börjar med att Vicks inte dyker upp i tid för att möta Viva vid bussen, och det visar sig att hon flera gånger blir inkallad att arbeta extra, och att Viva då blir ensam kvar i huset. Det börjar hända mystiska och oförklarliga saker. Gardiner som rör sig i fönstren, som om någon står där bakom och ser på henne. Steg från någon som går i huset, trots att hon är ensam hemma. När Viva lär känna grannens son, får hon veta att det finns historier om det här huset. Historier om en kvinna som kallades Silverhäxan och om två flickor som försvann spårlöst…

Författaren lägger sig på en alldeles lagom kuslig nivå för berättelsen. Det är övernaturligt och spöklikt på ett smygande sätt som passade våra barn. Texten är enkel och levande. Det som för berättelsen framåt är det kusliga som Viva råkar ut för, men det som gör att boken fångar vårt intresse litet extra och får oss att sträckläsa den, är att den också på ett så insiktsfullt sätt skildrar relationen mellan Viva och hennes äldre syster Vicks.

Det här är den första bok vi läser av Ewa Christina Johansson, men nu vill både Jackie och Bella läsa hennes tidigare böcker också: Galgbacken och 20 över 7, som är skrivna för barn i åldern 9-12.

♥

 

Recension: Spring dig fri! av Kenneth Gysing

Publicerat den av Justnujusthar2 kommentarer
Recensionsexemplar från Brombergs Förlag - tack så mycket!
Recensionsexemplar från Brombergs Bokförlag – tack så mycket!

 

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 128
Utgivningsdatum: 2016-04-18
Förlag: Brombergs Bokförlag
ISBN: 9789173377553
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

”Löpning är en ständig återskapare av lyckokänslan. Känslan att vara genomsyrad av världsaltet. Stjärnljus, skogens sus, mossan under dina löparskor, du är en del av helheten, en del av evigheten, och allt är möjligt.”

Så beskriver löparprofilen Kenneth Gysing hur han springer sig fri från stress, oro och frustration. Jag har inte kommit dit genom löpning, men jag förstår vad han menar eftersom jag uppnår samma känsla genom utmanande ridning genom skog och mark och över berg. Jag tror att alla som ägnat sig åt krävande sporter i natur kan känna igen sig i mycket av det Gysing beskriver i sin bok. Det här är inte en faktabok om träning, hur man kommer igång och hur man kommer vidare som löpare, det är en slags filosofisk inspirationsbok.

Som redaktör och krönikör på den svenska tidskriften Runner’s World gissar jag att författaren har en intresserad och insatt målgrupp för boken. Den är skriven på samma sätt som hans krönikor, som en form av dagbok i presens där hans löparupplevelser varvas med poetiska och filosofiska inslag. Beskrivningarna av hur han ”… låter underlaget bestämma farten, löper försiktigt över berghällar med mossa, där kan det vara halt, och tar det lugnt i passager mellan utspridda stenbumlingar” kan nog vara inspirerande och locka en och annan att snöra på sig skorna och ge sig ut på en löprunda. Mindre inspirerande tycker jag att det är att läsa om hans vardagsliv, vilken middag han serverar sina barn och vad han anser om lutfisk och bruna bönor. Jag är inte heller så förtjust i att han menar att löpning är en form av konst och gör, i mina ögon, litet väl långsökta kopplingar mellan löpning och texter av litteraturvetaren och författaren Horace Engdahl.

Mest spännande är det att läsa om författaren som ultralöpare, vilket innebär att man springer antingen längre än den vanliga maratondistansen på 42195 m (särskilt vanliga är 100 km-lopp), eller springer så långt som möjligt inom en viss tid, från 6 timmar till 6 dygn. Även om det inte lockar, är det både spännande och intressant att läsa om författarens äventyrliga lopp på exotiska, utmanande platser som Himalayas berg och saltöken i Indien. Jag blir nästan rörd själv, när författaren beskriver målgången efter flera dagars löpning, och efteråt hänger upp sin blöta tröja bredvid alla de andras på en taggtråd.

Att springa sig fri från stress och vardagsproblem kan absolut fungera, precis som vilken träning som helst. Jag förstår också att det skapar en gemenskap mellan människor världen över med samma intresse och förståelse för denna extremsport. Har man sprungit, flåsat, hanterat svårigheter och faror, svettats, duschat, ätit, delat toalett och sovit tillsammans skapar det förstås väldigt speciella band. Man kan dock undra hur ett intresse som upptar så mycket av någons tid och tankar påverkar familjelivet, i nästa bok skulle jag gärna läsa om hur det är att vara ultralöpare ur just det perspektivet.

♥