Kategori: Familjen

Numera tas det många bilder vid dop och bröllop, eftersom det är så enkelt att ta med sig och använda mobiltelefonens kamera. Så när jag tar fram min systemkamera får jag nästan prestationsångest.

Jag är väl inte den enda som får höra att ”du som har så fin kamera måste ju ta fina bilder”. Visst har kameran betydelse, men mest handlar det ändå om hur bra kompis man är med sin kamera och kan hantera den. Jag skulle inte automatiskt bli en bättre bilförare om jag bytte bil från min Hyundai Santa Fe till en Porsche Panamera Turbo SE-Hybrid Sport Turismo. Samma sak är det med fotografering.

När jag hade laddat över bilderna till datorn och såg dem på stor skärm blev jag så besviken. Det enda jag såg var gryniga bilder med alldeles för mycket skuggor. Med någon dags distans har jag ändrat mig och nu tycker jag om bilderna. Nu fokuserar jag inte på grynigheten i bilderna, utan på hur de skildrar den jättemysiga dagen. Lille Max var så söt och sprudlande glad precis hela dagen ♥

Jag satt på tredje raden, vilket blev litet för långt från Erica, Mattias och Max, så jag lyckades inte få till skärpan i det svaga ljuset i kyrkan. Men de här bilderna är nog ändå mina favoriter från dopdagen. De visar hur lugnt, obekymrat, glatt och trevligt det var under hela dagen. Och visst undrar man vad det är som är så roligt i psalmboken ;) 

Några ögonblicksbilder från kyrkan. Det var många små barn med på dopet, så det var inte helt tyst i kyrkan. Perfekt när man vill ta bilder, eftersom ljudet från kameran försvinner i sorlet.

Allt var så fint och välordnat med fina dekorationer och fin dukning med församlingshemmets gamla, fina porslin. Vi var väldigt många, drygt sjuttio stycken, så det hade krävts mycket förberedelser.

Vi bjöds på smörgåstårta och många olika sorters kakor och annat fikabröd som Erica och den närmaste släkten hade hjälpts åt att baka. Litet tråkigt att se hur vissa föräldrar låter sina barn ta fem olika bakverk samtidigt, och sedan låter dem ta en enda tugga på varje och lämna resten. Eller ännu värre, låter dem smula sönder kakorna. Jag hade lust att blänga ilsket på föräldrarna, men min litet klokare familj sade åt mig att låta bli, så jag höll god min.

Till förra namngivningskalaset kunde jag inte göra något kort med mitt finger i bandage, men till Max använde jag papper, dekorationer, en stämpel och färgpennor sedan min tid med scrapbookingbutiken.

När Ludvig hade sitt namngivningskalas tog det ungefär fyra timmar med bil till Värmland, och fyra timmar hem igen. Den här gången tog vi bilen två kilometer till vår sockenkyrka. Vårt hus ligger på andra sidan åkrarna, precis på den plats som skyms av den gröna skylten. Jag gissar att det kommer att bli fler resor mellan Uppland och Värmland nu när det fötts en ny generation i släkten.

Carita håller i utmaningen Glad måndag, och henne hittar ni här.

♥