Vi har en liten Lotta här hemma… som snart fyller fem år, precis som Lotta i filmen. Som svänger mellan lycka, ilska och sorg på en sekund, precis som Lotta. Hur kunde Astrid Lindgren vara så träffsäker i sina beskrivningar av barn..? Hon var ju inte småbarnsmamma själv när hon skrev böckerna. Hon måste ha läst på ordentligt innan hon började skriva, för att träffa så rätt.
I går föreslog jag att vi skulle se på Lotta på Bråkmakargatan. Jag tänkte att det kunde vara bra för henne att se att hon inte är ensam om att känna som hon gör. Och om hon ser samma beteende som hon själv har, men som betraktare, kanske hon förstår att allt inte är så orättvist.
Vi såg filmen tillsammans. Och hon var helt fast… Vid vissa episoder kikade hon på mig, litet under lugg och log pillimariskt… Hon kände helt klart igen sig. Och i dag ville hon se andra filmen om Lotta..!
Just nu - Just här 