Kategori: Film, litteratur, musik, teater

I går var det äntligen dags att se Özz Nûjens show Dålig stämning. Showen har fått lysande recensioner av alla, och jag förstår verkligen varför. Han är ju både smart och rolig, och dessutom väldigt modig och personlig. Man skrattar hejdlöst blandat med att man får sig den ena tankeställaren efter den andra.

I oktober fortsätter han med sin enmansshow. Har ni inte redan sett den måste ni göra det då!

Så här recenserade Lars Ring showen i SvD:

Özz Nûjen är en modig man. Själv säger han att han lider av adhd – och mer. Han är helt enkelt oförmögen att vara tyst. Han pratar sig fram genom det svenska, genomskådar våra tysta överenskommelser med en uppriktighet som retar nästan alla. Han säger sanningar när vi förtvivlat hukar bakom våra kaffekoppar och bara vill ha det trevligt. Han är, säger han, sedan barnsben expert på att skapa dålig stämning.

Nu ger han sig ut på storskalig pratresa landet runt. Det är en 90 minuter lång monolog om konsten att säga fel saker. Showen börjar med en nästan sju minuter lång inspelning av kungen som talar älgjakt inför ett gigantiskt pressuppbåd som egentligen vill veta allt om kaffeflickor. Det är en plågsam prolog: en pressad, av vanligt folk redan dömd man som febrilt försöker försvara sin position. Och vi som tittar på genomgår alla faser av genans, medkänsla och uppgivenhet.

Kanhända blir det för mycket prat om kungligheter. Möjligen gör han det för att han kan, för att han får. Özz Nûjen återkommer ständigt till hur glad han är över att vara svensk, att få tycka vad han vill. Han försvarar den mix av tyskt, franskt och Skansennationalism som vissa kallar ursvensk. Han är en Peer Gynt som med en kurdisk ögonskärva ser sig själv, sin bakgrund och sitt land med distans men med stor kärlek. Om och om igen återkommer han till sitt budskap: alla ska få vara sig själva, ha rätt till språk, kön och värdighet.

Özz Nûjen är ju ingen vanlig ståuppkomiker. Han har spelat Dario Fo och en genial Puck på Uppsala stadsteater. Vem som helst vågar inte berätta att han kissat ner sig var natt ända tills han var 15 år. En del av det trauma han var med om som femåring då fadern kom hem som ett skelett efter att ha suttit fängslad som misstänkt aktiv för ett fritt Kurdistan.

Han talar mycket om invandring, om skillnader och likheter – och om frihet och anpassning. Han för liksom en egen paneldebatt där ensam på scenen. Han förmanar den kvinnliga publiken att inte banta, han försvarar homosexuella och menar att kön och läggning inte får avgöra vad andra tycker om en.

Han provocerar också främst genom alla fakta han räknar upp. Svensk vapenindustri är störst räknad per capita. Varhelst ett krig utspelas ligger svenska minor, redo att lemlästa civila.

Özz Nûjen vågar vara personlig, vågar berätta om sin kamp. Han berättar om allt stryk han fått av sin pappa och om sin barndomsdröm att bli den första kurden på månen. Nåja, nu är han ju nästan där. Ensam på planeten Cirkus med en berörd publik som jublar, skrattar genomdränkt av dålig stämning.

 

Större delen av mitt liv har jag fullkomligt slukat böcker. Men ett trendbrott tror jag kom när jag började på juristlinjen. Mängden kurslitteratur var enorm, och att läsa ännu mer var inte särskilt lockande.

Nu vill jag verkligen komma tillbaka till bokläsandet igen. Och vad vore roligare än att starta en liten bokcirkel! Det är roligt att få dela läsupplevelsen med andra. Och så blir det ofta väldigt spännande och intressanta diskussioner. Särskilt när det visar sig att samma bok kan väcka så olika känslor och tankar. Vet man att man har en månad på sig att läsa ut en viss bok, blir den verkligen läst. Man vill ju träffas!

För mig spelar det ingen roll vem som vinner och får representera Sverige. Det är själva konceptet med melodifestivalen som jag gillar. Showen, kläderna, scenkulisserna… Det är lagom underhållande en lördagkväll den här årstiden.  Jag har sett alla deltävlingarna och jag kommer att se finalen i kväll.

Lisa Miskovsky har en fin låt och ett enkelt och fint uppträdande. Nästan som Enya på 80-talet. 

.

Mystiskt, mörkt och manligt. Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern. Det är starkt och trovärdigt, och vem känner inte igen sig i att ha fallit, men rest sig igen. Dessutom är det underhållande med det oväntade. Hur kul är det med framföranden och låtar som låter likadant som förra året, för tio år sedan och för trettio år sedan..?

Och vad sägs om den här textraden… ”När stunden tar en tugga till, av en tid som rullar på…” 

.

Vissa har ju bra shownummer som man blir glad av att se. Till exempel David Lindgren. Uppträdandet är riktigt snyggt. Jag förstår att han får dra igång finalkvällen. Men jag får inte riktigt ihop det, att allt inte är ett skämt…

… eftersom jag tycker att sångaren ser ut som komikern Måns Möller..!

.

En orange författare som skanderar om kärleken som världens första och största atombomb… Han är en bra berättare, det blir medryckande. Och när Sara Li drar igång refrängen, då svänger det ju! 

Jag har fortfarande inte förstått vad alla klagar på när det gäller den här låten. Kan någon berätta vad skillnaden är mellan Björn Ranelid som pratar sin låt och rapparen Petter som pratar sina låtar..?

.

Det verkar som Loreen är storfavorit i kväll. Är det bara jag som tycker att Loreens framförande ser ut som hon tagit något otillåtet preparat..? Och så har jag väldigt svårt för hennes kisande under lugg.

.

Jag har ingen favorit i kväll, men jag ser mest fram emot att se:

1) Sarah Dawn Finer, som är perfekt som programledare och sjunger gudomligt
2) Eric Saades dans- och sångnummer
3) Thorsten Flinck
4) Björn Ranelid och Sara Li
5) Top Cats där sångaren som ser ut som han käkat en hel burk med lyckopiller, glädjen smittar!
6) Collage med samtliga vinnare det senaste decenniet