Jag har hittat tillbaka till den perfekta träningsformen för mig – ridning! Två timmar i veckan när jag blir helt uttömd på all energi, och när adrenalin och endorfiner svämmar över! Jag kör inte bil hem från ridningen, jag flyger..!
Ett litet problem bara… Två dagar i veckan är alldeles för litet, jag vill rida varje dag..!
I dag är det den lyckligaste dagen i hela mitt liv!!! Jag red piggelinen igen, och den här gången gick det mycket bättre!
60 minuters ridning. Ett Lätt B:1 program. Som inte är så lätt för mig, som mest susat fram i skogen och tyckt att dressyr är för pensionärer… Först på 15 m volter och serpentiner över medlinjen med tre bågar. Piggelinen var rejält ovillig i början, men sedan gick det jättebra!
Efter voltarbetet tränade vi på att ta galopp vid K, rida arbetsgalopp fram till M, ta mellangalopp, ta ned till arbetstrav vid F och ta galopp igen vid K. Flämt, vad jobbigt det var!! Piggelinen blev ännu vildare av galopperna och hade helst velat susa runt i fullt ös! Inte mig emot egentligen, hihi, men nu var det ju dressyrprogram vi skulle öva på. Så jag fick rida in på små volter då och då, för att lugna ned henne, och sedan fatta galopp igen. Varv efter varv övade vi samma sak. Helt galet roligt!! Men nu dröjer det flera dagar innan jag skall rida igen… jag klarar inte att vänta så länge!! Jag vill rida NU! Det finns ingen plats på jorden där jag trivs lika bra som på hästryggen… Jag vill rida varje dag! Jag vill ha en egen häst! Jag behöver en egen häst!!
P o K, Annette
Men nu är jag 42, en viss skillnad… Men kanske ändå inte. Lyckan att få rida är precis densamma. Efter en timmes krävande ridning visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, så lycklig var jag. Och så trött. Jag skrattade för mig själv i bilen hem, det gick inte att hålla tillbaka! Hela bilen immade igen! Jag tyckte inte att ridningen gick så bra, jag är ringrostig och hon är svårriden, piggelinen, när man ställer krav på henne. Hon är väl sto… ;) Men jag gillar henne. Kanske just för att hon är en utmaning. Efteråt, i stallet, kom det fram en ung tjej som tittat på lektionen från läktaren. Vad bra du red, sade hon. Jättefint. Jag blev riktigt glad för den kommentaren! Det kanske inte gick så dåligt ändå..!
Och precis som en 10-åring längtar jag till tisdagslektionen, när jag äntligen skall få rida igen! Och jag längtar mig galen efter en egen häst igen… Men en väsentlig skillnad är det att vara 42 istället för 10. Nu kan jag inte tjata på mamma och pappa att jag vill ha en häst. Nu vet jag och tänker på vad det innebär att ha egen häst. Och jag inser att jag måste behärska mig, och nöja mig med ridlektionerna. Åtminstone tills vidare… ;)
Ps. Julklappstips till yngre hästintresserade: Dagboken med hästarna finns på Lekmer och kostar 69 kr
2004… Millennia och jag, alldeles innan vår debut i distansritt, 5 mil… (Fotograf: Mia Lindgren) Målet var att träna upp både mig och Mille för att inom några år rida 16 mil på en dag.
Jag tror att Mia har tagit det här fotot också, när Ulrica Tidics/Zama och jag/Millennia är i vet.gate
Annat blev roligare och viktigare, och livet utan häst fungerade utmärkt, trodde jag…
Så hamnade jag av en händelse på hästryggen igen…
I går red jag en häst som påminde litet om Mille, en riktig utmaning… Och vilken lyckoboost!! Jag åkte hem översvämmad av endorfiner och adrenalin. Det här kan jag inte vara utan!
Just nu - Just här 