Den här debutromanen gavs ut i oktober 2021, och boken och författaren har kunnat ses i både sociala medier och i gammelmedia, till exempel hos Malou efter tio.
Jag har ingen erfarenhet av ett så ångestladdat dejtingliv som Amanda Romare beskriver det, och jag känner inte igen mig alls i hennes huvudperson, Amandas alter ego, men just därför reagerar jag sannolikt så mycket på det mesta hon skriver, på ett både bra och dåligt sätt. Jag blev ganska överraskad av frispråkigheten (ännu mer när jag såg intervjun hos Malou), men också det hysteriska letandet efter någon att älska och bli älskad av, det lätt maniska uttryck letandet tar sig.
Amanda är 32 år och har levt singel i princip hela sitt liv, bortsett från kortare förhållanden. Hon bestämmer sig för att satsa, och börjar jaga en partner, framförallt på uteställen och på dejtingappen Tinder. I dagboksform dokumenterar hon allt, och då menar jag verkligen allt. Hennes stora dilemma är att hon inte kommer till en andra dejt, åtminstone inte till en tredje eller fjärde, och om hon gör det är det inte för att det finns äkta känslor med i bilden, utan i brist på bättre alternativ. Ja, så hemskt är det, och så förnedrad känner hon sig att hon är beredd att ge upp dejtandet med jämna mellanrum. Men bekräftelsen hon får, särskilt genom dejtingappen, gör att hon torkar tårarna och trycker tillbaka besvikelsen och börjar om. Gång på gång.
Jag gillar inte för grovt språk, och den här boken innehåller mycket av sådant. Bokens första mening: ”Här sitter jag och skiter”. Jag har försökt förstå vad den meningen tillför det som sedan beskrivs, och det enda syftet jag kommer fram till är att få läsaren litet överrumplad, och nyfiken. Jag blir inte nyfiken. Men jag läser vidare, och det är faktiskt väldigt roligt bitvis. Roligt, som i galghumor. Nästan alltid på huvudpersonens bekostnad. Hennes desperation:
”Funderade en sekund på om vi skulle bryta upp, men jag var så attraherad av honom! Kanske gör det inget att min blivande pojkväns bästa kompis langar droger? Kanske gör det inget att min blivande pojkvän även erkände att han tidigare arbetat med att langa droger? Samt blivit hjärntvättad?”
Amanda står ut med mycket. För mycket. Hon är 32, men i mina ögon agerar hon som en tonåring med dålig självkänsla, jag vill bara ta bilen ned till Malmö och prata med henne om att hon är på fel spår. Att hon inte skall försöka vara så som hon tror att andra vill ha henne, inte tänka så mycket på vad männen hon träffar vill ha, utan på vad hon vill ha. Att hon inte skall acceptera att en man säger till henne att hon kan gå utan att väcka honom om han somnar. Att killar gång på gång säger till henne att hon antagligen är mer intresserad av dem än de av henne.
Författaren har en enormt stor självdistans och bjuder verkligen på sig själv, och i egenskap av sitt alter ego, delar hon frikostigt med sig av sitt dejtingliv, och som det verkar berättar hon allt in i minsta detalj. Det blir faktiskt väldigt tragikomiskt och dråpligt. Språket och dagboksformen passar ämnet perfekt. Det blir dock litet väl långrandigt, och när allt upprepar sig gång på gång tappar jag intresset när det är ungefär femtio sidor kvar. Författaren har nu, som jag förstått det, ett förhållande som varat längre än tre dejter, och jag ser fram emot en uppföljare om vilka dilemman som hon upplever i en stabil relation, det kan bli minst lika roligt, antagligen roligare.
Mitt betyg: 3/5
Antal sidor: 310
Utgivningsdatum: 2021-10-15
Förlag: Natur & Kultur Allmänlitteratur
Omslagsformgivning: Sara R. Acedo
