Recension: Vad hände med barnen? av Eva F Dahlgren


Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Samtidigt som det moderna välfärdssamhället grundläggs, pågår en omfattande fosterbarnsindustri i Sverige. ”Oäkta” barn säljs till lägstbjudande på auktion fram till 1918, utnyttjas som arbetskraft eller vanvårdas till döds. Parallellt med detta skapar filantroper ”fosterbarnens ö” på Gålö i Stockholms skärgård. Där tvingas arrendetorparna ta emot närmare tusen fattiga stadsbarn innan verksamheten läggs ner 1939.

Många av de ”fallna” kvinnor som Eva F Dahlgren skrev om i sin förra bok hade skyfflats runt till olika barnhem och fosterhem som barn. Flera av dem födde sedan egna barn. Vad hände med de barnen? Författaren har återvänt till arkiven för att besvara den frågan. Liksom Fallna kvinnor bygger Vad hände med barnen? på journaler och handlingar från myndigheter, men också på personliga brev. Om barnens längtan efter, eller ibland fasan för, de biologiska föräldrarna.

I den avslutande delen i hennes tematiska trilogi om människors värde under 1900-talets första hälft, som inleddes med Farfar var rasbiolog, skildrar Eva F Dahlgren barnen i folkhemsbyggets och rasbiologins skugga. Det är också en berättelse om synen på barns värde. Om förändringen från ett rent ekonomiskt, då fosterföräldrar krävde betalt för att ta emot ett barn, till ett emotionellt då adoptivföräldrar är villiga att betala för ett barn.
.

Så tyckte jag om boken

Eva F Dahlgren har i sin tredje del i serien om människors värde under 1900-talets första hälft valt att berätta om vad som hände med de barn som kom till Allmänna barnhuset i Stockholm. Två av de barn hon följt genom arkiverade brev, journalanteckningar, autentiska foton och tidningsartiklar, är Rut och Kerstin. Två flickor, födda på 1920-talet av ogifta, prostituerade mödrar som inte själva kunde ta hand om sina barn, och som därför först kom till Lilla Hemmet på Kungsholmen, världens första institution för barn som redan vid födseln var smittade med syfilis, och när de var färdigbehandlade placerades hos fosterfamiljer på Gålö.

Det finns redan en del skrivet om både barn som tvångsomhändertagits av sociala myndigheter och om barn som föräldrarna frivilligt lämnat ifrån sig av olika skäl, ofta på grund av fattigdom och svårigheter att försörja en familj. Bland annat har fil. dr. Johanna Sköld skildrat hur ledningen av barnhemmet i Stockholm fattade det radikala beslutet att köpa en ö i Stockholms skärgård, Gålö, och tvingade de tjugotal torpare som arrenderade jord på ön att var och en ta emot flera av barnhemmets barn mot en viss ersättning. Nästan 1 000 Stockholmsbarn kom att tillbringa delar av sin uppväxt på Gålö.

Till skillnad från skribenter av akademiska texter förhåller sig Eva F Dahlgren friare till det material hon har undersökt. Hon varvar fakta och fiktion. Huvudsyftet är att följa och berätta om de två flickorna, Rut och Kerstin, men under arkivarbetet visar sig fler barn och deras livsöden vara minst lika intressanta, och författaren väljer att berätta om dem också, som sidospår till huvudberättelsen. Det gör att sammanhanget blir aningen rörigt och jag är till att börja med tveksam till upplägget och hade önskat en större avgränsning av materialet och mindre fiktion. Jag tappar flera gånger bort mig i de olika skildringarna om män som förnekar faderskapet till barnen, behandlingar av syfilis med giftigt kvicksilver, vanvård hos fosterfamiljerna, brev till barnhemmet från barn som längtar efter och söker information om sina biologiska föräldrar. Å andra sidan spelar det kanske ingen större roll att händelseförloppet blir litet oklart. Utdragen och citaten ur olika typer av arkivmaterial som rör flera olika barn ger istället en bredare bild av de omhändertagna barnens situation under den här tidsperioden, än om författaren enbart fokuserat på Rut och Kerstin.

För vissa barn kan man nog med ganska stor säkerhet påstå att de hade tur som kom till Lilla Hemmet och sedan till fosterfamiljer. För andra visar sig det sociala arvet med fattigdom och missbruk starkt. Kerstin får barn, som hon precis som sin egen mamma tvingas lämna bort, och Rut lever med en alkoholiserad man. Det var ändå överraskande att så många av barnen, trots fattigdom och umbäranden och i en tid utan penicillin och adekvat sjukvård, blev så gamla som 80-90 år.

Vad hände med barnen? Hur de minsta blev en handelsvara är i stora delar hjärtskärande, men också hoppfull och intressant läsning. Författarens val att bygga upp skildringen kring utdrag ur arkivmaterial gör att tidsandan blir väldigt tydlig. Jag känner mig förflyttad till första delen av 1900-talet, brytpunkten mellan fattigdom och trångboddhet och ett framväxande välfärdssamhälle med ett socialt skyddsnät för de svagaste. En läsvärd skildring av vad som hände med barnen som kom till Lilla Hemmet i Stockholm och sedan placerades i fosterfamiljer.

.
Mitt betyg: 3/5

.
Antal sidor: 267
Utgivningsdatum: 2017-04-12
Förlag: Forum
ISBN: 9789137146010
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: Hetta, av Jane Harper

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Australien härjas av en svår torka och invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas dagligen fatta desperata beslut på grund av vattenbristen. Under mystiska omständigheter tar Luke Hadler livet av sin familj och sedan sig själv. Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade även en mörk hemlighet. Under århundradets värsta torka börjar Falk ifrågasätta vad som verkligen hände med Luke. Han bär på en bestämd känsla av att något inte stämmer – men ju mer han nystar i fallet, desto mer börjar gamla sår att blöda. Sedan länge begravda lögner tar sig upp till ytan, och Falk tvingas konfronteras med sina egna värsta minnen.
.

Så tyckte jag om boken

Stämningen är förtätad. Det lilla samhället Kiewarra präglas av intolerans och hemligheter, men även av sammanhållning kring det man tror på. Alla känner på ett eller annat sätt till varandra och är känslomässigt involverade i både det som skett i det förflutna och det som sker i nutid. Det blev aldrig utrett vad som egentligen hände då för tjugo år sedan, men det ledde till att Aaron och hans far drevs bort från sin gård. Många anser fortfarande att Aaron Falk var skyldig, och när han dyker upp i staden igen väcker det ont blod hos många. Ovanpå detta har landet drabbats av en ödesdiger torka som gör allt värre och bidrar till att samhället utvecklas till en krutdurk som riskerar att explodera när som helst.

Man kan riktigt känna hettan och dammet från de uttorkade markerna och ödsligheten i landskapet som kommer sig av de stora avstånden mellan gårdarna. Det är okonstlat och rättframt. Första stycket i boken anger tonen: ”Gården hade faktiskt sett död tidigare, och spyflugorna var inte kräsna. För dem var det ingen stor skillnad mellan ett kadaver och ett lik.”

Det här är ingen Kepler, med ett överjordiskt tempo och action från början till slut. Tvärtom. Steg för steg, lugnt och metodiskt, nystas både det som hände i det förflutna och kring de tre dödsfallen upp. Det är spännande på ett nästan hypnotiskt vis. De vältecknade och oerhört trovärdiga miljö- och personbeskrivningarna bidrar till detta. Historien innehåller alldeles lagom många karaktärer som, utan att de blir det minsta stereotypiska, förmodligen går att känna igen i de flesta småstäder. Kontrasten är tydlig mellan den inhemska befolkningen, som acklimatiserat sig till det ofta hårda livet där människan har litet eller ingenting att sätta emot vädrets makter, och den inflyttade befolkningen som ännu inte fått och kanske aldrig får det robusta, skyddande lagret mot såväl väder som jargong.

Intrigen håller ihop, vi lockas ut på villospår och vi misstänker än den ena, än den andra. Hela tiden ligger det en kuslig stämning över allt som sker. Man bara väntar på att någonting ytterligare skall inträffa. Jane Harper imponerar med en fängslande berättarteknik som trots brutaliteten och råheten i handlingen är en ren njutning att dras in i.

Det här är Jane Harpers deckardebut. Jag har förstått att en uppföljare är planerad till början av nästa år; Force of Nature, med Aaron Falk som huvudperson. Fem kvinnor från samma företag ger sig motvilligt ut på en vandring i teambildningssyfte. Bara fyra återvänder. Efter en så lysande debut som Hetta kommer jag utan tvekan att läsa även uppföljaren.

Betyg: 5/5
.

Antal sidor: 334
Serie: Aaron Falk (del 1)
Utgivningsdatum: 2017-04-26
Förlag: Forum
Översättare: Jessica Hallén
Originaltitel. The Dry
Formgivning: Elina Grandin
ISBN: 9789137148052
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Fler som bloggat om Hetta:

Beas Bokhylla, Bloggbohemen, Bokkoll, Boklysten, Böcker och Dammråttor, Johannas Deckarhörna, Lottens Bokblogg, Mias Bokhörna

 

 

 

Recension: Mitt namn är Lucy Barton, av Elizabeth Strout

Det här är en mörk, men samtidigt livsbejakande, lyhörd och förlåtande berättelse om att växa upp under eländiga förhållanden, om att ha kraft att bryta sig loss och skapa sig en bättre framtid, men också om att inte ha den styrkan. Mest handlar det kanske om att kunna förlåta och att försonas med sitt förflutna.

Lucy Barton är inlagd på sjukhus för en, som hon trodde, enkel blindtarmsoperation. Oförklarliga komplikationer tillstöter och hon tvingas stanna en längre tid på sjukhuset för att tillfriskna. När Lucys mamma, som hon bara haft sporadisk kontakt med sedan hon lämnade barndomshemmet, plötsligt dyker upp på sjukhuset för att sitta vid sin dotters sida, startar det en försoningsprocess hos dem båda två.

Uppväxten präglades av både stor fattigdom, socialt utanförskap och både psykiska och fysiska övergrepp på de tre barnen i familjen. I familjen fanns fadern, som levde under ständig plåga för det han gjorde under kriget, och en mor som stannade i äktenskapet eftersom det var det som de flesta kvinnor gjorde i hennes generation. De tre barnen växer upp med olika möjligheter att bära på de minnen de har av sina traumatiska upplevelser från barndomen. Lucy är yngst, men också den mentalt starkaste av syskonen. Hon har redan som liten en förmåga att söka sig till andra personer än sin familj för att få kärlek, bekräftelse, stöd och hjälp på vägen mot ett bättre liv.

Det här citatet från sidan 105 i boken visar väldigt väl de olika familjemedlemmarnas personligheter. Lucys föräldrar har påträffat Lucys bror i mammans kläder, nu skall pappan lära honom en läxa:

… jag minns bara hennes gallskrik och folksamlingen och skrattet. Pappa körde vår pickup längst stora gatan och skrek på min bror, som gick gatan fram i ett par stora högklackade skor som jag kände igen från korgen, och en behå över sin t-shirt och ett halsband med oäkta pärlor och hans ansikte var strimmigt av tårar. Pappa körde bredvid honom i vår pickup och skrek att han var en jävla bög och det skulle hela världen få veta. Jag kunde inte tro mina ögon, och jag tog Vicky i handen, fastän jag var yngst av oss, och gick hela vägen hem med henne.

Trots moderns oförmåga att visa känslor, och att alls uttrycka sig annat än knapphändigt, kommer Lucy med små trevande steg sin mor närmare än någonsin tidigare under de dagar de tillbringar tillsammans på sjukhuset. Berättelsen handlar om hur kärlek kan vara bristfällig, men ändå finnas där i någon form. Den handlar också om hur man som vuxen inte kan skapa sig en lycklig barndom, men man kan försonas med den och förlåta.

Kanske var det mörkret med bara den bleka ljusstrimman som tog sig igenom dörren, den storslagna Chryslerbyggnadens stjärnbild strax utanför, som gjorde att vi kunde prata på ett sätt som vi aldrig pratat förut. ”Folk”, sa jag. ”Folk”, sa mamma. Jag var så lycklig. Å, vad lycklig jag var över att kunna prata med mamma på det sättet!

Det här är en väldigt stark berättelse som berör på djupet. Den upplevs ändå inte som ångestladdad, trots allt hemskt som framkommer under både samtal och genom minnen. Kanske är det för att författaren håller en ganska neutral ton genom hela boken som det inte blir en tårdrypande berättelse. Reaktionen på det barnen fick genomlida under sin uppväxt kommer vid flera tillfällen som ett fördröjt slag i magen.

Mitt namn är Lucy Barton har legat etta på New York Times bästsäljarlista och har nominerats till The Man Booker Prize 2016. Det är väldigt lätt att förstå.

Betyg: 5/5
.

Antal sidor: 167
Utgivningsdatum: 2017-04-19
Förlag: Forum
Originaltitel: My name is Lucy Barton
Översättare: Kristofer Leandoer
Formgivning: Sara R. Acedo
ISBN: 9789137149356
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris