.
Alex Schulmans bok Glöm mig är nominerad till Årets bok 2017. Jag är dock tveksam till att beskriva den som en skönlitterär roman, för mig är det en självbiografisk skildring. Som sådan är den enormt självutlämnande om relationen mellan honom och hans mamma.
Mamman är alkoholberoende under större delen av sitt vuxna liv och som hennes son blir han medberoende. Han lär sig att förneka det han ser, att täcka upp för henne och ursäkta henne när hon gör misstag och sårar honom och andra. Vi förstår hur hårt han kämpar för att få sin mammas uppmärksamhet och kärlek, och inte hamna på andra plats efter hennes kärlek till alkohol, och för att inte drabbas av hennes ”silent treatment” då han gjort något som inte passade henne. Det handlar också mycket om hur hon även överöste honom med kärlek. Det där oberäkneliga sättet måste ha varit fruktansvärt att leva med. Det är en väldigt stark skildring, som varvas med ömsom hjärtskärande, ömsom varma och kärleksfulla beskrivningar från deras mor-son-relation.
”Hon kommer in i köket och trampar på Niklas leksaksbil som ligger på golvet. Hon tappar balansen och halkar till. Det går bra, hon håller sig i bordskanten och undviker att ramla, men skadan är ändå redan skedd. Vad är detta för dårhus, skriker mamma. Håll koll på grejerna! Hon går med bestämda steg mot vitrinskåpet. Hon tar fram den keramikkopp Niklas gjort i träslöjden. Hon går tillbaka mot vår plats vid köksbordet. Och så kastar hon koppen med full kraft i golvet framför oss. Skärvor flyger åt alla håll.”
Det som händer i Schulmans familj är jag övertygad om händer även i många andra familjer. Ibland ingriper socialtjänsten, men en inte alltför vild gissning är att omgivningen sällan förstår hur stort problemet är och hur skadade barnen blir av föräldrarnas oförmåga att hantera föräldrarollen. Det blir så tydligt i Schulmans bok hur medberoende fungerar. Hur hela familjen rättar in sig efter den missbrukande föräldern, anpassar sig för att vara till lags. Barns lojalitet mot sina föräldrar är oerhört stor.
Vi förstår också att den här relationen, styrd av mammans dysfunktionella beteende, sannolikt är något som kan härledas bakåt till nästa generation, Schulmans morfar. Att läsa om hur Schulmans mamma blev ignorerad och bortsänd från familjen från nio års ålder och fortsatt under hela sin barndom, det är minst lika hjärtskärande läsning som den om hur hon själv sedan utsätter sina barn för liknande behandling.
Boken är gripande, men inte så att man har svårt att läsa vidare. Författaren behärskar språket och håller en saklig och nyanserad ton genom hela boken som gör att det blir känslosamt, men inte tårdrypande. Det är förvånansvärt lättläst med tanke på det svåra ämnet. För mig framstår Glöm mig som ett sätt att bearbeta mor-son-relationen som aldrig fick en chans att diskuteras då mamman levde. Ett sätt att försonas med det förflutna och kunna gå vidare. Samtidigt är det en väldigt allmängiltigt viktig bok. Jag förmodar att den är unik i sitt slag i det att den skildrar medberoende då en man är den som är utsatt och offer i relationen. Jag tror att många som levt och/eller lever i dysfunktionella förhållanden kan känna ett stöd i Schulmans bok, i vetskapen att de inte är ensamma om liknande upplevelser.
.
Mitt betyg: 5/5
.
Antal sidor: 255
Utgivningsdatum: 2016-10-03
Formgivning: Sigge Eklund
Förlag: Bookmark
ISBN: 9789188171887
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris
♥
Just nu - Just här 