Debutanter som jag vill läsa mer av

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Debutanter jag läst under 2018 och vill ha mer av.

I år har jag inte läst så många romaner av debutanter, men de här fem har varit otroligt proffsiga författare som skrivit välskrivna romaner med ett djup som i vissa fall överraskade.

Livet i Inlandet rullar på i samma stillsamma tempo som romanen är skriven. Det är melankoliskt, men ändå inte sorgset. Hon gjorde sitt val när hon flyttade hit. Varför hon gjorde det valet är utåt sett för att flytta ihop med sin pojkvän, men man anar att skälet är något annat. Än är hon inte redo för nästa val, men bor man på Platsen måste man ha en förklaring till varför man flyttat hit, och varför man stannar. Ingen väljer att bo på Platsen utan en anledning. Någon anledning har hon inte. Hon väntar på att något skall inträffa som skall få henne att göra nästa val.

Egentligen händer ingenting, inte i den yttre handlingen, och ändå är det en så fängslande berättelse. Kanske just för det som inte uttalas, det som sker i huvudpersonens inre. Det som får henne att vakna upp med näsblod morgon efter morgon, tills en dag när det bara upphör.

Pascal Engmans debutroman Patrioterna var så fantastisk att jag kastade mig över uppföljaren också, Eldslandet. Nu ser jag fram mot hans kommande roman som jag gissar ges ut nästa höst om han håller samma tempo som tidigare.

Underbara romanen Stanna hos mig. Yejide och Akide älskar varandra lika mycket som när de först föll för varandra på universitetet fyra år tidigare, men sätten de väljer för att försöka få barn kommer att leda till svek, sjukdom, förtvivlan och död. Ayòbámi Adébáyò skildrar den här världen där gamla traditioner möter nya så enormt fängslande. Man lider och gläds om vartannat och flera gånger kommer det oväntade vändningar som gör att man blir överrumplad.

Silvervägen med sin intensiva och lågmälda ton var nästan hypnotiserande, och bokens största behållning. Jag ville å ena sidan vidare i berättelsen för att få veta vad som hände Lina som försvann, och för att få veta hur det skulle gå för Meja, och för Lelle som jag led med och önskade skulle få ro. Å andra sidan ville jag inte läsa för snabbt, jag ville hålla kvar den hemlighetsfulla och suggestiva stämningen.

Rökridå är en spänningsroman av det där långsamt berättade slaget som jag tycker så mycket om. När jag närmade mig de avslutande kapitlen kom jag på mig själv med att läsa långsammare. Jag oroade mig för att slutet inte skulle motsvara resten av boken, att det skulle bli sådär abrupt, avhugget och osannolikt som det kan bli i vissa spänningsromaner när författaren inte lyckas knyta ihop alla trådar. Jag blev inte besviken. Tvärtom. Det här är en riktigt välskriven nagelbitare som håller ihop från början till slut. Jag kommer inte att bli förvånad om boken filmatiseras, kanske med författaren själv i huvudrollen.

Fler tips på böcker av debuterande författare får ni hos Johannas deckarhörna, titta gärna in hos henne.