Den gamle och havet, av Ernest Hemingway

Det finns vissa böcker som verkligen gör ett avtryck hos den som läser, som gör att man inte glömmer dem och då och då under årens lopp funderar på vad bokens budskap var, egentligen. Den gamle och havet är en sådan bok för mig.

Som ni ser på de gulnade sidorna i boken har den hängt med mig ganska många år. Jag har burit den i mina boklådor de sju gånger jag flyttat sedan jag köpte den på bokrea 1986, för drygt trettio år sedan. Jag är glad att jag har behållit den, och jag är glad att jag läste den nu igen. Jag älskar den här berättelsen och sättet den är skriven på precis lika mycket nu som jag gjorde när jag läste den första gången.

Den gamle och havet gavs ut  första gången 1952. Året därpå mottog Hemingway Pulitzerpriset för den. 1954 fick Hemingway Nobelpriset i litteratur.

Boken handlar om en gammal fiskare som de senaste månaderna inte haft någon tur med sitt fiske och inte fångat någon fisk på åttiofyra dagar. Tidigare har han varit läromästare till en ung pojke från byn som håller den gamle fiskaren och hans kunskaper högt. Men när pojkens föräldrar anser att fiskarens tur har vänt, får han inte längre följa med fiskaren ut på havet för sina föräldrar. De andra fiskarna ser medlidsamt på den gamle som drabbats av en sådan otur och som är slut som fiskare, slut som man, bara pojken tror fortfarande på honom.

Fiskaren själv är övertygad om att oturen kommer att vända och ger sig ensam långt ut med sin lilla båt på havet utanför Kubas kust. Redan första dagen får han en enorm fisk på kroken, större än fiskarens egen båt. Under tre dagar kämpar han mot fisken, som drar honom längre ut till havs. Hans händer rivs sönder av att hålla emot reven med den stora fisken och han får upp blod i munnen. Han inser att det här är en kamp på liv och död. Ändå ger han inte upp.

Ju längre kampen pågår desto mer ökar fiskarens beundran för och medkänsla med sin motståndare. Till slut lyckas den gamle mannen uppbåda sina sista krafter och dödar fisken. På väg hem känner emellertid hajar doften av den stora fisken som är fastsurrad vid båtens sida, och fiskaren lyckas inte hålla alla sju borta. När han efter en mödosam väg tillbaka når land, finns bara skelettet, huvudet och fiskens stjärtfena kvar.

Jag är fortfarande inte säker på vad budskapet är med berättelsen, men att det handlar om religiös symbolik är jag övertygad om. Det finns många exempel på det i boken, här är ett:

Till slut lade han ned masten och reste sig. Han tog upp masten igen och lade den på axeln och började gå vägen framåt. Han var tvungen att sätta sig ned fem gånger innan han kom hem till stugan.

Inne i stugan ställde han masten mot väggen. I mörkret fick han tag på en vattenflaska och drack en klunk. Sedan lade han sig ned på sängen. Han drog filten över axlarna och sov sedan på mage på tidningarna med armarna utsträckta och handflatorna uppåtvända.

Det jag var rädd för när jag började läsa boken, var att jag skulle uppfatta handlingen som att den gamle mannen hellre skulle dö i kampen mot fisken, för att få upprättelse för sin förlorade manlighet och yrkesstolthet, än att ge upp och återigen ro hem utan fångst. Men så uppfattar jag det inte. Den gamle mannen utstrålar lugn och harmoni, och inte det minsta hävdelsebehov. Jag tycker inte att det här är en berättelse om en så kallad machoman. Långt ifrån. Att fiskaren i praktiken kämpar till det bittra slutet, och får allas respekt och beundran när han når land, uppfattar jag inte som syftet med kampen.

På något sätt handlar det kanske om att bli besegrad. I början av boken beskrivs fiskaren så här: Allt hos honom var gammalt utom ögonen och de hade samma färg som havet och var muntra och obesegrade. Jämför den meningen med några av de sista raderna i boken: – De besegrade mig, Manolin, sade han. De besegrade mig faktiskt.  – Han besegrade dig inte. Inte fisken.  – Nej. Det är sant. Det var efteråt.

I efterhand att jag läst att Hemingways senaste romaner blivit sågade och att han ansågs uträknad som författare i början av 50-talet. Kanske är den gamle fiskaren egentligen en avbild av Hemingway själv, uträknad av andra men fortfarande med tro på sig själv. Hur som helst visade han kritikerna med Den gamle och havet att han fortfarande kunde skriva fantastisk litteratur.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 124
Första utgåvan: 1952 (min utgåva: 1986)

Den här utgåvan finns inte längre att köpa, så jag länkar till den senast utgivna versionen hos Bokus och Adlibris.

 

 

Bortglömda i bokhyllan – i år skall de läsas!

hyllvarmare-2017

Så här ser den inledande boktraven ut med tio av de böcker som blivit bortglömda i bokhyllan, och som nu ingår i årets mål för min läsning!

Förutom nya böcker som kommer ut i en strid ström, tänker jag under 2017 läsa svenska klassiker och böcker av kvinnliga nobelpristagare i litteratur. Och så en och annan bok som jag varit väldigt sugen på att läsa, men som ändå blivit stående i bokhyllan alldeles för länge.

Wilhelm Mobergs utvandrarserie finns inte med här, men den står på tur, sannolikt i nästa trave med hyllvärmare. Liksom Sigrid Undsets trilogi Kristin Lavransdotter. Anledningen till att de inte är med, är att jag antingen sett teveserien (Wilhelm Moberg) eller redan läst böckerna (Sigrid Undset), och eftersom båda serierna är väldigt omfattande spar jag dem till litet senare när jag känner att det finns tid att gräva ned mig helt och fullt i dem.

Monika och Ciccisbokblogg håller i varsin utmaning med hyllvärmare.

Bokbloggsfråga v. 31 – Hyllvärmare

Veckans bokbloggsfråga i barnboksbloggen:

”Handen på hjärtat nu: hur ser det ut med dina hyllvärmare? Har du många olästa böcker i din bokhylla som du har dåligt samvete över, eller tillhör du de som faktiskt hinner läsa i samma takt som nytillskotten dyker upp i bokhyllorna?”

 

rec ex

Det småroliga är hur naivt jag tänkte för någon månad sedan… Jag hade gått igenom katalogen över höstens böcker, skrivit ned alla favoriterna månad för månad, och insåg att det var en ganska överkomlig mängd böcker ändå. Tänk om jag faktiskt skulle kunna vara i fas från och med nu, och hinna med att läsa alla boknyheter som jag blir nyfiken på?

Men det är nog bara att inse att så inte kommer att bli fallet, och jag tycker att det är bokbloggarna som är främsta orsaken till det. Det är där jag ser och läser om fler böcker, utöver dem jag själv fokuserat på, och lägger till fler och fler till att-läsa-listan. För att inte tala om recensionsexemplaren som det är så roligt att bli överraskad av! I dag landade de här två böckerna i brevlådan. Mattias Edvardsson har varit så generös och skickat mig ”En nästan sann historia” som jag har stora förväntningar på, och från B. Wahlströms förlag fick Isabella och jag ”Var du än är” som verkar vara en både tänkvärd och fin bok. Recensionsexemplaren prioriterar jag såklart framför hyllvärmarna, och så fortsätter det på samma sätt. Nyheter går före hyllvärmare. Men det är ingenting jag mår dåligt över, tvärtom, jag gillar att omges av böcker 😉

Här finns svar från andra bloggare på veckans bokbloggsfråga. Klicka gärna in och läs!