Den gamle och havet, av Ernest Hemingway

Det finns vissa böcker som verkligen gör ett avtryck hos den som läser, som gör att man inte glömmer dem och då och då under årens lopp funderar på vad bokens budskap var, egentligen. Den gamle och havet är en sådan bok för mig.

Som ni ser på de gulnade sidorna i boken har den hängt med mig ganska många år. Jag har burit den i mina boklådor de sju gånger jag flyttat sedan jag köpte den på bokrea 1986, för drygt trettio år sedan. Jag är glad att jag har behållit den, och jag är glad att jag läste den nu igen. Jag älskar den här berättelsen och sättet den är skriven på precis lika mycket nu som jag gjorde när jag läste den första gången.

Den gamle och havet gavs ut  första gången 1952. Året därpå mottog Hemingway Pulitzerpriset för den. 1954 fick Hemingway Nobelpriset i litteratur.

Boken handlar om en gammal fiskare som de senaste månaderna inte haft någon tur med sitt fiske och inte fångat någon fisk på åttiofyra dagar. Tidigare har han varit läromästare till en ung pojke från byn som håller den gamle fiskaren och hans kunskaper högt. Men när pojkens föräldrar anser att fiskarens tur har vänt, får han inte längre följa med fiskaren ut på havet för sina föräldrar. De andra fiskarna ser medlidsamt på den gamle som drabbats av en sådan otur och som är slut som fiskare, slut som man, bara pojken tror fortfarande på honom.

Fiskaren själv är övertygad om att oturen kommer att vända och ger sig ensam långt ut med sin lilla båt på havet utanför Kubas kust. Redan första dagen får han en enorm fisk på kroken, större än fiskarens egen båt. Under tre dagar kämpar han mot fisken, som drar honom längre ut till havs. Hans händer rivs sönder av att hålla emot reven med den stora fisken och han får upp blod i munnen. Han inser att det här är en kamp på liv och död. Ändå ger han inte upp.

Ju längre kampen pågår desto mer ökar fiskarens beundran för och medkänsla med sin motståndare. Till slut lyckas den gamle mannen uppbåda sina sista krafter och dödar fisken. På väg hem känner emellertid hajar doften av den stora fisken som är fastsurrad vid båtens sida, och fiskaren lyckas inte hålla alla sju borta. När han efter en mödosam väg tillbaka når land, finns bara skelettet, huvudet och fiskens stjärtfena kvar.

Jag är fortfarande inte säker på vad budskapet är med berättelsen, men att det handlar om religiös symbolik är jag övertygad om. Det finns många exempel på det i boken, här är ett:

Till slut lade han ned masten och reste sig. Han tog upp masten igen och lade den på axeln och började gå vägen framåt. Han var tvungen att sätta sig ned fem gånger innan han kom hem till stugan.

Inne i stugan ställde han masten mot väggen. I mörkret fick han tag på en vattenflaska och drack en klunk. Sedan lade han sig ned på sängen. Han drog filten över axlarna och sov sedan på mage på tidningarna med armarna utsträckta och handflatorna uppåtvända.

Det jag var rädd för när jag började läsa boken, var att jag skulle uppfatta handlingen som att den gamle mannen hellre skulle dö i kampen mot fisken, för att få upprättelse för sin förlorade manlighet och yrkesstolthet, än att ge upp och återigen ro hem utan fångst. Men så uppfattar jag det inte. Den gamle mannen utstrålar lugn och harmoni, och inte det minsta hävdelsebehov. Jag tycker inte att det här är en berättelse om en så kallad machoman. Långt ifrån. Att fiskaren i praktiken kämpar till det bittra slutet, och får allas respekt och beundran när han når land, uppfattar jag inte som syftet med kampen.

På något sätt handlar det kanske om att bli besegrad. I början av boken beskrivs fiskaren så här: Allt hos honom var gammalt utom ögonen och de hade samma färg som havet och var muntra och obesegrade. Jämför den meningen med några av de sista raderna i boken: – De besegrade mig, Manolin, sade han. De besegrade mig faktiskt.  – Han besegrade dig inte. Inte fisken.  – Nej. Det är sant. Det var efteråt.

I efterhand att jag läst att Hemingways senaste romaner blivit sågade och att han ansågs uträknad som författare i början av 50-talet. Kanske är den gamle fiskaren egentligen en avbild av Hemingway själv, uträknad av andra men fortfarande med tro på sig själv. Hur som helst visade han kritikerna med Den gamle och havet att han fortfarande kunde skriva fantastisk litteratur.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 124
Första utgåvan: 1952 (min utgåva: 1986)

Den här utgåvan finns inte längre att köpa, så jag länkar till den senast utgivna versionen hos Bokus och Adlibris.

 

 

Madame Bovary – min eviga följeslagare

Den här boken köpte jag 1985. Jag har släpat och burit den och andra böcker genom åtta flyttar. På bokens baksida kallas den en av litteraturens ”eviga följeslagare”. Min också, uppenbarligen ;-)

Gustave Flaubert föddes faktiskt i Rouen i Normandie, dit vi skall mot slutet av vår Frankrikeresa. Därför kan det väl passa bra att äntligen läsa den här klassikern nu då, drygt trettio år efter att jag köpte den…

Någon som vet något om förlaget som gav ut den? Niloe-biblioteket, den röda serien.

Recension: Godmorgon, midnatt! av Jean Rhys

Livet blir inte som hon tänkt sig, Sasha, protagonisten i Godmorgon, midnatt! Hon är förtvivlad och djupt olycklig, tills hon plötsligt under en kort stund känner sig lycklig och obekymrad. Det svänger snabbt, men mest kämpar hon för att inte känna någonting alls. Hon önskar att hon kunde vara som alla andra, en respektabel kvinna, och hon gör halvhjärtade försök i den riktningen. Hon köper sig en klänning och en hatt, och hon färgar håret. Hon skall förvandlas till den hon borde vara. Hon får olika arbeten, men lyckas bara behålla dem under några veckor eller högst några månader innan hon blir uttråkad och avskedad. Innerst inne varken vill eller kan hon acklimatisera sig till samhällets förväntningar.

Nätt och jämt försörjd genom en fond som upprättats för henne för att reta resten av släkten, återvänder hon från London till Paris. Där tog livet en abrupt vändning för ett antal år sedan och hennes värld rasade samman, men hon är hellre ledsen i Paris än i London. Hon sörjer sitt liv, sin ungdom. Hon dricker sig berusad varje dag och somnar med hjälp av sömntabletter. Som ensam kvinna, utan sällskap av en nära anhörig man, i Europa under 1930-talet blev man inte väl ansedd. Och särskilt inte om man som ensam kvinna drack för mycket, och dessutom offentligt.

När den saken är avgjord kan jag börja på min andra Pernod. Nu är stämningen i rummet annorlunda. Nu vet de allihop vem jag är. Jag är en kvinna som kommit in hit för att dricka mig full. Det händer då och då. De tar en drink; de här kvinnorna, och sedan tar de en till och sedan börjar de gråta tyst och stillsamt. Och sedan går de in på toaletten och sedan kommer de ut – pudrade men med påsar under ögonen – och sedan slinker de med sänkt huvud ut på gatan.

Med en sådan äkthet och en sådan nerv kan man antagligen inte formulera sig om man inte själv har upplevt samma förtvivlan, samma ensamhet, som Sasha i boken. Som någon som tappat fotfästet i tillvaron. Omslaget är så symboliskt passande. Sasha försöker på olika sätt framstå som alla andra, men under det skyddande ytterlagret göms en kvinna i spillror. En kvinna som planlöst driver omkring mellan kaféer, barer och billiga hotellrum, och som tar emot hjälp och pengar och låter sig bjudas på drinkar från män som uppmärksammar henne.

Betyg: 3/5
.

Antal sidor: 167
Utgivningsdatum: 2017-04-07
Förlag: Modernista
Originaltitel: Good Morning Midnight
Översättare: Annika Preis
Formgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789177016076
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Helgfrågan v 18 – Klassiker

Mias bokhörna håller i den bokrelaterade Helgfrågan, och den här veckan undrar hon: Vilken klassiker tycker ni absolut man ska läsa?

Jag har själv bara sett filmatiseringar av Vilhelm Mobergs böcker, bland andra Rid i natt, Utvandrarna, Invandrarna och Raskens. Allihop såg jag som barn, men följde teveserierna och blev så berörd av dem. Jag minns fortfarande en speciell scen ur Raskens som etsat sig fast i mitt minne, vad jag grät. Jag tycker att det tillhör allmänbildningen att bland annat känna till sitt lands historia, och Vilhelm Mobergs böcker är ett bra sätt att inte bara lära sig om hur samhället såg ut kring sekelskiftet 1800-1900, utan också få en inblick i vanligt folks vardagsliv som ofta försvinner i vanlig historieskrivning.

Så här beskrivs handlingen i Raskens:

Raskens utspelar sig under senare hälften av 1800-talet i sydöstra Småland och handlar om den fattige drängen Gustav Rask som blir indelt soldat och tilldelas ett soldattorp. Han gifter sig med den fattiga pigan Ida. Raskens handlar om parets strävsamma liv på torpet, men det är också ett tidsdokument över hur många människor levde i Sverige vid den tiden romanen utspelar sig; systemet med indelta soldater avskaffades 1901. Inspiration till romanfiguren Rasken fick Vilhelm Moberg från sin egen far, soldaten vid Konga kompani vid Kalmar regemente.

Tyvärr, eller hur man skall se det.., kommer det ju nya böcker hela tiden som jag också vill läsa, och klassikerna har fått stå tillbaka. I sommar, innan bokfloden i augusti, är det min plan att försöka hinna läsa just klassiker. Tack Mia för en inspirerande Helgfråga som ger många bra tips!