Dubbelt så gott (12/365)

Sista dagen på tjejernas jullov åkte vi till Norrtälje och åt en tidig lunch på mysiga Espresso House. Jag gillar deras inredning som är rustik och hemtrevlig. Det litet dova ljuset tror jag bidrar till att alla pratar ganska tyst, vilket är otroligt skönt om man vill ta det lugnt och kanske läsa litet i en bok under tiden.

Jag fotade min lunch med mobiltelefonen, den oredigerade ursprungsbilden är den till vänster. På bilden till höger provade jag en ny redigeringsteknik som jag nyss lärt mig i Photoshop, nämligen att korrigera vitbalansen så att temperaturen blev litet svalare i bilden. Bokens färg blev helt korrekt efter redigeringen, om man jämför med hur boken ser ut i verkligheten, och wrapsen ser ju litet godare ut när innehållet i dem inte har en sådan brun ton som i originalbilden. Men ändå… jag gillar det dova ljuset i den första bilen, vilket försvann i ganska stor utsträckning. Vad tycker ni?

På Espresso House gjorde jag något jag aldrig annars gör, nämligen gick fram till en främmande person som jag var nästan helt säker på var författaren till den här boken, som kommer ut i bokhandlarna i mars.

Om det nu var författaren, visste jag att vi är Roslagsbor båda två, och därför kändes det nästan som att gå fram till en bekant sedan tidigare. Märkligt det där, hur man troligen omedvetet känner  samhörighet med personer från samma ort. Det visade sig vara författaren, och jag fick ett väldigt trevligt samtal med henne, och nu ser jag ännu mer fram emot att läsa boken! Extra kul att det är Sofia Scheutz som har formgivit omslaget, eftersom min intervju med henne kommer här i bloggen i slutet av januari. Mycket spännande på gång!

Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

 

Den gamle och havet, av Ernest Hemingway

Det finns vissa böcker som verkligen gör ett avtryck hos den som läser, som gör att man inte glömmer dem och då och då under årens lopp funderar på vad bokens budskap var, egentligen. Den gamle och havet är en sådan bok för mig.

Som ni ser på de gulnade sidorna i boken har den hängt med mig ganska många år. Jag har burit den i mina boklådor de sju gånger jag flyttat sedan jag köpte den på bokrea 1986, för drygt trettio år sedan. Jag är glad att jag har behållit den, och jag är glad att jag läste den nu igen. Jag älskar den här berättelsen och sättet den är skriven på precis lika mycket nu som jag gjorde när jag läste den första gången.

Den gamle och havet gavs ut  första gången 1952. Året därpå mottog Hemingway Pulitzerpriset för den. 1954 fick Hemingway Nobelpriset i litteratur.

Boken handlar om en gammal fiskare som de senaste månaderna inte haft någon tur med sitt fiske och inte fångat någon fisk på åttiofyra dagar. Tidigare har han varit läromästare till en ung pojke från byn som håller den gamle fiskaren och hans kunskaper högt. Men när pojkens föräldrar anser att fiskarens tur har vänt, får han inte längre följa med fiskaren ut på havet för sina föräldrar. De andra fiskarna ser medlidsamt på den gamle som drabbats av en sådan otur och som är slut som fiskare, slut som man, bara pojken tror fortfarande på honom.

Fiskaren själv är övertygad om att oturen kommer att vända och ger sig ensam långt ut med sin lilla båt på havet utanför Kubas kust. Redan första dagen får han en enorm fisk på kroken, större än fiskarens egen båt. Under tre dagar kämpar han mot fisken, som drar honom längre ut till havs. Hans händer rivs sönder av att hålla emot reven med den stora fisken och han får upp blod i munnen. Han inser att det här är en kamp på liv och död. Ändå ger han inte upp.

Ju längre kampen pågår desto mer ökar fiskarens beundran för och medkänsla med sin motståndare. Till slut lyckas den gamle mannen uppbåda sina sista krafter och dödar fisken. På väg hem känner emellertid hajar doften av den stora fisken som är fastsurrad vid båtens sida, och fiskaren lyckas inte hålla alla sju borta. När han efter en mödosam väg tillbaka når land, finns bara skelettet, huvudet och fiskens stjärtfena kvar.

Jag är fortfarande inte säker på vad budskapet är med berättelsen, men att det handlar om religiös symbolik är jag övertygad om. Det finns många exempel på det i boken, här är ett:

Till slut lade han ned masten och reste sig. Han tog upp masten igen och lade den på axeln och började gå vägen framåt. Han var tvungen att sätta sig ned fem gånger innan han kom hem till stugan.

Inne i stugan ställde han masten mot väggen. I mörkret fick han tag på en vattenflaska och drack en klunk. Sedan lade han sig ned på sängen. Han drog filten över axlarna och sov sedan på mage på tidningarna med armarna utsträckta och handflatorna uppåtvända.

Det jag var rädd för när jag började läsa boken, var att jag skulle uppfatta handlingen som att den gamle mannen hellre skulle dö i kampen mot fisken, för att få upprättelse för sin förlorade manlighet och yrkesstolthet, än att ge upp och återigen ro hem utan fångst. Men så uppfattar jag det inte. Den gamle mannen utstrålar lugn och harmoni, och inte det minsta hävdelsebehov. Jag tycker inte att det här är en berättelse om en så kallad machoman. Långt ifrån. Att fiskaren i praktiken kämpar till det bittra slutet, och får allas respekt och beundran när han når land, uppfattar jag inte som syftet med kampen.

På något sätt handlar det kanske om att bli besegrad. I början av boken beskrivs fiskaren så här: Allt hos honom var gammalt utom ögonen och de hade samma färg som havet och var muntra och obesegrade. Jämför den meningen med några av de sista raderna i boken: – De besegrade mig, Manolin, sade han. De besegrade mig faktiskt.  – Han besegrade dig inte. Inte fisken.  – Nej. Det är sant. Det var efteråt.

I efterhand att jag läst att Hemingways senaste romaner blivit sågade och att han ansågs uträknad som författare i början av 50-talet. Kanske är den gamle fiskaren egentligen en avbild av Hemingway själv, uträknad av andra men fortfarande med tro på sig själv. Hur som helst visade han kritikerna med Den gamle och havet att han fortfarande kunde skriva fantastisk litteratur.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 124
Första utgåvan: 1952 (min utgåva: 1986)

Den här utgåvan finns inte längre att köpa, så jag länkar till den senast utgivna versionen hos Bokus och Adlibris.