Betydelsen av språkriktighet – jag jämför tre olika böcker

Mias bokhörna håller i den bokrelaterade Helgfrågan, och den här veckan undrar hon: Hur viktig är språkriktigheten i en bok?

Vilket intressant ämne! Det är ju så personligt hur man uppfattar böcker och sättet de är skrivna på, så det skall bli väldigt spännande att läsa allas syn på saken i veckans Helgfråga. Jag kommer att ge exempel ur de här tre böckerna. Jag tyckte enormt mycket om alla tre, trots att de är skrivna på olika sätt. Därför kan man ju undra hur stor betydelse språkriktigheten faktiskt har, för mig alltså. Läsupplevelser är som sagt personliga.

Först en allmän sak som gäller stavning och särskrivning. Jag avskyr särskrivning, men har överseende med stavfel. Jag utgår från att stavfel är ofrivilliga misstag, och stavfel stör inte läsrytmen för mig. Särskrivning av ord däremot, det är väldigt irriterande. Det innebär ju att jag som läsare måste stanna upp och fundera på vad författaren egentligen menar. Är det en sjuk syster eller i själva verket en sjuksyster? Jag tror dock inte att jag stött på särskrivningar i böcker.

Björnstad innehåller korta stycken och stor del dialog, vilket gör boken väldigt enkel att läsa och ta till sig. Dessutom använder Fredrik Backman talstreck, till skillnad från citattecken, vilket jag tycker gör texten tydligare och mer lättillgänglig. Fredrik Backman har dessutom en ganska personlig stil, och använder ofta olika tekniker för att förstärka eller försvaga sin text. Som att han skriver ord med versaler mitt i mening, alternativt kursivt. Han börjar ibland meningar med Men och/eller Och. Han låter ett stycke bestå av en enda mening, vilket många anser vara helt emot alla språkregler. I Björnstad låter han till och med ett stycke bestå av ett enda ord: Bara (s. 64), det är allt. Han använder alltså skrivtekniker som många kan ha invändningar mot. Ändå lyckas han fängsla både mig och många andra med sina texter. Jag återkommer till vad jag tror att det beror på. Språkriktigheten verkar uppenbarligen inte vara orsaken.

 

I Handbok för städerskor skrivs nytt stycke med indrag istället för med blankrad. Jag föredrar blankrad (det vill säga att man trycker enter två gånger), eftersom det gör texten luftigare och lättare att läsa. Vid dialoger använder Lucia Berlin citattecken istället för talstreck. Det är inte vad jag föredrar. Så, inte heller i det här fallet verkar språkriktigheten ha någon större betydelse för mig. Jag gillar ju hennes bok.

 

Nina Burton fick Augustpriset förra året för sin bok Gutenberggalaxens nova. Det är en fackbok, nästan lika faktaspäckad som en vanlig avhandling. Ändå är den så lättläst. Upplägget är så smart, om man vill skriva en avancerad text och ändå nå ut till fler än bara en liten specialintresserad krets.Nina Burton skriver enkelt och använder korta meningar. Faktiskt är hon den av de här tre författarna som använder de kortaste meningarna. Hon skriver folkligt och undviker facktermer. Här finns mycket att lära sig angående skrivtekniker, tänker jag när jag läser boken! Ni skall få ett exempel på hur hon skapar spänning och intresse för ett komplicerat ämne. ”Först tog han en vända om Frankfurts bokmässa med Frobens svärfar. Det var ju spännande att se hur det gick för allt som kommit ur pressarna!” Inte speciellt fackboksmässigt, kan man tycka, men enligt mig är Nina Burton ett språkligt geni.

Sammanfattningsvis: Tre helt olika böcker, skrivna på helt olika vis och inte alltid så språkriktiga, ändå så fantastiskt bra alla tre. Vad är den gemensamma nämnaren? Jag tror att man kan lära sig om språkvård och språkriktighet, hur man bygger upp en spännande intrig och skriver tekniskt korrekt. Men, för att skapa den där magin man som läsare vill uppleva, krävs något helt annat, som jag tror handlar mer om fingertoppskänsla och sensitivitet.

Nu är jag nyfiken på vad ni tycker – kommentera gärna!