Recension: Mamma är bara lite trött, av Sara Beischer

Recensionsexemplar från Lind & Co - stort tack!
Recensionsexemplar från Lind & Co – tack så mycket!

 

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 258
Utgivningsdatum: 2016-08-29
Förlag: Lind & Co
Omslag: Emma Graves
ISBN: 9789174616149
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen kretsar kring fyrtioåriga Minna, som är en ganska typisk medelklasskvinna i en villaförort där parmiddagarna avlöser varandra och där det anses viktigt att hålla sig i form och att följa rådande hälsotrender. Både Minna och hennes man är mitt i karriären och båda arbetar heltid. I deras liv finns också två barn, fyra och sju år. Minna och hennes man har ett strikt och jämlikt schema för vilka dagar var och en av dem skall ansvara för middagen, skjutsa till barnens aktiviteter och när de själva skall få träna. De håller noggrann kontroll över vems tur det är att vabba. Ingen anser sig ha tid att vara hemma, så den feberheta fyraåringen får febernedsättande medicin för att kunna lämnas på förskolan.

Från första sidan till den sista i boken kände jag stress, frustration och irritation. Småbarnsåren är stressiga för oss som är föräldrar, särskilt när man tror att man skall kunna behålla livet intakt, så som det var innan barnen, och ändå hinna med att vara en bra förälder. Men det är inte med Minna jag framförallt känner sympati och medlidande, det är med barnen. Jag lider med dem när Minna stressar dem genom frukostar, toalettbesök, tandborstning och cykelturen till skolan, ständigt försenade. Jag lider med dem när Minna prioriterar att de går på olika arrangerade aktiviteter, istället för att de ägnar den lilla tid de har efter arbete och skola till att vara tillsammans som familj. De är alltid på väg någonstans, aldrig riktigt närvarande.

Minna ser alla andra som så mycket mer lyckade än hon själv, trots att man som läsare uppfattar att Minna och hennes familj har det precis lika bra som alla andra. Hon jämför sig i stort och smått med andra, och känner att hon själv kommer till korta. Andras barn är väluppfostrade, tackar för maten och frågar om de får gå från bordet. Deras barn kastar i sig maten och rusar iväg till teven. Andra familjer går över till vegetarisk mat och lagar mat utan vetemjöl och socker. Hemma hos Minna hinner de knappt få i sig pasta och korv.

Minna lyckas inte få ned luften nedanför revbenen. Hon tänker på middagen med Carina och Patrik. (…) Sist de var hos Carina och Patrik serverades både förrätt och efterrätt i speciella dessertglas. Välkomstdrink. Olika viner till de många rätterna, som på nyårsafton. Alla maträtter Minna kan känns för simpla. Och hon har nog redan bjudit Carina och Patrik på citronkyckling. Att testa nya recept gör henne orolig och nervös.

Hon plågar sig litet till med sina Facebookvänners träningsresultat och nyttiga kostvanor. Sedan tar hon sig samman. Går ut i hallen. Plockar fram löparskorna. De är kritvita. Hon snörar på sig dem. Fotograferar sina fötter med mobilen. (…) I soffan väljer hon ut det foto som blev bäst. ”Milen under timmen.” Hon tvekar en stund innan hon trycker på skicka. När Carina sedan skriver ”vad duktig du är”, blir hon glad. Åtminstone för ett ögonblick.

Minna lever i en livslögn, där hon gör vad hon tror förväntas av henne, och som hon till att börja med också tror att hon själv vill, men som hon i själva verket inte känner är meningsfullt. Minna drabbas av de välkända signalerna för stress; tryck över bröstet, andningssvårigheter, gråtmildhet, ilska, klåda, svårigheter att hålla reda på tider, svårigheter att fokusera på det som är viktigt. Alla krav hon ställer på sig själv blir henne övermäktiga. Till slut kollapsar hon och tvingas till sjukskrivning.

Reaktionerna på Minnas sjukskrivning blir sådana man kan förvänta sig från människor som inte själva varit i samma situation. Minna möts av peppande kommentarer om att man kanske måste försöka skärpa till sig litet grand, pressa sig litet, göra saker trots att det känns motigt. Till och med Minnas man menar att det till viss del handlar om en mental inställning. Det alla verkar vilja, är att Minna skall bli sitt vanliga jag, utan att reflektera över att det var den versionen av Minna som blev sjuk av utmattning. Det enda Minna själv vill är att sova.

Jag är övertygad om att den här boken kan vara en tröst för många som har drabbats av utmattningssyndrom precis som Minna. Och ännu mer värt vore det om den gav en tankeställare till andra som är på väg mot samma sak, innan det går för långt. Boken ger inga svar på hur man bör agera och den ger inga råd, mer än det man kan läsa mellan raderna, att man bör fundera över vad som är värdefullt och ger mening till sitt eget liv, istället för att oreflekterat följa strömmen för vad andra tycker är meningsfullt. Vi har mer fritid än någonsin i Sverige, ändå är så många sönderstressade, olyckliga och vilsna. Kanske för att många lever som Minna, utan att reflektera över vad det är som verkligen är meningsfullt i just deras liv.

Personligen ser jag fram mot en bok på samma tema som Mamma är bara lite trött, men ur barnens perspektiv. Hur de mår av att föräldrarna väljer bort kvantitetstid med barnen, eftersom de arbetar så mycket och har så många aktiviteter som måste hinnas med.

5 thoughts on “Recension: Mamma är bara lite trött, av Sara Beischer

  1. Ja, har själv varit sjukskriven för stress och fixar nog inte heller att läsa boken. Kände mig stressad bara av att läsa din recension. Jag har fått lära mig att lyssna till kroppen och säga nej, ibland till sådant som är kul men tar för mycket energi. Det är så lätt att man dras med i det höga tempot igen!

    Gilla

    1. Jag har också känt alla de där symptomen och fick blödande magsår till slut. Alla känslorna jag själv kände, kände jag i kroppen när jag läste boken. Vad bra att du lärt dig att säga nej. Jag tror att ett stort problem är att man tycker att det är så mycket som är roligt, så man hoppar på allting och tror att man skall hinna och orka. Numera säger jag också nej till mer än tidigare, men det är väldigt svårt när man vill så mycket.

      Gilla

  2. Jag tyckte det värsta under småbarnsåren var trycket från andra. Vi jobbade mycket, men den tid med barnen som vi hade tyckte jag vi utnyttjade till max. Men folk tog sig ofta friheten att kritisera oss, i synnerhet mig som mamma. Jag var en dålig mamma för att jag började jobba när dottern var 5 månader (då var maken hemma heltid), dålig mamma för att vi hämtade barnen kl fem på förskolan (jag förstod aldrig hur folk alltid kunde hämta så tidigt). Har rätt många funderingar kring detta som kanske inte passar just här. Tror jag skulle bli jättefrustrerad av att läsa boken, och irriterad på de som har åsikter om Minna…

    Gilla

    1. Vad hemskt, gör folk verkligen det, kritiserar andra föräldrar? I boken är det egentligen inte öppen kritik som Minna får ta emot, det är mer att hon själv känner att hon inte räcker till. Mot slutet av boken får hon av olika anledningar tid att fundera över vad hon själv egentligen vill, och det blir början mot att må bättre. Jag tror att vissa människor säkert klarar av att hålla många bollar i luften och vara avslappnad i det, men andra gör det inte. Det viktiga är nog att lyssna på kroppens signaler innan det är för sent. det tar lång tid att komma tillbaka efter att ha drabbats av utmattningssyndrom.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s