Blodlokan, av Louise Boije af Gennäs

Saras dröm om att vara färdig med studierna, att lämna småstaden och flytta till Stockholm för att arbeta har äntligen blivit verklighet. Men ingenting känns bra. Det blev inte på det sätt hon hade tänkt sig. Flytten är mer en flykt från det hemska som drabbat familjen. Pappans död i en mystisk eldsvåda.

Som av en slump träffar hon Bella och blir erbjuden arbete på en event- och PR-byrå. Sara får professionell hjälp med att styla om sig för att passa företagets image, och självklart uppenbarar sig den unga, vackra kvinna hon egentligen är. Hon blir också erbjuden att dela Bellas lyxiga lägenhet på Östermalm i Stockholm, istället för att bo i det torftiga rum hon hyr i förorten. Det går nästan osannolikt bra, men Sara slår det ifrån sig och njuter av sina nyfunna vänner och sitt glamourösa liv.

Kort efter flytten till Stockholm börjar oförklarliga och skrämmande händelser att inträffa. Sara börjar ifrågasätta sina egna upplevelser och tankar, vad är det egentligen som händer? Inbillar hon sig? Har mapparna som Saras pappa sparat, med tidningsartiklar från olika skandaler som mörklagts för allmänheten, något med saken att göra? Och vad betyder de anteckningar han gjort i marginalerna?

Blodlokan är första delen i Motståndstrilogin. Andra delen i serien kommer till hösten och om ett år kommer den tredje och avslutande delen.

Författaren väver ihop tidningsartiklar om autentiska och otillräckligt utredda händelser från samhällets toppskikt, som exempelvis de försvunna tsunamibanden och mordet på Olof Palme, med berättelsen om en ung kvinnas kamp mot det etablerade maktmaskineriet. I mitt tycke tar artiklarna för mycket utrymme i förhållande till vilken betydelse de har för handlingen. Jag är fortfarande inte klar över om de har någon direkt betydelse för den här berättelsen.

Språket är okomplicerat och berättelsen lättläst. Det som händer skaver och jag läser boken i ett svep, jag måste få veta hur allt mystiskt som händer hänger ihop. Berättarstilen är dock litet för övertydlig för min smak. Jag föredrar att få personligheter och känslor gestaltade snarare än klart uttryckta. Jag vill inte få allt förklarat in i minsta detalj och hade önskat att författaren vågat lita på att läsarna kan dra egna slutsatser utifrån det som sker och hur karaktärerna agerar. Ett exempel från boken, där jag hellre förstått hur huvudpersonen mår utifrån hur hon agerar, än att få det skrivet på näsan:

Jag hade blivit erbjuden ett eftertraktat arbete och jag hade lyckats förmå mig själv att tacka ja till det. Inte så pjåkigt för en deppig tjej från Örebro, som led av posttraumatiskt stressyndrom och var till brädden fylld av skuldkänslor och obearbetad sorg.

Blodlokan har framförallt gjort mig nyfiken på fortsättningen. Jag vill veta om alla de citerade tidningsartiklarna kommer att få större betydelse i kommande delar. Jag vill veta om den här obehagliga härvan, till skillnad från de autentiska förebilderna, kommer att få rättsliga följer och de drabbade upprättelse. Och så vill jag veta vilken betydelse det kommer att få för handlingen, att huvudpersonen har en militär utbildning. Eftersom den är något som författaren återkommer till många gånger i Blodlokan, måste den ju rimligen få betydelse i kommande delar.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 448
Utgivningsdatum: 2018-01-16
Serie: Motståndstrilogin (del 1)
Förlag: Bookmark
Omslag: Elina Grandin
ISBN: 9789188545732
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

 

7 reaktioner till “Blodlokan, av Louise Boije af Gennäs

  1. Intressant att vi tycker rätt lika om boken. Fast jag gav den lägre betyg, vilket troligen beror på att jag har svårt i genren i sig. Jag har börjat läsa hennes mer kända Stjärnor utan svindel och tycker nog att den hittills är bättre.

    Gilla

  2. Ytterligare en så där helproffsig recension här hos dig. Tror inte att jag skulle tända på boken, då jag bland annat har lite svårt för böcker som är skrivna i jag-form.

    Gilla

  3. Det är lite som att hälsa på hos en god vän, att titta in hos dig efter flera veckors bloggfrånvaro. Även om du mest skriver om böcker och nu återigen är med i 365 så är det så mysigt. Nu ska jag ju erkänna att jag även varit in och kikat på din reseblogg (igen!) och de äldre reseinläggen här (igen!) för att kolla hur dina franska tips fungerar ihop med de Kristina (på kristinasoas) lägger upp. Jag har ett litet hopp om att bila runt bland slott och trädgårdar i Frankrike i sommar, men planerna är ganska vaga än så länge – och det är ju ett bra tag kvar! Något som är bokat är en vecka i norra Nederländerna, innanför de västfrisiska öarna som jag länge velat besöka. Därifrån är det fullt genomförbart att ta sig vidare till Frankrike, helt beroende på hur länge vi vill vara borta och vilka som vill följa med.
    Och just nu när snön yr i de iskalla vindarna utanför fönstret är det minst sagt skönt att drömma om franska sommardagar.
    Så tråkigt det var att ni också fick ett sådär sjukligt och trist slut på året. Tur att ni hade stora julfirandet tidigare, men det kanske var då ni fick smittan. Lillhunken blev smittad på annandagen hos dottern då mellansonens flickvän tydligen inte mådde helt bra. Och sedan drabbades maken och jag. Vi är fortfarande hostiga och saknar energi (fast maken ångar på med en dagsresa ToR München och sedan hjälp med dotterns flytt hela helgen, jag fattar inte hur han orkar).
    Och så Alice på det, jag vet alltför väl hur det är att ta bort en trofast god vän. En bästis. Det är väl en av anledningarna till att jag inte skaffat hund. (En annan är att jag skulle vara tvungen att gå ut på promenad en dag som denna …).
    Nu ser vi fram emot friska, starka, pigga dagar på det nya året! Kram.

    Gilla

  4. Vi tycker väldigt, väldigt lika om boken! (Men som vanligt är du bättre på att formulera dig än vad jag är…) Egentligen är allting absurt orimligt men det får man väl svälja. Roligast hade jag åt hyresvärdinnan från helvetet, hon var bara FÖR mycket och jag hade så himla gärna gått fram till henne (i den scen vi inte ska avslöja men du begriper nog vad jag menar…) och frågat henne ett och annat.
    Jag har fortfarande svårt att begripa riktigt vem som kostar på sig så mycket för en så ointressant person som Sara (och hennes pappa) – och alla dessa plastmappar med tidningsurklipp – men jag tycker ändå att boken var spännande och väljer att bara låta orimligheterna passera.
    I din recension: stycke 2, sista raden: ska nog vara Sara, inte Bella – eller hur?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.