Recension: Änkorna, av Pascal Engman

Pascal Engman brukar lyckas med att kombinera högaktuella ämnen med både spänning och karaktärsdjup, vilket fått mig att läsa alla hans romaner, från den första till de två senaste som ingår i serien om poliskommissarie Vanessa Frank. Under hösten förra året kom den tredje delen i serien; Änkorna.

När jag ställde frågan på Instagram, vad de som redan läst Änkorna tyckte om den, svarade Pascal Engman själv, med förmodad glimt i ögat: Skitbok. Jag håller med om hälften. Det är en skitbra bok.

Redan i första kapitlet hittas en kollega till Vanessa Frank skjuten i ryggen med två skott. En stund senare hittas ytterligare en kropp. En kvinna i tjugoårsåldern av arabisk bakgrund, knivhuggen i bröstet och halsen. Vanessa visar sig ha en alltför nära koppling till ett av offren, och frikopplas delvis från mordutredningen. På egen hand börjar hon nysta i fallet och dra i olika trådar. Parallellt inträffar händelser som involverar även Nicolas Paredes, som vi lärde känna redan i den första boken i serien, Eldslandet. Tidigare elitsoldat som sedan arbetat som flyttkarl och nu som säkerhetskoordinator, det vill säga livvakt, till en familj nyss hemflyttad från London.

Änkorna följer samma berättartekniska modell som de två tidigare delarna i serien; Råttkungen och Eldslandet, med flera parallella spår som efter hand vävs allt tätare ihop. Handlingen växlar kapitelvis mellan de olika personernas perspektiv. Det är som tidigare många karaktärer i boken, alla intressanta och med betydelse för handlingen på olika sätt.

Pascal Engman använder ett lättsamt språk och korta meningar, även kapitlen är korta, bara 3-5 sidor. Det håller igång tempot. Det har dock dämpats sedan den första boken, då jag jämförde den tempodrivna stilen med den hos Kepler. Om jag skulle jämföra Pascal Engmans stil med någon annans, så är det med Cilla och Rolf Börjlind. Precis som med paret Börjlinds är Pascal Engmans romaner samhällsengagerade, spännande och samtidigt berörande. Som läsare blir man nyfiken på huvudkaraktärerna och vill veta mer om dem, följa dem från bok till bok, för att se hur de skall utvecklas. För utvecklas gör de.

Vanessa Frank lärde vi känna som besvärlig, obekväm och känd för att ta till okonventionella metoder. På grund av personliga bekymmer och saknad var hon ofta onykter, vilket tvingade henne att ta en ofrivillig timeout. I den här senaste delen ger hon ett stabilare och lugnare intryck. Hon hanterar personliga svårigheter och sorger övervägande rationellt, om än känslomässigt. Hennes karaktär har fördjupats sedan första boken och jag tycker mer om henne nu. Karaktärsbeskrivningarna är något som Pascal Engman överlag behärskar väldigt väl. Han lyckas skildra även antagonisterna nyanserat på ett sätt som gör att man tycker att man förstår deras motiv och känner med dem, trots de vedervärdiga handlingar de utsätter andra för.

Jag undrade när jag läste, hur historien skulle kunna vara trovärdig med Vanessa som till stor del arbetade på egen hand vid sidan av en mordutredning om något så komplicerat och svårutrett som organiserat terrordåd. Men jag borde ha vetat sedan tidigare att jag lugnt kunde läsa vidare, att ingenting är en tillfällighet, allt sker enligt författarens noggranna plan. Intrigen är genomarbetad och håller ihop från början till slut. Det kan vara snårigt, men ingenting lämnas åt slumpen eller skyndas förbi.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 504
Utgivningsdatum: 2020-09-21
Förlag: Bookmark Förlag
Form: Elina Grandin

Blodlokan, av Louise Boije af Gennäs

Saras dröm om att vara färdig med studierna, att lämna småstaden och flytta till Stockholm för att arbeta har äntligen blivit verklighet. Men ingenting känns bra. Det blev inte på det sätt hon hade tänkt sig. Flytten är mer en flykt från det hemska som drabbat familjen. Pappans död i en mystisk eldsvåda.

Som av en slump träffar hon Bella och blir erbjuden arbete på en event- och PR-byrå. Sara får professionell hjälp med att styla om sig för att passa företagets image, och självklart uppenbarar sig den unga, vackra kvinna hon egentligen är. Hon blir också erbjuden att dela Bellas lyxiga lägenhet på Östermalm i Stockholm, istället för att bo i det torftiga rum hon hyr i förorten. Det går nästan osannolikt bra, men Sara slår det ifrån sig och njuter av sina nyfunna vänner och sitt glamourösa liv.

Kort efter flytten till Stockholm börjar oförklarliga och skrämmande händelser att inträffa. Sara börjar ifrågasätta sina egna upplevelser och tankar, vad är det egentligen som händer? Inbillar hon sig? Har mapparna som Saras pappa sparat, med tidningsartiklar från olika skandaler som mörklagts för allmänheten, något med saken att göra? Och vad betyder de anteckningar han gjort i marginalerna?

Blodlokan är första delen i Motståndstrilogin. Andra delen i serien kommer till hösten och om ett år kommer den tredje och avslutande delen.

Författaren väver ihop tidningsartiklar om autentiska och otillräckligt utredda händelser från samhällets toppskikt, som exempelvis de försvunna tsunamibanden och mordet på Olof Palme, med berättelsen om en ung kvinnas kamp mot det etablerade maktmaskineriet. I mitt tycke tar artiklarna för mycket utrymme i förhållande till vilken betydelse de har för handlingen. Jag är fortfarande inte klar över om de har någon direkt betydelse för den här berättelsen.

Språket är okomplicerat och berättelsen lättläst. Det som händer skaver och jag läser boken i ett svep, jag måste få veta hur allt mystiskt som händer hänger ihop. Berättarstilen är dock litet för övertydlig för min smak. Jag föredrar att få personligheter och känslor gestaltade snarare än klart uttryckta. Jag vill inte få allt förklarat in i minsta detalj och hade önskat att författaren vågat lita på att läsarna kan dra egna slutsatser utifrån det som sker och hur karaktärerna agerar. Ett exempel från boken, där jag hellre förstått hur huvudpersonen mår utifrån hur hon agerar, än att få det skrivet på näsan:

Jag hade blivit erbjuden ett eftertraktat arbete och jag hade lyckats förmå mig själv att tacka ja till det. Inte så pjåkigt för en deppig tjej från Örebro, som led av posttraumatiskt stressyndrom och var till brädden fylld av skuldkänslor och obearbetad sorg.

Blodlokan har framförallt gjort mig nyfiken på fortsättningen. Jag vill veta om alla de citerade tidningsartiklarna kommer att få större betydelse i kommande delar. Jag vill veta om den här obehagliga härvan, till skillnad från de autentiska förebilderna, kommer att få rättsliga följer och de drabbade upprättelse. Och så vill jag veta vilken betydelse det kommer att få för handlingen, att huvudpersonen har en militär utbildning. Eftersom den är något som författaren återkommer till många gånger i Blodlokan, måste den ju rimligen få betydelse i kommande delar.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 448
Utgivningsdatum: 2018-01-16
Serie: Motståndstrilogin (del 1)
Förlag: Bookmark
Omslag: Elina Grandin
ISBN: 9789188545732
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris