Syns det hur förväntansfull jag var? Jag har arbetat under en månad med teoridelen i min avhandling, och i går skulle jag få möjlighet att diskutera den och få feedback från en inbjuden professor från Norge.
Så otroligt lyxigt att få en hel timme till att bara prata om och bolla idéer som rör det jag skrivit och få kloka och kunniga synpunkter. Jag fick en sådan egoboost och så mycket energi av det mötet.
Önskar er en fin fredag!
♥
I veckans helgfråga undrar Mia:
Du är hemma hos någon du tycker om och respekterar. Vilken bok skulle du vilja se på nattduksbordet? Hur skulle du reagera om personen inte hade några synliga böcker alls i sin bostad?
Ganska klurig fråga, trots att det var jag som tipsade om den ;)
Jag växte upp i en familj där mina föräldrar hade både böcker och finporslin i bokhyllan. De läste mycket när de var yngre, men under min uppväxt tog familjelivet och ett hårt fysiskt arbete deras tid. Mina bröder har aldrig varit intresserade av att läsa böcker, de ägnade sig åt sådant som hade en motor. Jag däremot, jag lusläste alla böcker som fanns i familjen, lånade kassvis med böcker hos Bokbussen, köpte böcker och var med i bokklubbar redan som barn. I skolan var jag också ganska ensam om att älska böcker, ända tills jag började på gymnasiets humanistiska linje. Där mötte jag likasinnade, och det var som att kliva in i en helt ny värld. Det var helt fantastiskt att äntligen få prata om handlingen i böcker, författare, formuleringar med mera, med andra som var lika intresserade som jag.
Privat har jag mest umgåtts med människor som inte läser alls, eller åtminstone inte särskilt mycket. Därför tycker jag inte att det är konstigt att komma in i hem där det inte finns några böcker. Men när det finns bokhyllor som innehåller böcker och inte finporslin, och där böckerna inte bara är så kallade coffee table-böcker, som mest ligger framme för syns skull, då blir jag alltid nyfiken på vilka titlar som personen har i bokhyllan. Vad en person läser tycker jag säger en del om vem personen är. Det spelar ingen roll vilken bok som ligger på nattduksbordet, men jag blir glad när jag ser att det ligger en bok där. Jag skulle helt säkert automatiskt börja analysera personen utifrån boken som personen valt och vilja prata om den, dels för att lära känna personen bättre, dels för att jag skulle bli nyfiken på boken i sig.
Jag pratar aldrig om böcker med mina släktingar och vänner. Istället har jag lärt mig mycket om sådant som de är intresserade av. Som jakt, motorsport, golf, byggprojekt, trädgårdsodling, hästar. När jag träffar någon som nämner en bok de läst, och berättar om hur boken påverkat dem på olika sätt, då blir jag alltid så glad att jag blir överraskad av hur starkt jag reagerar. Förmodligen ett uppdämt behov av att dela bokintresset med andra. Det hände mig senast i morse, när jag träffade Isa på bensinstationen, och hon berättade att hon nu läste Tatueraren i Auschwitz av Heather Morris, litet om handlingen och hur starkt den berörde henne. Böcker sätter igång tankar och gör oss litet klokare eftersom vi får läsa om livet ur andra människors perspektiv. Jag tror att vi blir mer empatiska och mindre egoistiska om vi läser böcker. Tack vare bloggen har jag hittat till er andra som älskar böcker, det är jag väldigt glad över!
De här böckerna är några av dem som min farmor hade i sin bokhylla, och jag tog över dem när hon gick bort.
Så här skulle jag vilja ha det – ett bibliotek i hemmet. Det här fotot är från det tillfället då jag och ett gäng andra bokbloggare blev inbjudna till Nedre Manilla på Djurgården för att träffa Kepler inför releasen av deras senaste roman.
Mias bonusfråga: Den 1/2 är det löpningens dag så jag undrar om ni utövar någon idrott eller motionerar? Svar: ja. Jag rider, cyklar och styrketränar.
I dag är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945. I år är det 75 år sedan. Det är en dag då vi hedrar minnet av alla som mördades under Förintelsen och de som överlevde.
För två år sedan läste jag Hédi Frieds bok, Frågor jag fått om Förintelsen. Den var då nominerad till Augustpriset i fackbokskategorin. Juryns motivering löd: ”En tunn liten bok, med skenbart enkla frågor om det mest ofattbara. En rak och levande bok som vänder sig till unga läsare som har skolans bakgrund till förintelselägren. Skakande och personlig, ohygglig i sin vardaglighet, litterär genom sin närhet”.
Hédi Frieds lilla bok på 146 sidor är troligtvis en av de allra viktigaste att läsa, både nu och i framtiden. Här svarar hon på frågor hon ofta fått när hon föreläst för barn, ungdomar och unga vuxna om förintelsen.
Hon skriver sakligt och osentimentalt om sina upplevelser av att vara en av dem som deporterades till förintelselägret i Auschwitz, och överlevde. Det hon gör är så klokt, nämligen att sprida kunskapen om hur förintelsen kunde ske och hur den gick till, med barn och ungdomar som målgrupper. De som kan föra kunskapen vidare till nästa generation när de som överlevde inte längre själva kan berätta. Så att det som hände aldrig tillåts hända igen.
Hédi Fried svarar på frågor som: ”Varför hatade Hitler judarna?”, ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hatar du tyskarna?”, ”Vad hände med din syster?” Hon beskriver hur hon kom till insikt om att fakta om vad som hände ger intellektuella kunskaper som bara når hjärnan. För en känslomässig förståelse måste berättelsen nå hjärtat. Det gör den här boken. Med ett tiotal sidor kvar att läsa lyckas jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Då berättar Hédi Fried att hennes föreläsningar oftast brukar avslutas med att hon får höra från eleverna: ”Bekymra dig inte, vi kommer att föra vidare det du berättat, vi vill inte att det skall hända igen.”
”Vänj dig aldrig vid orättvisor”, är ett av hennes viktiga budskap. När orättvisorna kommer successivt, litet i taget, vänjer man sig och fortsätter att hoppas att de skall ta slut och att allt skall bli bättre igen. För judarna blev det allt svårare i och med Nürnberglagarna som bland annat innebar att judar avskedades från statliga tjänster och att skolor och universitet stängdes för judiska barn. Som Hédi Fried beskriver det; det var illa, men livet var inte hotat. Sedan följde kravet på att alla judar skulle bära en gul stjärna utomhus, förbud mot att vistas på gatorna annat än i brådskande ärenden, judar fick inte gå på bio, inte på restaurang. Återigen bara ett steg i orättvisorna som man vande sig vid, men det kom fler. Inom några veckor skulle alla judar flyttas till ett nyinrättat getto i norra delen av staden, och man fick bara ta med sig vad man kunde bära och dra på en kärra. Efter ytterligare några veckor skulle judarna flyttas från gettot till arbetsläger. Efter tre dygn stannade boskapsvagnar med flera tusen judar i Auschwitz. Orättvisor måste stoppas i tid.
Frågor jag fått om förintelsen borde delas ut till alla elever på högstadiet och gymnasiet. Och ge den i julklapp till barn, ungdomar och vuxna. Boken är rakt och enkelt skriven, vilket gör den lättläst och möjlig att ta till sig trots det svåra ämnet. Valet av frågor som besvaras i boken är dessutom genomtänkt, och väcker helt säkert ett intresse hos var och en som öppnar boken, att få veta hur det var.
Mitt betyg: 5/5
Antal sidor: 146
Utgivningsdatum: 2017-01-21
Förlag: Natur & Kultur
Formgivning: Niklas Lindblad
ISBN: 9789127150850
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
♥
