Nu finns det ett nytt inlägg i resebloggen med bilder på mat och dryck under vår resa i Frankrike. Här är en bild på en galette, en av de två sorternas franska pannkakor. Den här fick jag serverad med ugnsrostade grönsaker och skinka, och det var så gott! Jackie valde den andra sortens pannkaka, nämligen en crêpe, serverad med varm chokladsås, glass och grädde.
Välkommen att titta in!
♥
Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:
Jag har precis läst ut andra delen av Det växte ett träd i Brooklyn. Mina intryck och utvärdering av boken finns här, men kortfattat kan jag berätta för er som inte läst den än – den var fullkomligt trollbindande, precis som första delen. Ni vet hur det ofta är med böcker, man läser dem och är helt uppfyllda av dem därför att de är så bra. Och ändå glömmer man dem. Det är möjligt att jag kommer att glömma en del ur Brooklyn-serien också, men jag kommer aldrig att glömma stämningen som den förmedlar. Det är jag säker på.
Citatet är från sidan 11:
Den här lördagseftermiddagen stod Francie och iakttog Joanna där hon gick fram och tillbaka, och hon undrade på vilket sätt hon skulle vara en läxa. Joanna var stolt över sitt barn. Var det det som var läxan? Joanna var bara sjutton år och snäll och vänlig, och hon ville att alla skulle vara snälla och vänliga mot henne. Hon smålog mot de bistra, gifta kvinnorna, men leendet dog bort när hon såg deras ogillande. Hon smålog mot de små barnen som lekte på gatan. Några av dem smålog tillbaka. Hon smålog mot Francie. Francie ville småle tillbaka men hon gjorde det inte. Var det det som var läxan, att hon inte fick vara vänlig och le tillbaka mot flickor som Joanna?
De anständiga fruarna som stod där med händerna fulla av grönsakskassar och bruna papperspaket med kött tycktes ha lite att göra den här eftermiddagen. De stod där i klungor och viskade med varandra. Viskningarna upphörde när Joanna kom förbi och började igen så fort hon hade passerat.
För varje gång Joanna gick förbi blev hon rödare om kinderna, hon höll huvudet högre och kjolarna fladdrade trotsigare. Hon tycktes bli vackrare och stoltare där hon gick. Hon stannade oftare än hon behövde för att lägga täcket till rätta. Hon gjorde kvinnorna galna när hon smekte barnet över kinden ömt och smålog mot det. Hur vågade hon! Hur vågade hon, tänkte de, handla som om hon hade rätt till allt det där?
Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Flukten fra virkeligheten
♥
Nu finns det ett nytt inlägg i resebloggen med bilder och text från vår dag i Château de Chenonceau. Jag visar bilder från slottet förstås, och berättar om hur många räddades tack vare slottet under både första och andra världskrigen. Och så berättar jag om en pinsamhet, mest för resten av familjen ;) Och just det! Ni måste se vilken raritet jag såg på parkeringen!
Välkommen att titta in!
♥
