Författare: Justnujusthar

Så står det på stenen som jag fått av Karin. Livet är ett äventyr. Det är lätt att glömma bort det när vardagen rullar på med rutiner och måsten. Nu har den fina stenen fått vara med på ljusbrickan, så att jag blir påmind varje dag. Tack Karin ♥

Jag brukar vara ganska bra på att ge mig ut i det okända, och jag har vågat prova nya stigar. Men de senaste åren har jag följt motorvägen. Jag har gjort som jag är van att göra, så som jag känner igen och som känns tryggt. Det kanske är en naturlig fas i livet när barnen är små, vad tror ni? Man har inte så mycket energi över till nya projekt och upptäckter. Och jag har varit långt ifrån lika våghalsig och modig som innan jag blev mamma. Ansvaret för barnen påverkar förstås, något annat vore väl konstigt. Men ändå. Man har ett liv och det gäller att förvalta och göra det bästa av det.

Nu när barnen är äldre, mer självständiga och inte lika beroende av mig som tidigare, är det dags för mig att ge mig ut på äventyr igen! Den största äventyret blir att ge ut min avhandling. Att avsluta det långa projektet kommer att kännas så skönt. Bara det att få avsluta det jag påbörjat, det är nästan så att det räcker för att jag skall bli lyckorusig! Och som en bonus – när man avslutar ett äventyr öppnar man samtidigt upp för nya. Det är dags för det nu.

Hur gör ni för att inte fastna i er bekvämlighetszon? Finns det några knep för att våga ta steget ut ur den?