Alltid lite till: om att slåss för sitt liv, av Frida Wallberg

Recensionsexemplar från Offside Press - stort tack!
Recensionsexemplar från Offside Press – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 256
Utgivningsdatum: 2016-11-03
Förlag: Offside Press
Formgivning: Jenni Carström
ISBN: 9789185279470
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Innehållet i korthet, hämtat från förlagets hemsida

”Under hela mitt liv hade jag letat efter min gräns. Till sist nådde jag den. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle kännas så här.”

Alla som vill bli bäst i världen måste lägga ner ett stenhårt arbete. Men få har kämpat lika hårt som Frida Wallberg. Mot fysiska och psykiska övergrepp i boxningens machovärld. Mot sin familjehistoria. Mot sig själv, sin kropp och hjärnblödningen som nästan avslutade hennes liv. Frida Wallberg är Sveriges främsta kvinnliga boxare genom tiderna. Alltid lite till är hennes egen livsberättelse: från den hårda uppväxten, via tonåringen som blir världens yngsta boxningsvärldsmästare, fram till den vuxna kvinnan som når sitt livsmål – och sedan går på en smäll som tvingar henne att inse att alla svårigheter inte går att lösa genom att ta i ännu hårdare.

Frida Wallberg (f. 1983) är Sveriges främsta kvinnliga boxare genom tiderna. Hon blev Europamästare som 16-åring, vann historiens första VM för kvinnor och vann sedan också samtliga sina proffsmatcher fram tills hon drabbades av en hjärnblödning när hon satte sitt WBC-bälte på spel mot Diana Prazak den 14 juni 2013. Skadan avslutade Fridas boxningskarriär och efterverkningarna har styrt hennes liv sedan dess. I Alltid lite till sammanfattar Frida ett kapitel av livet och letar samtidigt efter det rätta sättet att ta sig an dem som återstår. Eller som hon själv säger:  ”Just nu går jag min tuffaste match i livet. Världsmästaren i boxning finns inte mer och kommer aldrig tillbaka. Frågan är bara: Vem ska jag bli istället?”
.

Så tyckte jag om boken

Det här är en enormt gripande biografi om Frida Wallbergs liv fram till i dag. Boken är en känslomässig bergochdalbana. Jag blir framför allt arg, frustrerad och ledsen över det jag läser. Livet är verkligen inte enkelt, och för personer som väljer att gå en otrampad stig eller som sticker ut för mycket, som är en vinnare, blir det ofta väldigt ensamt. Det blåser kallt på toppen. Det får Frida Wallberg uppleva gång på gång.

Redan i första kapitlet tänker jag att Frida Wallberg måste vara ett så kallat maskrosbarn. En person som hade det tufft hemma och i övrigt, men som klarade sig ändå. Ungefär som en maskros som klarar att växa upp genom asfalten. Det blir så tydligt i boken, att Frida Wallberg har en enorm mental styrka. Istället för att brytas ned av de känslomässiga och fysiska svårigheter hon drabbas av, lär hon sig att hantera dem och att använda dem till sin fördel. Hon avskärmar sig och gör sig oberörbar, oåtkomlig. Hon vänder problemen och motgångarna till revanschlust och ännu mer kämpaglöd.

Jag blir så berörd av hennes uppväxt. Det är en tuff uppväxt där familjen var beroende av att Frida och hennes bror hjälpte till på gården. Alla arbetade hårt, och det förväntades även av barnen från det att de var små. Barnen bar ved tills det värkte i armarna, de hjälpte till på åkrarna och i skogen och det låg på deras lott att utfodra djuren i ladugården innan de åt frukost och åkte till skolan. Var de för långsamma eller gjorde fel sparkade deras pappa till dem, slog dem i bakhuvudet eller satte en spade i sidan på dem så att de ramlade omkull. Ingen frågade hur läxorna gick, vilka de lekte med eller vad det var för mat i skolan.

Det är hemskt att barn behandlas så, och jag läste de inledande kapitlen med gråten i halsen. Efter att ha läst hela boken blir det ändå tydligt att sammanhållningen och omtanken om varandra i familjen förmodligen är större än i många andra hem, där livet kan tyckas enklare och utåt sett mer känslomässigt, men där man i praktiken tänker mest på sig själva och inte ställer upp för varandra när det verkligen gäller. Frida Wallberg skriver i boken att hon levt efter principen att allt antingen är svart eller vitt, det finns inga gråskalor. I synnerhet när det gäller hennes uppväxt håller jag inte med henne om den principen. Mycket under den med svenska mått mätt hårda uppväxten kan ifrågasättas, men när Frida Wallberg senare fick Nellie ställde föräldrarna upp som barnvakter så att Frida kunde träna. De fanns alltid där för henne när hon behövde dem.

I boken berättar Frida Wallberg om saker som hon och hennes bror gjorde, som får mig att undra om de inte fick lära sig någonting alls hemifrån, om vanligt hyfs och respekt för andra människor. Man häpnar över många av deras tilltag. På boxningsklubben lärde hon dock känna Tobbe som höll i träningarna, och han blev en av de stabila och trygga personer som hon behövde, både som nära och genuin vän och för att lyckas inom boxningen. Från sin pappa hade hon lärt sig uttrycket Alltid lite till. När man är som tröttast, har man alltid lite till att ge. Från Tobbe lärde hon sig att aldrig fuska med träningen. Att det inte finns några genvägar. Det är väldigt intressant att få inblick i en stor idrottspersons liv; hur mycket de måste försaka för att lyckas inom sin sport, och hur viktigt det är att ha ett pålitligt och kunnigt team runt sig.

Boken är väldigt utlämnande, både när det gäller Frida Wallberg själv och de personer som funnits runt henne. Det gör att boken ger ett trovärdigt och ärligt intryck. Skildringarna av det som gäller själva boxningen; träningarna, arrangörernas rävspel kring matcherna, det mentala spelet mellan boxarna och även tävlingarna, är väldigt intressanta och spännande att läsa. Lika intressant är det att läsa om Frida Wallbergs personliga utveckling, som gör att hon lyckas bli Sveriges främsta kvinnliga boxare genom tiderna. Hur hennes behov av bekräftelse spelat en stor roll i hennes liv, särskilt behovet av bekräftelse från pappan. Hur hon blir sviken av tränare, läkare och andra nyckelfigurer kring henne som idrottsperson, men ändå lyckas ta sig vidare och bli bäst i världen. Hur hon en dag når den gräns hon alltid strävat efter att nå, och tvingas inse att hon aldrig kommer att kunna bli världsmästare i en idrott igen. Hur hon tvingas se sig själv som en motionär trots att hon tänker som en elitidrottsperson. Hur hon måste lära sig att vara lagom bra, trots att hon egentligen vill vara bäst. Det brukar vara en svår omställning att acceptera även för idrottsmän som själva väljer att avsluta sin karriär, ännu värre är det sannolikt när man tvingats sluta på grund av en obotlig skada.

Många har åsikter om damboxning. I boken berättar Frida Wallberg hur hon hört sjuksköterskor på Karolinska sjukhuset, där hon vårdades efter hjärnblödningen, tala om att hon fick skylla sig själv, att hon borde få bekosta sin vård själv eftersom hon utsatt sig för så stora risker som boxare. Boxning är en kontroversiell sport och särskilt när kvinnor utövar den har många svårt att acceptera det. Som boxande kvinna passar man inte in i mallen för vad många anser vara kvinnligt. Frida Wallberg kämpade under sin karriär för lika villkor för män och kvinnor inom boxningen och för att lyfta damboxningens status. Nu finns hennes bok som ger en tydlig inblick i sporten, och ett betydligt bättre underlag för mer välgrundade synpunkter än bara allmänt tyckande. Läs den.

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 45

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok.

Recensionsexemplar från Bio & Fokus Förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Bio & Fokus Förlag – stort tack!

Jag har läst den här både vackra och otroligt spännande boken. Den är en av de sex böcker som Augustnominerats till Årets svenska fackbok i år. Jag förstår varför. Jag kunde inte lägga den ifrån mig, utan sträckläste från första till sista sidan. Efteråt bläddrade jag igenom den igen bara för att i lugn och ro kunna titta ordentligt på varje fotografi i boken.

arktis-2

Det här är en perfekt julklapp till alla som är engagerade, eller borde bry sig mer, i klimatförändringarna som påverkar våra sista orörda vildmarker. Unna dig själv ett exemplar av boken också, du kommer att älska den, det gör jag!

Citatet är från sidan 14:

Myrspoven kan göra nonstopflygningar på över 11 000 kilometer, den flyger dag och natt utan att mellanlanda en enda gång och utan att fylla på sina energireserver i form av mat och vatten. Resan tar nio dygn och är inte bara den längsta nonstopflygningen i hela fågelvärlden utan också den längsta nonstopvandringen inom hela djurriket. Myrspovar, som klarar vägen till häckningsplatserna längs arktiska kuststräckor i norr, får leva där några veckor innan det är dags att ge sig iväg på returresan söderut mot övervintringsområdena på södra halvklotet.

Min recension av boken finns här, och här finns fler smakbitar ur bra böcker.

Ha en fin dag!

Arktis: Liv i en värld av is och snö, av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden

Recensionsexemplar från Bio & Fokus Förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Bio & Fokus Förlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 200
Utgivningsdatum: 2016-09-08
Förlag: Bio & Fokus Förlag
ISBN: 9789197993333
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Som Augustambassadör har jag den stora förmånen att få den här boken som ett recensionsexemplar i brevlådan. Den är en av de sex böcker som nominerats i kategorin Årets svenska fackbok. Det är lätt att förstå varför den blev nominerad. Texten är engagerande och skriven på ett sätt så att jag inte enbart bläddrar i boken för att se på fotografierna, som det ibland annars kan bli med böcker av det här slaget, utan vill läsa allt. Jag vill lära mig om Arktis, en av våra sista orörda vildmarker, där växter och djur särskilt anpassade för det svåra klimatet lever. Jag vill lära mig om den här väldigt speciella platsen på jorden, där kontrasterna mellan sommar och vinter är så stora. Där djuren och växterna visar en enorm uppfinningsrikedom för att klara en sådan extrem situation som den på Arktis.

Jag läser om isbjörnar och lunnefåglar, stormfåglar och fjällugglor, tretåiga måsar och polarharar, och jag blir så fascinerad. Och imponerad. Myrspovar flyger till exempel längre än 11000 kilometer i ett sträck, utan att mellanlanda eller äta och dricka, för att komma fram till Arktis där de häckar. Resan tar nio dygn. Väl framme på häckningsplatserna längs de arktiska kuststräckorna stannar de några veckor, sedan är det dags att ge sig iväg söderut igen. Vilka maratonflygare, det verkar nästan ofattbart!

arktis-2

Jag läser om grisslor, som lockar sina ungar att hoppa tiotals meter från höga klippor ned i havet redan innan de kan flyga, för att ge sig ut på havet tillsammans. Grisslornas första prövning i livet. Dels att klara sig från att landa i grus och stenar på stranden nedanför, dels att undkomma tundrans och havens rovdjur som väntar på lätta byten nedanför klipporna. Och visste ni hur vissa larver klara den stränga kylan under vintermånaderna? De har glycerol och etylenglykol i sin kroppsvätska, biologiska frostskyddsmedel som de själva framställer. Det finns också djur som kan producera sin egen kroppsvärme så att de är oberoende av omgivningens temperatur.

arktis-3

Hur ofta hör man att en fackbok är en bladvändare, eller att man sträckläste den? Inte så ofta. Men det här är precis en sådan bok. Texten är otroligt viktig och intressant och fotografierna så fantastiskt vackra och spännande. En björn som hoppar mellan isflak, en stormfågel som simmar mellan alldeles blå isblock, en vit fjälluggla som nästan inte syns mot den vita snön. Det är så mycket känsla i varje fotografi att de nästan får mig att vilja resa till Arktis för att själv få uppleva allt detta vackra och dramatiska på plats.

Det här är en perfekt julklapp till alla som är engagerade, eller borde bry sig mer, i klimatförändringarna som påverkar våra sista orörda vildmarker. Unna dig själv ett exemplar av boken också, du kommer att älska den, jag lovar!

 

Recension: Sorgen bär fjäderdräkt, av Max Porter

Recensionsexemplar från Sekwa - stort tack!
Recensionsexemplar från ETTA – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 162
Utgivningsdatum: 2016-10-19
Förlag: ETTA
Översättare: Marianne Tufvesson
ISBN: 9789187917202
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

I en lägenhet i London sörjer två söner och deras far den plötsliga bortgången av en älskad maka och mor. När deras förtvivlan är som störst ringer det på dörren och utanför står den fjäderklädda sorgen. Kråkan fastslår att han kommer att stanna hos den bedrövade familjen tills han inte längre behövs. Han blir deras terapeut, beskyddare och hjälpreda. Ibland obehaglig och konfronterande men också varm och tröstande. Och allteftersom dagarna blir till månader och smärtan över förlusten ger vika för minnen börjar familjen långsamt att läka. Sorgen bär fjäderdräkt är en parafras på Ted Hughes berömda diktsamling om Kråkan och är en utsökt blandning mellan novell, fabel och essä om sorg och kärlek.
.

Så tyckte jag om boken

Sorgen bär fjäderdräkt är en av de böcker jag sett mest fram mot att att läsa i  höst. Dels lockade temat sorgearbete mig, dels att sorgen beskrivs som att en kråka som ringer på dörren när den första chocken har lagt sig, och stannar hos den sörjande familjen till dess han inte längre behövs. Det här är en tunn bok, lättläst men ändå inte enkel. Jag läste boken från början till slut i ett svep, och kunde inte alls bestämma mig för vad jag tyckte om boken. Jag läste den en gång till, och det blev litet tydligare. Sedan läste jag vissa delar av boken en tredje gång. Jag förstår att bokens titel är hämtad från Emily Dickinsons dikt Hope is the Thing with Feathers och jag vet att boken är en parafras på Ted Hughes berömda diktsamling Kråkan. De aspekterna kan säkert ge ytterligare värde och mening åt texten för en insatt läsare. För mig var dock berättelsen i sig alldeles tillräcklig för att göra ett stort intryck.

De delar jag varit tveksam till är de som involverar kråkan. De delarna är helgalna och väldigt humoristiska. Jag förstår rent logiskt att kråkan symboliserar sorgen som drabbar familjen, och att kråkan ger uttryck för hur sorgen tar sig uttryck, men för mig blir det ibland litet för abstrakt för att jag skall bli berörd och själv känna av sorgen. De delarna som skildrar hur pappan och pojkarna reagerar och agerar är däremot så knivskarpa att de går rakt in i hjärtat.

Boken är indelad i tre avsnitt. I det första avsnittet tar sig familjen igenom den allra första och svåraste tiden efter olyckan. Det andra avsnittet handlar om hur tiden går och hur familjen på olika sätt försöker hålla minnet av hustrun/mamman kvar:

Vi brukade allihop få en massa skäll från mamma för att vi stänkte ned spegeln med tandkräm.

I flera års tid stänkte vi ned och spottade och borstade överdrivet länge och spegeln var en vitprickig katastrof som vi alla skamset gottade oss åt.

En dag putsade pappa spegeln och vi var allihop överens om att det var utmärkt.

En hel del andra saker sviktade. Vi pinkade på toasitsen. Vi stängde aldrig lådorna. Vi gjorde de här sakerna för att sakna henne, för att fortsätta längta efter henne.

I det tredje kapitlet får kråkan tillåtelse att gå, sorgen kommer alltid att finnas kvar, men den är inte längre lika förlamande och förödande. Jag inser att den här berättelsen kommer att stanna i mig för alltid. Läs den. Ge den tid att sjunka in. Läs den igen.

 

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 44

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok.

Recensionsexemplar från Sekwa - stort tack!
Recensionsexemplar från Sekwa – stort tack!

Det här är en av de böcker jag såg mest fram emot att läsa i höst. Den är väldigt speciell och liknar ingen bok jag läst tidigare. Man kanske kan säga att det är en fabel, det vill säga en kort och kärnfull berättelse som inte gör anspråk på att vara sann. Den har en sensmoral, det vill säga något som fabeln vill lära ut”.

Den handlar om en man och två söner som sörjer sin fru respektive sin mor som plötsligt gått bort efter en olycka. Boken är indelad i tre avsnitt; om den första och svåraste tiden, om att försöka hålla den som gått bort kvar genom att minnas henne och slutligen om att tillåta henne att lämna familjen.

Citat är från sidan 77:

Vi brukade allihop få en massa skäll från mamma för att vi stänkte ned spegeln med tandkräm.

I flera års tid stänkte vi ned och spottade och borstade överdrivet länge och spegeln var en vitprickig katastrof som vi alla skamset gottade oss åt.

En dag putsade pappa spegeln och vi var allihop överens om att det var utmärkt.

En hel del andra saker sviktade. Vi pinkade på toasitsen. Vi stängde aldrig lådorna. Vi gjorde de här sakerna för att sakna henne, för att fortsätta längta efter henne.

Min recension av boken kommer upp i bloggen under dagen.

Fler smakbitar ur bra böcker finns här.

Ha en fin dag!

 

Recension: Kaninjägaren, av Kepler

Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 572
Serie: Joona Linna (del 6)
Utgivningsdatum: 2016-10-24
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100136772
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Joona Linna har suttit två år på den slutna anstalten Kumla när han förs till ett hemligt möte. Polisen behöver hans hjälp för att stoppa den gåtfulle mördaren som går under namnet Kaninjägaren. Den enda länken mellan offren är att de alla hör ett barn läsa upp en ramsa om kaniner innan mördaren kommer. Ödets tärningskast placerar överraskande tevekocken Rex Müller mitt i händelsernas centrum. För första gången ska han ta hand om sin son Sammy. Men istället för tre lugna veckor blir det en fruktansvärd kamp på liv och död. Joona Linna och Saga Bauer är tvungna att börja samarbeta i hemlighet för att stoppa Kaninjägaren innan det är försent.
.

Så tyckte jag om boken

Keplers böcker om Joona Linna brukar locka till sträckläsning och den här är inget undantag. Efter bara en sida var jag fast och måste få veta vad som skulle hända. Kaninjägaren är visserligen en riktig tegelsten, ändå läste jag ut den på en och samma dag. Kepler använder samma berättarteknik som i tidigare böcker i serien, med korta kapitel och ett rappt språk. Precis som i tidigare böcker är det också mycket och makabert våld, blod och sex. Kaninjägaren är en klassisk hårdkokt kriminalroman med ett tempo så högt att man som läsare inte har en chans att hinna fundera över ledtrådar, det är bara att släppa taget och svepas med i farten.

Jag har i recensioner av Keplers tidigare böcker varit skeptisk till hur huvudpersonen, Joona Linna, och hans kvinnliga kollega, Saga Bauer, framställs som närmast omänskliga var och en på sitt sätt. Trots att båda två tyngs av personliga problem har jag inte blivit berörd, eftersom jag inte kunnat relatera till deras superhjälteegenskaper. Detsamma har gällt mördarna i tidigare böcker, som varit så omänskliga och utstuderat vansinniga att de aldrig blivit riktigt skrämmande. I Kaninjägaren har något hänt. Det psykologiska djupet är större, berättelsen griper tag och jag oroar mig för hur det skall gå för karaktärerna i boken. Samma sak gäller beskrivningarna av Joona Linna och Saga Bauer. Joona Linna är fortfarande stabil, erfaren och skarpsinnig och Saga Bauer fortfarande lika underskön som hon är atletisk och stark. Men man kan inte som i tidigare böcker luta sig tillbaka och lita på att de har allt under kontroll. Det har de inte. De ger ett mänskligare intryck än i tidigare böcker och är lättare att känna igen sig i. Det gör handlingen betydligt mer spännande.

Sammantaget upplever jag Kaninjägaren som lika lättläst som tidigare böcker i serien, men med ett större psykologiskt djup. Jag känner också igen det grundliga förarbete som imponerade på mig i de första böckerna i serien. Så här skall en hårdkokt kriminalroman skrivas!

Lästa böcker i oktober

Det känns som jag knappt har läst alls den här månaden, men det är ändå minst två böcker per vecka, och bra böcker dessutom, allihop. Utöver de här böckerna har jag också läst de nominerade bidragen till Lilla Augustpriset och intervjuat författarna.last-i-oktober-2016

kepler

 

Omdömen om böckerna

Den här månaden har jag läst litet färre böcker av lättsam litteratur, och färre barn- och ungdomsböcker. Det har varit en riktigt bra blandning som krävt en hel del tankeverksamhet från mig som läsare, men en bok tillät mig att bara svepas med och inte behöva tänka ett enda dugg. Sex av böckerna är recensionsexemplar, och den här gången passade böckerna mig väldigt bra. Keplers Kaninjägaren recenserar jag i morgon, så betyg för den kommer inte med här, bara att den är läst och att den var läsvärd.

★★★★★

Elisabeth Åsbrink, 1947

Simon Häggström, Skuggans lag: En spanares kamp mot prostitutionen

★★★★

Martin Aagård, Susanna Alakoski, Magnus Bremmer, Judith Kiros, Ola Larsmo, Qaisar Mahmood, Calle Nathanson, Kristina Sandberg, Ebba Witt-Brattström, Bildning: Då – Nu – Sen

Anna Larsdotter, Kvinnor i strid

Christina Lindström, Jack

Jeanette Palmqvist, Det enda som betyder något

Linn Ullmann, De oroliga

★★★

Katarina Wennstam, Flickan och skammen: En bok om samhällets syn på slampor

Rachel Renée Russell, Den otursförföljde Max Crumbly # 1: Skolans hjälte

 

Recension: Kvinnor i strid, av Anna Larsdotter

Recensionsexemplar från Historiska Media - stort tack!
Recensionsexemplar från Historiska Media – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 352
Utgivningsdatum: 2016-09-21
Formgivning: Miroslav Sokcic
Förlag: Historiska Media
ISBN: 9789175453361
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, från förlagets hemsida

I traditionell militärhistoria är kvinnor ofta osynliga. Och i traditionell kvinnohistoria har det regelrätta kriget sällan någon plats. Begreppen krig och kvinnor tycks helt enkelt inte höra ihop. I boken Kvinnor i strid berättar Anna Larsdotter om kvinnor som på olika sätt deltagit i krig, från 1600-tal till 1900-tal. Levande och kunnigt skildrar hon deras många olika roller som soldater, piloter, prickskyttar, vårdpersonal eller delar av trossen. En del kvinnor förklädde sig till män för att kunna delta i strid. Vissa sökte på så vis sin försörjning, medan andra ville ha frihet och äventyr. I fascinerande personporträtt möter vi bland många andra könsöverskridaren Hannah Snell, ikonen Harriet Tubman, kaptenen Flora Sandes och Vietnamveteranen Lynda Van Devanter. Kvinnor i strid utmanar våra invanda föreställningar och ger en ny och spännande ingång till militärhistorien. Boken visar att kvinnor alltid har varit en naturlig del av kriget, inte minst vid fronten.

.
Så tyckte jag om boken

Det här är en väldigt intressant bok som har givit mig en ny och betydligt mer nyanserad syn på kvinnors roller och betydelse under krig. Jag har haft en tro att kvinnor antingen stannade hemma och tog hand om barnen när männen deltog i krig eller, under senare tid, möjligen deltog som sjukhuspersonal. Jag hade inte heller någon aning om hur man till att börja med såg ned på kvinnor som arbetade som vårdpersonal under krig. För mig blev den här boken en riktig ögonöppnare och jag rekommenderar verkligen alla att läsa den! Jag har strukit under och vikt hörn på var och varannan sida i boken, det är så mycket som är så väldigt intressant och spännande.
 .
Den fråga jag först ställde mig när jag valde att läsa boken var, varför har kvinnor överhuvudtaget valt att delta i  krig? Ingen har tvingat dem, ändå har krigshärarna bestått av förvånansvärt många kvinnor, och även barn. Boken ger svaret att det för många handlade om försörjning. Under 1600-talet fick männen betalt som knektar. De kvinnor som stannade hemma fick ofta en svår situation, både ekonomiskt och socialt. Vissa tvingades till fattigvården och andra till prostitution, och många följde med som obetalda hushållerskor för att åtminstone få tillgång till matransoner. Klippte kvinnorna av sig håret och klädde sig som män öppnade sig helt andra möjligheter. I sina nya roller som män fick de dels betalt, dels ett annat anseende och en annan frihet. Många kvinnor var fattiga och kom från svåra förhållanden. För dem blev krigshären ett sätt att komma hemifrån och skapa sig ett nytt liv. Vissa sökte förstås också äventyr.
 .
Det var länge förbjudet för kvinnor att ta värvning, och även att klä sig i manskläder, så de kvinnor som klädde sig som män för att kunna delta i krig tog stora risker. Blev de upptäckta kunde det ledda till avrättning. Men hur lyckades kvinnorna hålla sin identitet hemlig? Hur kunde man missa att se att det var kvinnor och inte män, och att inte höra på deras röster att de var just kvinnor? Det verkade ganska osannolikt för mig. Författaren menar dock att det inte alls var så märkligt som det först kan förefalla. Dels var de manliga soldaterna väldigt unga och skillnaden mellan de unga männen och de unga kvinnorna var inte så stor. Dels var klädseln starkt knuten till en persons identitet. Klädseln visade både vilket kön och vilket yrke man tillhörde, det var ingenting man normalt sett ifrågasatte, men ibland hände det förstås: ”Jag såg tydligt på flera av våra officerare, som betraktade mig noggrannare än vanligt på gatan och under skjutövningarna, att misstankarna dagligen och stundligen tilltog.”
.

I boken får vi läsa om flera olika kvinnor som valt att delta i krig, alla lika intressanta kvinnoöden och med något undantag var alla helt okända för mig. Berättelserna visar att kvinnor inte alls är veka varelser, utan har anpassat sig efter vad tiden krävt. Bilden av den veka kvinnan, som behövde luktsalt vid varje obehaglig situation, skapades på 1800-talet, men ”förväntar du dig styrka, som samhället gjorde av 1600-talets kvinnor, så möts du i allmänhet av det.” Nålen och svärdet kan absolut svingas med samma hand, det har Anna Larsdotter övertygat mig om genom boken Kvinnor i strid.

 

 

Bildning: Då – Nu – Sen

Recensionsexemplar från Atlas - stort tack!
Recensionsexemplar från Atlas – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Medverkande: Martin Aagård, Susanna Alakoski, Magnus Bremmer, Judith Kiros, Ola Larsmo, Qaisar Mahmood, Calle Nathanson, Kristina Sandberg, Ebba Witt-Brattström.
Antal sidor: 144
Utgivningsdatum: 2016-09-19
Formgivning: Moa Schulman och Sepidar Hosseini
Förlag: Atlas
ISBN: 9789173895378
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, från förlagets hemsida

Vad är bildning? Vad borde det vara? Vem är det som ska bildas, och vem är det som ska bilda? Har synen på bildning förändrats? Och hur ser vi på bildning i framtiden? Nio författare vänder och vrider på bildningsbegreppet i var sin personligt hållen text. Här diskuteras det historiska perspektivet, men blicken är riktad mot samtiden och inte minst mot framtiden. Bildning – då, nu, sen vill väcka liv i frågan om vad bildning kan betyda för individen och för samhället i Sverige.


Så tyckte jag om boken

Nu diskuteras begreppet ”bildning” igen. Ämnet kan många gånger vara känsligt, eftersom bildningsidealet anses vara hierarkiskt och förknippat med makt. Tidigare var bildning något som var förunnat bara en begränsad del av befolkningen, den del som hade makten. Numera är bildning, åtminstone i teorin, möjlig för vem som helst.

Vem är egentligen bildad i dagens Sverige? Enligt den här antologin är det i alla fall inte den som kan rabbla årtal eller kända filosofer. Bildad anses man inte heller vara enbart därför att man läst viss litteratur. Ebba Witt-Brattström menar att bildning tvärtom avslöjas genom det du inte läser. Att begränsa sig till viss litteratur och välja bort annan, tyder på en mindre grad av bildning eftersom du gör dig oemottaglig för olika perspektiv och synvinklar. I bildningsbegreppet anses kunskap ingå, men inte själva kunskapsinlärningen, utan det som händer i nästa steg, nämligen att sätta in kunskapen i ett större sammanhang, att se samband. För att lyckas med det krävs ett kritiskt och reflekterande synsätt, att ifrågasätta vad som är rimligt och att vara nyanserad.

Magnus Bremmer lyfter fram en viktig fråga i sin text, nämligen ”faktaresistens” hos delar av befolkningen. ”Faktaresistens” ingår i nyordslistan för i år och innebär ett förhållningssätt där man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning, utan istället grundar sin uppfattning på exempelvis konspirationsteorier eller det som man instinktivt tycker låter trovärdigt, utan att ta reda på fakta. Personligen uppfattar jag just faktaresistens som ett stort hot, kanske det största just nu, mot bildning. I det enorma nyhetsflödet vi numera har tillgång till är risken antagligen större än någonsin att man lyssnar på förenklade lösningar av problem som i själva verket kräver väl underbyggd forskning. Man väljer att generalisera. Proffstyckare med simplifierade slutsatser får dessutom stort utrymme i media, därför att de oftast har en mer slagkraftig framtoning än till exempel forskare, som i regel är mer nyanserade och ser problemen som mer komplexa och ur olika perspektiv. I valet mellan en enkel och en mer mångfasetterad synpunkt, väljer många det första alternativet för att, som Ola Larsmo skriver, hålla nästan över ytan i informationsflödet.

Många av de medverkande i antologin Bildning: Då-Nu-Sen, lyfter fram bildning som liktydigt med något positivt. Det finns dock negativa sidor av att vara bildad, vilket Ola Larsmo lyfter fram. Nämligen bildning som en anledning till uteslutning ur gemenskapen. Den så kallade jantelagen, ”du skall inte tro att du är något eller att du kan lära oss något”, är tankar som många som vuxit upp i arbetarklassmiljöer har fått stå emot. ”Den som tillägnar sig bildning kommer att förändras; det hörs på ordet. Då kommer också livet att bli annorlunda, och förändring är farligt.” Kristina Sandberg nämner också rädslan för utanförskap i och med ökande bildning:

Hur det både fanns en berusande känsla av att kunskap och böcker kunde leda mig vart som helst, att det var en oändlig tillgång – men också en oro att tänkandet och läsandet skulle ta mig alltför långt bort från klasskompisar, och andra människor i min närhet. Även om jag ville vara djup, så var det skrämmande med ensamhet i läsandet.

Det här är en både läsvärd och tänkvärd antologi som jag önskar når ut till många.

Recension: De oroliga, av Linn Ullmann

Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 380
Utgivningsdatum: 2016-10-05
Formgivning: Exit Design
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100167080
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Linn Ullmann, dotter till filmlegendarerna Liv Ullmann och Ingmar Bergman, planerade att skriva en bok om åldrandet tillsammans med sin far. Den boken hann de inte skriva innan Ingmar Bergman gick bort. Istället skrev Linn Ullman ”De oroliga”, som hon själv anser är en bok om att åldras och vad som är glömska och minnen. Själv ser jag boken som en uppgörelse, ett sätt att försonas med barndomen, utifrån författarens eget perspektiv. Det är Linn Ullmanns minnen av relationerna med sina respektive föräldrar och med sin man och sina barn som utgör ramverket för boken. ”De oroliga” är nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 2016, i konkurrens med bland andra ett av de svenska bidragen, Tom Malmquists ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. Den 1 november får vi veta vem som tilldelades priset.

Berättelsen berörde och startade många funderingar hos mig under tiden jag läste. Den är självklart intressant, därför att personerna som den handlar om haft ett så stort inflytande på kulturlivet i västvärlden. Det är intressant att läsa om hur framstående personer som Ingmar Bergman och Liv Ullmann har tänkt och fungerat i sitt vardagsliv. Hur man kombinerar familjeliv med en brinnande passion för sitt arbete. Det är uppenbart att den komplicerade och på många sätt otrygga uppväxten med två karriärister som föräldrar, som båda två satte arbetet främst, har satt djupa spår hos författaren. Linn Ullmann ville bli vuxen så fort som möjligt, hon tyckte inte om att vara barn, vilket är helt förståeligt, med tanke på att hon som barn var utlämnad till två personer som inte var mogna uppgiften att vara föräldrar. Som under månadsvisa perioder överlämnade ansvaret för barnets uppväxt till barnets mormor eller till barnflickor, medan föräldrarna arbetade på annan ort. Ur det perspektivet hoppas jag att Linn Ullmanns skildring av sin barndom kan ge en tankeställare om att barn behöver sina föräldrar närvarande. Linn Ullmann är 50 år, och har uppenbarligen fortfarande behov av att bearbeta sin uppväxt, det säger en del.

Många, många händelser som beskrivs i boken gör mig både ledsen och upprörd. Som att Linn Ullmann varje sommar skickades med två resväskor till Fårö, där hon tillbringade en månad tillsammans med sin far, som hon aldrig träffade under resten av året. En far som inte begrep sig på barn och som bokade tid i sin almanacka för så kallade ”sittningar”, då Linn Ullmann och han själv skulle samtala med varandra. Det gick inte alltid så bra. När författaren som liten flicka nämnde att hon önskade sig en viss stol, funderade fadern intresserat på hennes kommentar, frågade sedan om det var en metafor för något annat, och blev besviken när hon verkligen bara menat en helt vanlig stol och ingenting mer abstrakt och större än så. En far som tilltalade sin dotter i tredje person; Hur mår min dotter i dag? En far som tyckte att den då vuxna dottern skulle tala norska istället för svenska, därför att hon som vuxen borde tala med en mindre ljus och flickaktig röst, det ansåg han vara mer klädsamt.

Titeln på boken syftar på hur både föräldrarna och författaren själv styrts av känslor av oro och tvångstankar. Till viss del kunde fadern styra sin oro genom ett enormt kontrollbehov. Allt skulle ske punktligt, på bestämda tider. Han var alltid orolig över att flickan skulle bli förkyld, och därmed smitta honom själv. Oro präglade även modern:

Flickans kärlek var mer än modern klarade av. Att få barn var mer komplicerat än modern hade föreställt sig. Armar och ben och stora tänder och oljud. Hon tyckte bäst om när flickan sov. Min lilla fina flicka. Men när alla var vakna blev det för mycket. Klängiga jänta. Klängiga kärlek. Det var som om flickan ville in i henne igen. Modern ville aldrig erkänna att klängigheten gick henne på nerverna, hon var själv så full av förtvivlad längtan – av frågor om vem hon ville vara och vem hon var och vad kärlek var och borde vara.

Berättelsen flödar lika fritt som minnen och tankar brukar göra. Det går än hit och än dit, ibland utan synbart samband. Oftast ger det berättelsen en suggestiv framtoning, vilket stämmer väl överens med innehållet. Ibland blir det dock litet för mycket, särskilt när författaren kommer in på händelser som varken bidrar till att föra berättelsen framåt eller att ge den ytterligare djup. Berättelsen hade inte förlorat på att kortas ned.

Som jag skrev inledningsvis, ser jag ”De oroliga” som ett sätt att bearbeta och försöka förstå en både kärleksfull och samtidigt kärleksfattig uppväxt. Jag tycker att författarens egen formulering sammanfattar innehållet och syftet med boken: Egentligen tror jag att jag har sörjt mina föräldrar hela livet. De förändrades inför mina ögon liksom mina barn förändras inför mina ögon, och jag vet inte riktigt vem jag var för dem. Det är inte alltid enkelt att bli medveten om sanningen, och många gånger tar det tid att inse det man faktiskt vet. Men utifrån det Linn Ullmann skriver i sin bok, får jag som läsare uppfattningen att föräldrarna verkligen älskade sin dotter, men de hade fullt upp med att fokusera på sig själva, sina karriärer och sina personliga demoner, som både fadern och modern kämpade med.

Sammanfattningsvis får jag hoppas att jag inte hamnar på Linn Ullmanns omtalade svarta lista, om hon mot förmodan skulle läsa den här recensionen. För fyra – fem år sedan hörde jag en intervju med Linn Ullmann hos Skavlan, då hon berättade att hon behållit sin fars svarta anteckningsböcker med listor över människor som aldrig skulle förlåtas. Vissa namn var dessutom skrivna upp och ned. Sådana listor har Linn Ullmann fortsatt att skriva. Litet knepigt, men boken ”De oroliga” bidrar med en bakgrundsförståelse till både det och en hel del annat. En på många sätt tänkvärd bok som jag kan rekommendera att läsa.