Eldslandet, av Pascal Engman

Pascal Engman debuterade som författare förra året med spänningsromanen Patrioterna, som är en av de fem nominerade till priset Årets deckardebut på Sveriges största deckarfestival, Crimetime Göteborg, i slutet av veckan. Min favorit till priset, för övrigt. Jag undrar vad han själv skulle tycka om jämförelsen att han skriver initierat och samhällsanknutet som Börjlinds och tempodrivet som Kepler. En väldigt lyckad kombination enligt mig.

Eldslandet följer samma berättartekniska modell som Patrioterna med flera parallella spår som efterhand vävs allt tätare ihop. Huvudpersonen, poliskommissarie Vanessa Frank, är känd för att vara besvärlig, obekväm och för att ta till okonventionella metoder, men inom Nova, polisens specialgrupp med inriktning på att utreda grov och organiserad brottslighet, där Vanessa Frank är anställd, har man överseende med detta. När hon kör bil onykter och stoppas av kollegorna har hon dock nått en gräns då hon tvingas ta en ofrivillig timeout medan de beslutar om hon skall få behålla jobbet eller inte.

Under tiden får hon ett tips från en av sina informatörer som hon inte kan låta bero, och börjar med efterforskningar på egen hand. Det visar sig stämma att välbeställda finansmän kidnappas i utpressningssyfte och den gemensamma nämnaren mellan fallen tycks vara en exklusiv klockbutik.

Samtidigt i Stockholm försvinner spårlöst gatubarn och ensamkommande ungdomar från HVB-hem. En av dem är fjortonåriga Natasja, som Vanessa Frank har en speciell relation till såsom hennes kontaktperson. Försvinnandena visar sig ha ett samband med Villa Baviera, ett isolerat landområde i södra Chile där det pågår en världsomfattande illegal organhandel.

Precis som Patrioterna är Eldslandet otroligt välskriven och spännande. Tempot är högt och jag är helt fast i berättelsen efter bara några sidor, det händer inte ofta. I tempodrivna spänningsromaner brukar ofta gestaltningen gå förlorad, men det händer inte här, tvärtom. Författaren kan konsten att gestalta personer och skeenden utan att använda sig av beskrivande adjektiv. Han vågar lita på att läsarna skall förstå av sammanhanget. Pascal Engman håller ihop de parallella historierna under resans gång, och allt vävs smidigt ihop till en andlöst spännande upplösning. Jag ser fram emot att läsa mer av Pascal Engman och om Vanessa Frank, som utlovas dyka upp i fler delar framöver.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 517
Utgivningsdatum: 2018-09-03
Förlag: Piratförlaget
Form: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design
ISBN: 9789164205872
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Mareld, av Camilla och Viveca Sten

Mareld är den avslutande delen i rysartrilogin om Havsfolket. Böckerna riktar sig till slukaråldern, men kan absolut läsas och uppskattas även av vuxna. Övernaturligheter hämtade från nordisk folktro möter skärgårdsskrock och det är både väldigt skrämmande, spännande och vackert beskrivet. Kärleken till havet och skärgården lyser igenom berättelsen. Det är rent magiskt.

Den första delen var framförallt väldigt mystisk med en krypande spänning. I andra delen trappades det skrämmande upp och blev mer konkret. I den här tredje och avslutande delen skall alla trådar dras ihop, och redan i första kapitlet blir det betydligt mörkare och rysligare än i någon av de tidigare böckerna när en Waxholmsbåt oförklarligt fryser fast i isen under en av sina turer och alla ombord försvinner.

Citatet är från sidan 15:

Flippa ser att gestalten närmar sig båten. Det är en man, det är hon nästan säker på. Ansiktet är dolt och rörelserna ansträngda och liksom släpande. Han är mycket mager. Filippa känner en rysning gå nedför ryggraden.
”Titta!” ropar tjejen i den rosa jackan. ”Hur kan vi få ombord honom?”
”Det borde finnas en stege”, säger en kvinna med rött hår. ”Kanske på andra sidan?”
Mamma, vill Filippa säga, men rösten fastnar i halsen. Hon kan inte skaka av sig känslan av att något är fel. På inga villkor borde de fälla ned stegen.

Jag som inte brukar fastna för böcker inom fantasygenren tycker väldigt mycket om den här serien om Havsfolket. Första delen är så otroligt vackert skriven med fokus på hur tolvåriga Tuva successivt kommer underfund med vem hon egentligen är, och vilka krafter hon har inom sig. Spänningen kryper under skinnet och man anar mer än man förstår. I den andra delen är Tuva ett år äldre. Hon har det fortfarande inte lätt i skolan, där hon alltid känt sig annorlunda och där klasskamraterna antingen retat eller helt ignorerat henne. Förutom Rasmus, som alltid står vid hennes sida och har blivit hennes bästa vän. Tills han en dag lämnar skärgården med sin familj och flyttar in till Stockholm, och Tuva känner sig både övergiven och ensam med allt fruktansvärt och farligt som händer i skärgården. I den här avslutande delen i trilogin är det betydligt mer skrämmande än i de tidigare delarna. Tuva inser vad det innebär att pakten är bruten, och att det kommer att få fruktansvärda konsekvenser.

Ett bra grepp i dagens läge, då situationen är katastrofal för vår planet, är att författarna väver in i berättelsen hur miljöförstöringen påverkar havet. Den yngre generationen är dels mer mottaglig för förändringar i levnadssätt, dels är det framförallt de som är unga nu som kommer att drabbas av konsekvenserna om miljöförstöringen fortsätter. Kopplingen mellan miljöförstöringen och det som sker i berättelsen faller sig inte helt naturlig, men den fungerar.

En eloge till formgivaren av omslagen, titta så snygga de är.

Läs gärna vad jag skrivit om Djupgraven, som är den första delen i serien om Havsfolket, och om Sjörök, som är den andra delen i serien.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 424
Serie: Havsfolket (del 3)
Utgivningsdatum: 2018-09-06
Förlag: Bonnier Carlsen
Omslagsformgivning: Eric Thunfors
ISBN: 9789178031269
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Fängslad av historien redan efter två kapitel