Dubbelexponering, av författaren Sebastian Avindell – en spänningsroman som kom som en överraskning i veckan. Jag blev nyfiken och läste direkt prologen. Detta verkar vara en blodig historia 🩸 Enligt omslaget är det första delen i en ny deckarserie; Östgötamorden.
Just nu är jag otroligt kräsen när det gäller spänningsromaner. Kortfattat vill väl alla läsare att böcker skall vara välskrivna, underhållande och gärna originella, men vad de kriterierna innebär kan förstås vara ganska personligt.
Många spänningsromaner följer samma upplägg, vilket gör att jag tappar intresset eftersom jag tidigt inser vem som gjorde det. Inte alltid varför, dock. Jag gillar inte heller när upplösningen måste förklaras på slutet, till exempel genom att de utredande poliserna går igenom fallet med varandra och på det sättet knyter ihop trådarna. Jag vill få ledtrådar serverade på ett smart sätt efterhand som historien utvecklar sig, så att jag visserligen blir överraskad, men alla bitar skall falla på plats på slutet så att det känns helt logiskt, och absolut inte konstruerat. Tvärtom skall slutet kännas så självklart när bitarna fallit på plats, att jag själv känner mig litet dum som inte lyckats inse vem som gjorde det och varför. Och jag vill absolut inte läsa en klyscha som avslutande mening. Hellre ett ganska abrupt slut än att göra det sentimentalt med någon filosofisk fundering som bara har som syfte att avrunda när författaren har svårt att sätta punkt.
Vad önskar ni av en spänningsroman? Har ni någon favoritförfattare som lyckas uppnå kriterierna välskrivna, originella och underhållande spänningsromaner?
♥
Just nu - Just här 