I dag kom två nya böcker i brevlådan. En deckare, av författaren till 2015 års bästa svenska kriminalroman, och en självbiografisk bok med mycket mer djup än jag först trodde när jag såg boken. Recensioner kommer inom de närmaste två veckorna. Men först skall jag läsa Djupgraven, redan på torsdag är det recensionsdag.
♥
Mitt betyg: 3/5
Antal sidor: 258
Utgivningsdatum: 2016-08-29
Förlag: Lind & Co
Omslag: Emma Graves
ISBN: 9789174616149
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
Handlingen kretsar kring fyrtioåriga Minna, som är en ganska typisk medelklasskvinna i en villaförort där parmiddagarna avlöser varandra och där det anses viktigt att hålla sig i form och att följa rådande hälsotrender. Både Minna och hennes man är mitt i karriären och båda arbetar heltid. I deras liv finns också två barn, fyra och sju år. Minna och hennes man har ett strikt och jämlikt schema för vilka dagar var och en av dem skall ansvara för middagen, skjutsa till barnens aktiviteter och när de själva skall få träna. De håller noggrann kontroll över vems tur det är att vabba. Ingen anser sig ha tid att vara hemma, så den feberheta fyraåringen får febernedsättande medicin för att kunna lämnas på förskolan.
Från första sidan till den sista i boken kände jag stress, frustration och irritation. Småbarnsåren är stressiga för oss som är föräldrar, särskilt när man tror att man skall kunna behålla livet intakt, så som det var innan barnen, och ändå hinna med att vara en bra förälder. Men det är inte med Minna jag framförallt känner sympati och medlidande, det är med barnen. Jag lider med dem när Minna stressar dem genom frukostar, toalettbesök, tandborstning och cykelturen till skolan, ständigt försenade. Jag lider med dem när Minna prioriterar att de går på olika arrangerade aktiviteter, istället för att de ägnar den lilla tid de har efter arbete och skola till att vara tillsammans som familj. De är alltid på väg någonstans, aldrig riktigt närvarande.
Minna ser alla andra som så mycket mer lyckade än hon själv, trots att man som läsare uppfattar att Minna och hennes familj har det precis lika bra som alla andra. Hon jämför sig i stort och smått med andra, och känner att hon själv kommer till korta. Andras barn är väluppfostrade, tackar för maten och frågar om de får gå från bordet. Deras barn kastar i sig maten och rusar iväg till teven. Andra familjer går över till vegetarisk mat och lagar mat utan vetemjöl och socker. Hemma hos Minna hinner de knappt få i sig pasta och korv.
Minna lyckas inte få ned luften nedanför revbenen. Hon tänker på middagen med Carina och Patrik. (…) Sist de var hos Carina och Patrik serverades både förrätt och efterrätt i speciella dessertglas. Välkomstdrink. Olika viner till de många rätterna, som på nyårsafton. Alla maträtter Minna kan känns för simpla. Och hon har nog redan bjudit Carina och Patrik på citronkyckling. Att testa nya recept gör henne orolig och nervös.
Hon plågar sig litet till med sina Facebookvänners träningsresultat och nyttiga kostvanor. Sedan tar hon sig samman. Går ut i hallen. Plockar fram löparskorna. De är kritvita. Hon snörar på sig dem. Fotograferar sina fötter med mobilen. (…) I soffan väljer hon ut det foto som blev bäst. ”Milen under timmen.” Hon tvekar en stund innan hon trycker på skicka. När Carina sedan skriver ”vad duktig du är”, blir hon glad. Åtminstone för ett ögonblick.
Minna lever i en livslögn, där hon gör vad hon tror förväntas av henne, och som hon till att börja med också tror att hon själv vill, men som hon i själva verket inte känner är meningsfullt. Minna drabbas av de välkända signalerna för stress; tryck över bröstet, andningssvårigheter, gråtmildhet, ilska, klåda, svårigheter att hålla reda på tider, svårigheter att fokusera på det som är viktigt. Alla krav hon ställer på sig själv blir henne övermäktiga. Till slut kollapsar hon och tvingas till sjukskrivning.
Reaktionerna på Minnas sjukskrivning blir sådana man kan förvänta sig från människor som inte själva varit i samma situation. Minna möts av peppande kommentarer om att man kanske måste försöka skärpa till sig litet grand, pressa sig litet, göra saker trots att det känns motigt. Till och med Minnas man menar att det till viss del handlar om en mental inställning. Det alla verkar vilja, är att Minna skall bli sitt vanliga jag, utan att reflektera över att det var den versionen av Minna som blev sjuk av utmattning. Det enda Minna själv vill är att sova.
Jag är övertygad om att den här boken kan vara en tröst för många som har drabbats av utmattningssyndrom precis som Minna. Och ännu mer värt vore det om den gav en tankeställare till andra som är på väg mot samma sak, innan det går för långt. Boken ger inga svar på hur man bör agera och den ger inga råd, mer än det man kan läsa mellan raderna, att man bör fundera över vad som är värdefullt och ger mening till sitt eget liv, istället för att oreflekterat följa strömmen för vad andra tycker är meningsfullt. Vi har mer fritid än någonsin i Sverige, ändå är så många sönderstressade, olyckliga och vilsna. Kanske för att många lever som Minna, utan att reflektera över vad det är som verkligen är meningsfullt i just deras liv.
Personligen ser jag fram mot en bok på samma tema som Mamma är bara lite trött, men ur barnens perspektiv. Hur de mår av att föräldrarna väljer bort kvantitetstid med barnen, eftersom de arbetar så mycket och har så många aktiviteter som måste hinnas med.
♥
Mitt betyg: 5/5
Antal sidor: 177
Utgivningsdatum: 2016-02-11
Förlag: Sekwa förlag
Översättare: Ulla Linton
Omslag: Magnus Petersson
ISBN: 9789187648632
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
Handlingen i korthet, från förlagets hemsida
”Innan jag föddes arbetade min far med att jaga flugor med harpungevär, det berättade han själv för mig en gång. Och så visade han mig både harpunen och en mosad fluga. – Jag sa upp mig för att det var så svårt och så dåligt betalt, sa han och stoppade tillbaka sitt gamla arbetsredskap i en lackerad låda.”
En pojke växer upp med en mamma som byter namn varje dag, en pappa som älskar att ljuga ihop historier och en trana som husdjur. Föräldrarna älskar att dansa och allra helst till Nina Simones ”Mister Bojangles”. De har vänt vuxenansvar och konventioner ryggen för att göra varje dag till ett äventyr. Men när skatteverket knackar på dörren och deras tillvaro riskerar gå om intet, glider mamman över gränsen till galenskap och blir intagen. Pappan och sonen kokar då ihop en storartad plan för att frita henne och få sitt gamla liv tillbaka.
Så tyckte jag om boken
En av de mest galna, underbara, omtumlande, sorgliga och glädjerika böcker jag läst. Den gjorde mig helt utmattad, på ett positivt sätt.
De vuxna personerna i boken följer inga vanliga regler för hur man bör tänka och uppföra sig. För pojken som främst är berättarrösten blir galenskaperna normaliserade, han vet ju inte om något annat liv. Varje morgon sitter hans mamma vid köksbordet och väntar på att hans pappa skall berätta vilket namn han valt åt henne för dagen. Mamman är lika förväntansfull som ett barn, klappar i händerna och kvittrar förtjust. Hon vill inte veta av sådant som är tråkigt eller sorgligt. Om verkligheten är tråkig är det bättre att ljuga, så det gör de alla tre, mycket och ofta, för att hålla mamman glad.
Föräldrarna är inga stabila och ansvarsfulla vuxna, men de älskar varandra till vanvett, och de älskar sin son. Livet är till att börja med en enda stor fest, ett äventyr med ständiga överraskningar och bisarra nycker. Hemma har de en enorm, välstoppad soffa som man med fördel kan använda som studsmatta, ”…det var mamma som hade tipsat mig om det. Vi hoppade ofta tillsammans, och hon hoppade så högt att hon snuddade vid kristallkronan som gnistrade som en egen liten galax”. Räkningarna slänger de i en stor hög i hallen utan att betala dem, och när tv-abonnemanget stängs av, och alla kanaler flimrar som myrstackar, straffar pappan teven för det begränsade utbudet genom att sätta på den en åsnemössa.
Som läsare förstår man att det här är en dysfunktionell familj, ändå charmas man av föräldrarnas lekfulla inställning till livet och man läser boken med ett leende. Hos dem är vardagen aldrig någonsin tråkig och jag dras med i det uppsluppna, befriande sättet att leva. I den här familjen är det inga konstigheter att ha en tam trana som husdjur. Och när skolan klagar på att pojken inte kommer i tid till lektionerna, tar föräldrarna honom utan vidare ur skolan och bestämmer sig för att undervisa honom hemma istället. Allt skildras i en lättsam och uppsluppen ton som perfekt speglar andan som genomsyrar hemmet och familjen. Det är mästerligt.
Mammans gränslösa personlighet styr alla i familjen, och som pappan skriver i sin dagbok: ”Hon hade lyckats ge mitt liv mening genom att förvandla det till ett ständigt kaos”. Han ser det som sin roll att se till att hon kan leva ut sina galna infall och slippa bekymra sig om någonting. Allt blir en lek, ett skådespel. Men när familjens liv kommer i gungning förvärras situationen och mammans psykiska sjukdom blir mer och mer svårhanterlig.
”Ett annat problem med mammas nya tillstånd var att det var så oförutsägbart, det hade inga bestämda tider, inga inbokade möten, det bara dök upp som ett främmande fyllo på ett släktkalas. Det väntade tålmodigt tills vi hade glömt bort det och återgått till vårt gamla liv, men då kom det, utan att ringa först eller knacka på, det bara kom, en morgon, på kvällen, under middagen, efter en dusch eller mitt under en promenad.”
I takt med att situationen blir allvarligare, blir också undertonen i boken mörkare. Känslan av vanmakt, frustration och sorg lyser igenom, trots att framför allt pappan försöker upprätthålla ett sken av att situationen inte är så allvarlig, utan att allt kommer att bli som förut. Men för barn är det svårt att dölja sanningen. ”Hennes hejdlösa skratt ekade av sorg.” Språket är så precist och talande. Formuleringarna går rakt in i hjärtat.
En så här fin kärleksberättelse har jag inte läst sedan To the wedding, av John Berger, någon gång i slutet av 1990-talet. Det är så starkt beskrivet hur långt man kan gå för innerlig kärlek, och vad man inte kan göra, hur mycket man än vill. Jag kan på inget sätt göra den här boken verklig rättvisa, den är så speciell i sin stil och sitt språk och måste upplevas.
♥
Just nu - Just här 