De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro både vanlig och perfekt. Men en natt raseras allt. Det har skett ett mord, och Stella sitter häktad som misstänkt för mordet. De båda förtvivlade föräldrarna gör allt som står i deras makt för att hjälpa sin dotter, även om de måste gå utanför vad som är lämpligt och tillåtet.
För ungefär två år sedan läste jag Mattias Edvardssons roman En nästan sann historia. Jag blev så imponerad av hur den boken var skriven och har väntat på författarens nya bok sedan dess, med blandade känslor skall erkännas. Ni vet hur det är, ibland är det de höga förväntningarna som ställer till det, ibland är uppföljarna helt enkelt inte lika bra. Man hoppas hela tiden under tiden man läser att boken skall beröra mer, väcka fler tankar. Och frågan var om det skulle gå att skriva någonting lika bra som En nästan sann historia, utan att det kändes som en upprepning av den?
En bok med 373 sidor kan vara en alldeles lagom lång bok. En bok med ytterligare åttio sidor är uppenbarligen också en alldeles lagom lång bok, för så lång är Mattias Edvardssons nyutkomna bok, En helt vanlig familj. En nästan tegelstenstjock bok, och ändå fick jag behärska mig för att inte läsa den för snabbt. Obehaget och ovissheten fick mig att vilja hetsläsa. Men jag tvingade mig att ta det lugnt, jag ville inte missa formuleringarna, klokheterna, vändningarna.
Det finns likheter mellan författarens två senaste romaner. Det mest uppenbara är att handlingen i båda romanerna kretsar kring ett mord. Inte i någon av böckerna är dock mordet i sig det centrala, utan hur människor agerar i hårt pressade situationer och i förhållande till varandra. Andra kännetecken är det mjuka men samtidigt stringenta sättet att hantera språket och de insiktsfulla skildringarna av personerna i boken. Jag blir lika imponerad nu som jag blev när jag läste En nästan sann historia av hur författaren lyckas ge de olika personerna helt egna och trovärdiga berättarröster.
Men trots likheterna mellan författarens två senaste romaner känns det här berättargreppet nytt och överraskande. Vad som egentligen har hänt, både nu och längre tillbaka, berättas i tre delar. Först faderns version, sedan dotterns och sist moderns. Eftersom dottern är den som sitter häktad, misstänkt för mordet, hade det varit naturligt att avsluta med hennes version. Att ändra ordningen är genialiskt och bidrar till att kasta mig som läsare mellan ovisshet och att vara helt säker på hur allt hänger ihop. Föräldrarnas yrken är andra sådana omständigheter som ytterligare förstärker tvivlen. En präst och en jurist är personer som förväntas vara både rättrådiga och pålitliga, men hur långt är vi egentligen beredda att gå för att skydda och hjälpa våra barn, och för att skydda familjen? Hur ärliga är vi mot varandra och hur mycket litar vi på varandra när det verkligen gäller?
En helt vanlig familj är ett relationsdrama som väcker många etiska frågeställningar. Det är enormt spännande ända in i det allra sista, och slutet knockar mig fullständigt.
Mattias Edvardsson har med En helt vanlig familj fått sitt stora internationella genombrott. Boken är hittills såld till 30 länder, bland andra USA.
Mitt betyg: 5/5
Antal sidor: 455
Utgivningsdatum: 2018-06-20
Omslagsformgivning: Elina Grandin
Förlag: Forum bokförlag
ISBN: 9789137149158
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
Star Stable Online spelas av 1 miljon svenska spelare och av sammanlagt 13 miljoner om man räknar spelare i hela världen. Under våren kom den första boken i en planerad trilogi som baserar sig på spelet och jag har fått möjlighet att ställa några frågor till författaren, Helena Dahlgren.
Fotograf: Stefan Tell
1. När jag såg att du skulle skriva en bok baserad på Star Stable-spelet blev jag på riktigt nervös för din skull. Spelet är så välkänt och väldigt omtyckt, så förväntningarna på boken måste ha varit skyhöga. Risken fanns att den skulle kunna få kritik för att hamna för långt från ursprungsberättelsen och inte förmedla samma känsla som spelet. Vill du berätta hur det gick till när du fick ett sådant uppdrag, och hur du kände inför uppgiften?
Den nervositeten kände jag också, kan jag meddela! Fast jag var nog hjälpt av det faktum att jag inte kände till så mycket om spelet. Hösten 2016 kontaktade Marcus Thorell Björkäng, game director på Star Stable och en av skaparna till såväl Star Stable som PC-spelet Starshine Legacy, mig och undrade om jag var intresserad av att skriva en bokserie baserad på spelet. Jag hörde ”hästar”, ”fantasy” och ”tjejers vänskap” och tackade ja utan att ha en aning om vad jag gett mig in på. Som gammal hästtjej såg jag det som en fantastisk chans att knyta an till en viktig del av mig som legat i träda alldeles för länge.
.
2. Hur mycket research gjorde du innan du skrev boken?
Massor! Det som slog mig när jag började sätta mig in i Star Stables universum var hur stor och detaljrik världen är, ett intrikat världsbygge som för tankarna till stora fantasyvärldar. Alltsammans finns dokumenterat: personerna, hästarna, platserna, stallen, den jorvikiska kulturen, ja, till och med statsskick, flora och fauna! Jag har försökt få med så mycket som möjligt från spelet, inte minst de platser som är viktiga för spelarna. Innan jag började skriva råpluggade jag all tillgänglig fakta om Jorvik och spelade även spelet med mina döttrar. Sedan var jag nog väldigt hjälpt av att jag ridit i femton år och minns stall- och hästvärlden väldigt väl fortfarande – där behövde jag inte göra någon research.
.
3. Böckerna riktar sig framför allt till barn i åldrarna 9 – 12 år, men även jag som vuxen både skrattar, ryser och blir tårögd när jag läser. Dels skildrar du vänskapen, tilliten och kärleken mellan flickorna och deras hästar så otroligt fint att jag bara måste gå ut till mina egna hästar för att känna deras mjuka mular och deras doft, dels väjer du inte för tunga ämnen som att Lisas mamma dog i en ridolycka och hur det påverkar Lisa och hennes pappa. Hur kom du fram till en passande nivå och ton för berättelsen?
Först och främst: TACK! Min förhoppning med böckerna är att de ska tilltala även äldre läsare eftersom jag tänker mig att de ämnen som tas upp – vänskap, lojalitet, gemenskap, att övervinna sorg och rädsla – är ämnen som även (förhoppningsvis) tilltalar föräldragenerationen.
Angående de mörkare elementen i berättelsen så tror jag att unga läsare tål mycket mer än vad många tror, bara man skildrar det på rätt sätt. För mig som tidigare skrivit för en äldre publik var det jätteviktigt att få till balansen mellan mörka stråk och de mysiga stallscenerna. Om det finns en grundtrygghet – och i Star Stables värld tänker jag mig att det är vänskapen och sammanhållningen mellan flickorna – kan man ta ut svängarna med mörker, irrbloss, döda mammor, mardrömmar och annat läskigt. Jag är ju skräckförfattare i grund och botten och gillar att skrämmas. Men jag vill gärna att det ska vara mysigt och läskigt på samma gång, och jag tror att det är direkt avgörande att man förstår de fyra tjejerna. De brottas alla med olika problem – vilken tonåring gör inte det? – och jag ville att deras problem och mörkare tankar skulle få utlopp tillsammans med hästkärleken och äventyren.
Min redaktör och förläggare på Bonnier Carlsen har hjälpt mig med nivå och ton och strukit en hel del darlings (tydligen var det inte nödvändigt att ha med en massa Shakespearereferenser, men min redaktör har lovat att jag ska få skriva en riktig Döda poeters sällskap-bok någon gång…), liksom mina nioåriga döttrar som fått provläsa.
.
4. I den här första delen av trilogin, Ödesryttarna: Jorvik kallar, får vi en djupare förståelse för de fyra flickorna och deras hästar. Det är både väldigt mysig läsning om gemenskapen och vänskapen mellan flickorna och hästarna, men också en hel del om hur jobbigt det kan vara att vara tonåring och känna sig ensammast i världen, om att vilja leva upp till både föräldrarnas och skolans förväntningar och om att ha egna planer för vad man själv vill. Hur fria händer har du att utveckla de olika karaktärerna i berättelsen? Kan du ge exempel på något du själv lagt till eller tagit bort för att passa berättelsen i bokform?
Under arbetets gång har Marcus funnits tillgänglig och bollat frågor med mig. Han har även läst manus löpande med ”Star Stable-ögon” för att se till att detaljerna stämmer. När jag började skriva Ödesryttarna: Jorvik kallar hade jag tjejernas grundpersonligheter ganska klara för mig, men jag har fått fria händer med hur jag gestaltar deras olika personligheter. Lisas sorg efter mamman har till exempel fått större utrymme än i spelet, Linda har fått en katt och Alex och hennes dysfunktionella familjeförhållanden har fått lite större utrymme. I de kommande delarna utvecklas deras bakgrundshistorier ännu mer.
När jag skrev boken märkte vi att vissa scener från spelet (dvs Starshine Legacy) inte fungerade så bra i bokform, så vissa händelser har skrivits om eller flyttats runt i kronologin. Om man jämför boken med spelet så har boken en mycket längre startsträcka. Bonnier Carlsen, Star Stable och jag var rörande överens om att jag behövde låta läsarna landa lite i Jorvik och huvudpersonerna innan det blir action. Man måste tänka på att alla som läser boken inte har spelat spelen – förhoppningen är att man ska känna sig hemma i berättelsen både som spelare och vanlig läsare utan förförståelse för Star Stable.
.
5. Berättelsen genomsyras av magi och övernaturliga krafter. Mot slutet av första boken trappas mystiken upp och spänningen stiger. Kan vi förvänta oss motsvarande utveckling som den i berättelsen om Harry Potter, då mörkret tätnar och kampen mellan det onda och det goda blir mer intensiv för varje bok?
Absolut, det är planen! Första boken kom, av de skäl jag nämnde här ovanför, att handla väldigt mycket om de fyra tjejerna och hur de lär känna varandra. I nästa bok är världen och tjejerna etablerade, då blir det både mer äventyr och magi och ett ännu kompaktare mörker. I bok tre stegras spänningen ännu mer…
.
5. Jag är väldigt nyfiken på fortsättningen, när kan vi se fram emot de kommande två delarna?
Tanken är att del två ska komma till våren 2019 och del tre till hösten samma år, så det kommer att bli väldigt mycket Jorvik för mig framöver. Och för er också – om ni vill, förstås.
.
Till sist vill jag tacka för en fin läsupplevelse och för att du tagit dig tid att svara på mina frågor!
Tack själv! 😊
Ödesryttarna: Jorvik kallar finns både som E-bok och pappersbok hos bland andra Bokus och Adlibris Nu finns den även som ljudbok här och här med Matilda Källström, Star Stables frontfigur, också kallad Matilda Opalpie.
Falska vänner som en av Dagens bokluncher som jag delar med mig av här i bloggen
Som jag har sett fram emot den här boken! Författarens deckardebut, Hetta, gjorde ett väldigt starkt intryck på mig och var en av de bästa böcker jag läste under förra året. Falska vänner är uppföljaren som tyvärr fått en i mitt tycke betydligt mindre spännande titel än originalet, Force of Nature.
Aaron Falk med sin kollega blir indragna i ett försvinnande i den Australienska vildmarken. Ett gäng män och ett gäng kvinnor skall i teambuildingsyfte på egen hand ta sig med karta och kompass genom bushen till olika stationer. Männen kommer tillbaka som planerat efter några dagar, men kvinnorna dröjer. När de väl dyker upp saknas en av dem. Alice Russell, den kvinna som försvunnit, arbetar utan kollegornas vetskap undercover i en ekobrottsutredning på uppdrag av Falk och hans kollega.
Berättelsen växlar mellan nutid och dåtid. I nutid pågår sökandet efter den försvunna kvinnan, i dåtid är de fem kvinnorna ute på vandringsleden. Efterhand inser vi att kvinnorna känner varandra på fler sätt än enbart som kollegor, och de är känslomässigt involverade på sätt som påverkar hierarkin och stämningen inom gruppen. Förutom utmaningen att förhålla sig till varandra, skall kvinnorna också hantera den fysiska påfrestningen, den svåra terrängen och det tuffa klimatet. Vi förstår ganska snart att allt inte är som det ser ut att vara, mörka hemligheter döljer sig under ytan.
På samma sätt som i Hetta rör sig berättelsen framåt i ganska långsamt tempo. Metodiskt nystas sanningen upp om vad som egentligen har hänt. Det är en fängslande historia. Skillnaderna mellan böckerna är dock större än likheterna. Den som föredrar spänningsromaner med fokus på kriminalgåtan snarare än på person- och miljöbeskrivningar kommer att bli nöjd. Själv saknar jag de vältecknade och oerhört trovärdiga miljö- och personbeskrivningarna i Hetta. Kontrasterna mellan de olika karaktärerna i Falska vänner bidrar självklart till att skapa spänningar inom gruppen, men de är litet för utstuderade för att vara riktigt trovärdiga. Och trots den i mitt tycke livsfarliga miljön, Australiensk vildmark, lyckas inte författaren förmedla den känslan, jag blir inte berörd på samma sätt som jag blev när jag läste Hetta. Författaren planterar villospår, och visst misstänker jag än den ena, än den andra. Men vissa villospår känns redan inledningsvis konstruerade och jag inser snabbt att de är just villospår.
Trots att Falska vänner inte når upp till samma nivå som Hetta, är det fortfarande en välskriven spänningsroman som tillhör en av mina favoriter det här året. Författaren vet hur man skapar en fängslande historia som behåller sitt grepp från början till slut. Jag längtar redan efter hennes tredje bok. Jag vill ha mer av den sympatiske och lågmälde poliskommissarien Aaron Falk, och jag vill ha mer av de australienska miljöerna. Mycket mer.
Betyg: 4/5
Antal sidor: 348
Serie: Aaron Falk (del 2)
Utgivningsdatum: 2018-05-23
Förlag: Forum Översättare: Jan Malmsjö
Originaltitel: Force of Nature
Formgivning: Jojo Form
ISBN: 9789137152288
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris
De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro både vanlig och perfekt. Men en natt raseras allt. Det har skett ett mord, och Stella sitter häktad som misstänkt för mordet. De båda förtvivlade föräldrarna gör allt som står i deras makt för att hjälpa sin dotter, även om de måste gå utanför vad som är lämpligt och tillåtet.
Just nu - Just här 