Mitt betyg: 3/5
Antal sidor: 208
Utgivningsdatum: 2016-04-13
Förlag: Brombergs Förlag
ISBN: 9789173377263
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
.
Obs: Viss spoilervarning
Den yttre ramen för den här romanen är två systrar, Maria och Emma, som vuxit upp tillsammans med en mamma som utåt ville visa upp en fasad av en fin och lycklig familj, men som inte förmådde ge barnen den trygghet och kärlek som de behövde. Maria och Emma har bara träffats sporadiskt vid födelsedagar och jul sedan Maria lämnade hemmet vid sexton års ålder. Ensam kvar med mamman blev Emma, som då var tio år. Efter att mamman dog för två år sedan har systrarna inte setts alls. Nu kommer Emma oväntat på besök till Maria i det stora hus hon hyr vid den spanska kusten. Maria lever ensam och låter dagarna gå med bara så mycket arbete som är nödvändigt några timmar på förmiddagen, snabba promenader och vin i ensamhet på takterrassen. Emmas besök innebär att rutinerna rubbas och Maria ser Emma mer som en inkräktare i sitt liv än en älskad och välkommen syster. Hon känner sig obekväm när Emma blir personlig och vill prata om hur de levt sina olika liv, och om barndomen som de delade fram till dess den tragiska olyckan inträffade, då deras syster dog.
Maria försöker hålla allt som verkligen har någon betydelse ifrån sig, inte minst den överskuggande känslan av sorg och känslan av att inte vara sedd och älskad. Utlämnade till varandra under några dagar i Marias hus djupnar efterhand samtalen, och till slut finns det ingen annan utväg än att släppa fram de tillbakahållna tankar och känslor som plågar särskilt Maria.
Maria har en personlighet som jag tror att de flesta av oss har stött på i verkliga livet. Det är en personlighet som är svår att tycka om. Sådana personer som Maria kan tyckas obegripliga och svåra att få grepp om, men egentligen handlar det sannolikt om ren och skär egoism, gränsande till narcissism. När Maria upplever att hon måste dela kärleken från någon, som när tvillingsystern visar Emma samma kärlek som hon visar Maria, känner sig Maria djupt sviken och oälskad. Som om kärleken inte kan räcka till flera, utan bara till en person. När Emma som barn sökte tröst och stöd hos Maria, vände Maria henne bokstavligen ryggen. Emma hade ju enligt Maria stulit kärleken från tvillingsystern och lämnat Maria utanför. I vuxen ålder har samma oförmåga att älska och älskas inneburit att Maria flera gånger i affekt brutit upp från det liv hon levt och rest bort, utan att sedan höra av sig.
Maria beskriver i början av boken, att hon inte har några minnen av Emma som en egen person, med egna känslor och åsikter. För Maria var Emma bara en statist i hennes eget liv. Istället för att visa ett intresse för sin syster och för andra, genom att verkligen lyssna och ställa frågor, tolkar Maria in vad hon själv tror att andra tänker och tycker i det de säger och gör, vilket förstås ofta leder till feltolkningar och missförstånd. Missförstånd som aldrig får en chans att redas ut, eftersom Maria redan har uppfattningen klar för sig och därför är ointresserad av andra synsätt än sitt eget. Maria gör det hon vill, hon är självständig och bestämd. Sina dagliga promenader går hon med symboliskt snabba steg.
Emma är Marias motsats. Hon är den självuppoffrande lillasystern, som blev kvar med mamman när den ena storasystern dog och den andra försvann utan att sedan höra av sig. Som barn var hon den söta, glada, anpassningsbara. Den person som kliver av bussen hos Maria är dock lågmäld, trött och tärd, men det är hon som har den mentala kraften att lyfta på locket till barndomens trauma. Maria undviker till att börja med att bli personlig med Emma, hon byter samtalsämne eller bara går när det blir för personligt. Men med ett litet steg i taget släpper hon in Emma i sitt liv, hon börjar lyssna, tankar väcks och sakta, sakta sker en förändring.
Det jag anser är bokens största behållning är skildringen av Marias personlighet, och vad den har fått för konsekvenser för hennes relationer. Marias uppvaknande sker långsamt, det är ingen omvälvande förändring man kan ana, och det är just det som gör berättelsen trovärdig. Alla trevande samtal om det förflutna, vad som egentligen hände och vad det egentligen innebar, har inte inneburit att Maria under några dagar plötsligt förändrats från att ha varit en självcentrerad person till att bli inkännande och empatisk. I slutet av boken är Emma och Maria hembjudna till en vän till Maria. Maria tackar nej till att dansa, men Emma tackar ja. När Maria ser dem dansa tillsammans står hon som fastfrusen, oförmögen att ta blicken från dem. Sedan vänder hon och går hem, och lämnar Emma kvar. Maria kan fortfarande inte dela kärleken från någon. Men man anar att hon mår bättre, sorgen och tomheten gnager inte lika mycket. Hon har förlikat sig med och accepterat det som har varit och börjar kunna se framåt. Mer kan man kanske inte hoppas på.
Mitt första intryck när boken var utläst, var att jag inte blivit berörd och att det inte var en bok i min smak. Men jag fortsatte att fundera på den efteråt och insåg att det här är en berättelse med många bottnar. Berättelsen berör sannolikt olika mycket beroende på var man själv står i livet när man läser den, och beroende på hur mycket man själv har vridit och vänt på och försökt förstå relationer i sitt liv. Boken innehåller många insiktsfulla tankar som säkert kan fungera som ögonöppnare och förklara varför vissa människor agerar så till synes obegripligt.
♥
Just nu - Just här 