Latsdrag

Jag fortsätter att träna efter mitt program från PT Olga Rönnberg och i dag stod det träning av överkropp på schemat.

latsdrag

Ganska nyttigt att se bilder på sig själv in action ibland. Man ser vad man behöver förbättra, både när det gäller teknik och muskelmässigt.  Jag har precis ökat från 27,5 till 30 kg i latsdrag, och dessutom börjat dra stången till nacken istället för bröstet. Och hjälp vad det tar! Jag får inte träningsvärk, men jag blir riktigt jobbigt trött i axlarna.

Vi som kör 12 veckorsprogrammet för Olga Rönnberg skall få nya program varje månad. I morgon har första månaden gått, och jag bör få ett nytt program. Spännande!

Hur går det för er andra med träningen? Har ni klarat er från årets alla virus så att ni kan träna vidare?

 

 

Håll ut!

Jag lånade den här bilden från PT Olga Rönnbergs sida i dag. Visst är den bra?

Olga Rönnberg syftar förstås på träning, men bilden gäller ju allt i livet.

stick to it

 Man bestämmer sig och mår jättebra, nu skall det ske!

Man gör upp en plan, och det känns till och med ännu bättre!!

 Så kommer man igång. I början känns det bra. Men efter ett tag svalnar den euforiska känslan man hade från början – det krävs hårt arbete… När det gäller träning sägs det att de flesta håller ut 5-6 veckor efter att målet är satt. Det är antagligen då vi kommer till ett vägskäl. Vill man verkligen fortsätta att lägga ned flera timmar i veckan på träning..? Är det inte litet hysteriskt med all den här träningen, egentligen..?

Det är jobbigt att hålla ut, att kämpa på. Särskilt när man tycker att man inte kommer framåt tillräckligt snabbt. Och egentligen är det väl aldrig snabbt nog…

Så har jag känt med träningen och så har jag känt med avhandlingsskrivandet. Att träna ger mig adrenalin och lyckorus i kroppen, så det kan jag inte vara utan även om det är kämpigt ibland. Men jag kan ju ärligt säga att jag inte blir euforisk särskilt ofta när jag skriver på min bok… Men någon gång då och då, när jag har lyckats klura ut en lösning på ett problem, eller när jag formulerat en mening som jag är väldigt nöjd med, då svävar jag nästan som på moln… Resten av tiden är hårt slit.

Det märkligaste, åtminstone med mig, är att när jag når målet, då blir jag glad en kort stund. Sedan är tillfället förbi. Mitt första minne av den känslan av antiklimax, är när jag praoade på Aftonbladet och skrev en artikel om Charlie Chaplin. Mina veckor på tidningen var bland det roligaste jag gjort. Tempot, stämningen, upplevelserna… allt! Men när jag fick den fortfarande varma, nytryckta tidningen i min hand, och såg att jag fått en helsida med min artikel, då kände jag ingenting alls. Samma sak när jag höll i min första bok som kommit direkt från tryckeriet. Först stolt, glad och lättad över att få sätta punkt. Sedan ingenting.

Det kanske stämmer, att vägen mot målet är allt?

Topp tre

De flesta av er som läser min blogg prenumererar på inläggen, så ni kommer direkt till bloggens förstasida. Det tycker jag känns jätteroligt – tack alla ni!

utfall 2

Ni andra som kommer hit genom till exempel googlesökning, ni har sökt på främst tre ord:

1. Olika varianter av PT Olga Rönnberg (kost, träning)

2. Monster high

3. Haggis

.

OLGA-R~1

Att många kommer hit efter att ha sökt på PT Olga Rönnberg är jätteroligt! Träning brinner jag ju för som ni vet.
.

haggis_recipe

Men Monster High! … eller ännu konstigare – haggis!? Skottlands nationalrätt (fårmage som är fylld med litet olika ingredienser) som jag skrev om inför vår resa dit. Det inlägget lockar flera besökare varje dag!

Om det inte var för att ni är ganska många som faktiskt prenumererar på mina inlägg, och själva väljer att klicka in här, skulle jag lägga ned bloggen direkt… ;)