Recension: Lazarus, av Lars Kepler

En av årets mest efterlängtade romaner finns i handeln från och med i dag  – Lazarus av Lars Kepler. Jag har läst hela serien om kriminalkommisarie Joona Linna och Saga Bauer från Säpo. Vad är det då som jag uppenbarligen inte kan få nog av, kan man undra.

Framför allt är det hantverket som imponerar. Keplers böcker är klassiskt hårdkokta kriminalromaner med skickligt uppbyggda intriger, ett skyhögt tempo och spänning så stor att jag inte kan göra annat än att svepas med och efteråt känna mig alldeles utmattad och omtumlad. Det går inte att motstå. Kepler använder i princip samma berättarteknik som i tidigare böcker i serien, med korta kapitel och ett rappt språk. I den här boken har dock tekniken använts litet för snävt för min smak, särskilt när stycken består av en enda mening och ofta av bara några få ord. Det gör det svårare att få ett flyt i läsningen.

I den tredje boken i serien, Eldvittnet, dök seriemördaren Jurek Walter upp i epilogen och vi fick en vink om vad vi kunde förvänta oss i nästa bok, Sandmannen. Den blev den dittills mörkaste och grymmaste i serien. Men det var ändå ingenting i jämförelse med Keplers nya kriminalroman. Bitvis är den så hemsk och så klaustrofobiskt skrämmande att jag varit tvungen att ta pauser för att minska spänningen i kroppen och kunna djupandas.

Flera mordfall uppdagas, och de visar sig ha direkta kopplingar till Joona Linna. Är det möjligt att Jurek Walter fortfarande lever, eller är det Joona Linnas förflutna och inre demoner som får honom att överreagera? Den här gången är det Joona och Saga som står i centrum för handlingen. Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler, berättade vid den författarträff jag nyligen var inbjuden till att de i samtliga sina kriminalromaner, men särskilt i den här senaste, varit intresserade av att se hur långt man kan knuffa sina huvudpersoner närmare kanten, och hur de kommer att agera. I Lazarus är det precis vad som sker.

Både Joona Linna och Saga Bauer ställs här inför omänskliga psykiska påfrestningar, och för första gången sedan jag började läsa Kepler-serien lider jag och våndas på riktigt med huvudpersonerna. Boken igenom undrar jag hur länge Joona och Saga skall kunna hålla ihop i de extrema situationer som de utsätts för. Det psykologiska djupet som jag tidigare saknat i personbeskrivningarna finns här. Författarna gestaltar extremt skickligt hur brottsling och hjälte många gånger i själva verket är som två sidor av samma mynt, som Yin och Yang, med förståelse för varandras själar och psyke. Det som skiljer är att de agerar utifrån helt olika motiv. Det enda sättet de kan komma åt varandra på, är genom att veta hur den andre tänker. Och det är just det mentala spelet som gör den här boken så intensiv och infernaliskt spännande.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 543
Serie: Joona Linna (del 7)
Utgivningsdatum: 2018-10-19
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Form: Hummingbirds
ISBN: 9789100142698
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Mingel på Nedre Manilla med Lars Kepler

För ett par veckor sedan fick jag en inbjudan till författarträff med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler.

Här svängde jag in i går, vid Nedre Manilla. Jag var tydligen först på plats och blev litet fundersam över om det var ok att köra in med bilen.

Då fick jag se en man komma gående med ett gevär över axeln. Ganska märkligt att se det på Djurgården, men passande med tanke på att boken som var själva anledningen för kvällen handlar om skottlossning och mord ;) Han gav i alla fall klartecken till att jag fick köra in.
En kvinna släppte in mig och eftersom jag var först på plats hade jag tid att titta mig omkring i Bonniers residens. Jag överdriver inte om jag berättar att det var pampigt med alla de 300 konstverken och alla gamla bevarade möbler. Ja, ni ser ju själva.

Här står jag i den stora hallen. Tänk att som barn få springa omkring och leka här i alla rum och på tre våningar.

Ett bibliotek helt i min smak med platsbyggda bokhyllor från golv till tak och en otroligt vacker kristallkrona.

Jag kikade runt litet överallt, och fick se den här fina spolanordningen på en av toaletterna. Håll med om att det vore läckert att ha en sådan hemma.

Fin utsikt och fina fönster, som jag dock tror är utbytta mot nyare än de ursprungliga med tanke på de moderna spröjsen.

.
Inredningsinspiration på ännu en toalett. Snyggt handfat med likadana kranar som vi byter till hemma just nu för att få den där snygga sekelskiftesstilen.
.

Vi minglade under någon timme med vin, vatten och snittar, och sedan var det dags för samtal med författarna.  Albert ”Abbe” Bonnier ledde samtalet och vi fick möjlighet att ställa frågor. Det var väldigt spännande, och jag kommer att berätta mer om det på fredag när jag också lägger upp min recension av den helt nya boken om Joona Linna och Saga Bauer.

Efter samtalet fick vi guidad visning. Det var väldigt intressant och även roligt att få höra personliga historier kring många av konstverken.

Och slutligen signerade Alexandra och Alexander våra böcker, och vi som var inbjudna fotade varandra tillsammans med det berömda författarparet. Mörka och gryniga foton, men det var ganska dunkelt inomhus och alla bilder är fotade med mobiltelefonens kamera.

Det var verkligen en riktigt välordnad och trevlig kväll! På fredag kommer min recension av den nya boken, så titta gärna in då.

Och nästa vecka är det dags igen, då är det nämligen dags för nomineringseventet inför Augustpriset. Det är på måndag på Södra teatern. Kommer ni också?

Den sista flickan, av Nadia Murad


Den här boken kom ut i maj och är en av de böcker jag verkligen velat läsa. Ändå har jag dragit mig för det ända tills nu på grund av det tunga ämnet. Boken är Nadia Murads berättelse om hur hon levde med sin familj i en liten by i norra Irak när IS år 2014 började sitt maktövertagande i området. Många män sköts när de vägrade att konvertera från yazdanism till islam och tusentals kvinnor och unga flickor över åtta år togs som sexslavar. De såldes eller skänktes till olika IS-anhängare, misshandlades och våldtogs. Fortfarande är tusentals yazidiska kvinnor tillfångatagna.

Jag minns nyhetssändningarna från hösten 2014, då hjälpsändningar släpptes ned av flyg på Sinjarbergen till de minst 30.000 människor som flytt dit när IS påbörjat folkmordet av yazidier. Nadia Murad berättar om hur folket levde innan folkmordet påbörjades, hur det gick till när IS tog över och vad hon och många andra tvingades uppleva och hur hon efter att ha lyckats fly nu arbetar som goodwillambasadör för FN och kämpar för att IS-anhängarna skall bli åtalade för folkmord.

Citatet är från sidan 137:

”När IS tog över Sinjar och började kidnappa yazidier kallade de sina mänskliga krigsbyten för sabaya (sabiyya i singular), vilket hänvisade till de unga kvinnor de köpte och sålde som sexslavar. Det var en del av deras plan för oss, som har sitt ursprung i en tolkning av Koranen som sedan länge var bannlyst av världens muslimska samhällen men om skrivits in i de fatwa och pamfletter som IS offentliggjorde innan de anföll Sinjar. Yazidiska flickor uppfattades som otrogna, och enligt IS-krigarnas tolkning av Koranen är det ingen synd att våldta en slav. Vi skulle locka nya rekryter att bli soldater och skickas runt som belöningar för  lojalitet och gott uppförande. Alla på bussen skulle möta det ödet. Vi var inte längre människor – vi var sabaya.”

Det här är en bok som alla borde läsa. Ämnet är tungt, men det som  hände berättas på ett rakt och osentimentalt sätt, vilket underlättar läsningen. Berättelsen är lika viktig att läsa som de vittnesmål vi läser av överlevande från förintelsen under andra världskriget.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 329
Utgivningsdatum: 2018-05-15
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Originaltitel: The last girl. My story of captivity, and my fight against the Islamic State
Översättare: Manne Svensson
Formgivning: Nina Ulmaja
ISBN: 9789100173685
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris