Recension: Kaninjägaren, av Kepler

Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 572
Serie: Joona Linna (del 6)
Utgivningsdatum: 2016-10-24
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100136772
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Joona Linna har suttit två år på den slutna anstalten Kumla när han förs till ett hemligt möte. Polisen behöver hans hjälp för att stoppa den gåtfulle mördaren som går under namnet Kaninjägaren. Den enda länken mellan offren är att de alla hör ett barn läsa upp en ramsa om kaniner innan mördaren kommer. Ödets tärningskast placerar överraskande tevekocken Rex Müller mitt i händelsernas centrum. För första gången ska han ta hand om sin son Sammy. Men istället för tre lugna veckor blir det en fruktansvärd kamp på liv och död. Joona Linna och Saga Bauer är tvungna att börja samarbeta i hemlighet för att stoppa Kaninjägaren innan det är försent.
.

Så tyckte jag om boken

Keplers böcker om Joona Linna brukar locka till sträckläsning och den här är inget undantag. Efter bara en sida var jag fast och måste få veta vad som skulle hända. Kaninjägaren är visserligen en riktig tegelsten, ändå läste jag ut den på en och samma dag. Kepler använder samma berättarteknik som i tidigare böcker i serien, med korta kapitel och ett rappt språk. Precis som i tidigare böcker är det också mycket och makabert våld, blod och sex. Kaninjägaren är en klassisk hårdkokt kriminalroman med ett tempo så högt att man som läsare inte har en chans att hinna fundera över ledtrådar, det är bara att släppa taget och svepas med i farten.

Jag har i recensioner av Keplers tidigare böcker varit skeptisk till hur huvudpersonen, Joona Linna, och hans kvinnliga kollega, Saga Bauer, framställs som närmast omänskliga var och en på sitt sätt. Trots att båda två tyngs av personliga problem har jag inte blivit berörd, eftersom jag inte kunnat relatera till deras superhjälteegenskaper. Detsamma har gällt mördarna i tidigare böcker, som varit så omänskliga och utstuderat vansinniga att de aldrig blivit riktigt skrämmande. I Kaninjägaren har något hänt. Det psykologiska djupet är större, berättelsen griper tag och jag oroar mig för hur det skall gå för karaktärerna i boken. Samma sak gäller beskrivningarna av Joona Linna och Saga Bauer. Joona Linna är fortfarande stabil, erfaren och skarpsinnig och Saga Bauer fortfarande lika underskön som hon är atletisk och stark. Men man kan inte som i tidigare böcker luta sig tillbaka och lita på att de har allt under kontroll. Det har de inte. De ger ett mänskligare intryck än i tidigare böcker och är lättare att känna igen sig i. Det gör handlingen betydligt mer spännande.

Sammantaget upplever jag Kaninjägaren som lika lättläst som tidigare böcker i serien, men med ett större psykologiskt djup. Jag känner också igen det grundliga förarbete som imponerade på mig i de första böckerna i serien. Så här skall en hårdkokt kriminalroman skrivas!

Recension: Kvinnor i strid, av Anna Larsdotter

Recensionsexemplar från Historiska Media - stort tack!
Recensionsexemplar från Historiska Media – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 352
Utgivningsdatum: 2016-09-21
Formgivning: Miroslav Sokcic
Förlag: Historiska Media
ISBN: 9789175453361
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, från förlagets hemsida

I traditionell militärhistoria är kvinnor ofta osynliga. Och i traditionell kvinnohistoria har det regelrätta kriget sällan någon plats. Begreppen krig och kvinnor tycks helt enkelt inte höra ihop. I boken Kvinnor i strid berättar Anna Larsdotter om kvinnor som på olika sätt deltagit i krig, från 1600-tal till 1900-tal. Levande och kunnigt skildrar hon deras många olika roller som soldater, piloter, prickskyttar, vårdpersonal eller delar av trossen. En del kvinnor förklädde sig till män för att kunna delta i strid. Vissa sökte på så vis sin försörjning, medan andra ville ha frihet och äventyr. I fascinerande personporträtt möter vi bland många andra könsöverskridaren Hannah Snell, ikonen Harriet Tubman, kaptenen Flora Sandes och Vietnamveteranen Lynda Van Devanter. Kvinnor i strid utmanar våra invanda föreställningar och ger en ny och spännande ingång till militärhistorien. Boken visar att kvinnor alltid har varit en naturlig del av kriget, inte minst vid fronten.

.
Så tyckte jag om boken

Det här är en väldigt intressant bok som har givit mig en ny och betydligt mer nyanserad syn på kvinnors roller och betydelse under krig. Jag har haft en tro att kvinnor antingen stannade hemma och tog hand om barnen när männen deltog i krig eller, under senare tid, möjligen deltog som sjukhuspersonal. Jag hade inte heller någon aning om hur man till att börja med såg ned på kvinnor som arbetade som vårdpersonal under krig. För mig blev den här boken en riktig ögonöppnare och jag rekommenderar verkligen alla att läsa den! Jag har strukit under och vikt hörn på var och varannan sida i boken, det är så mycket som är så väldigt intressant och spännande.
 .
Den fråga jag först ställde mig när jag valde att läsa boken var, varför har kvinnor överhuvudtaget valt att delta i  krig? Ingen har tvingat dem, ändå har krigshärarna bestått av förvånansvärt många kvinnor, och även barn. Boken ger svaret att det för många handlade om försörjning. Under 1600-talet fick männen betalt som knektar. De kvinnor som stannade hemma fick ofta en svår situation, både ekonomiskt och socialt. Vissa tvingades till fattigvården och andra till prostitution, och många följde med som obetalda hushållerskor för att åtminstone få tillgång till matransoner. Klippte kvinnorna av sig håret och klädde sig som män öppnade sig helt andra möjligheter. I sina nya roller som män fick de dels betalt, dels ett annat anseende och en annan frihet. Många kvinnor var fattiga och kom från svåra förhållanden. För dem blev krigshären ett sätt att komma hemifrån och skapa sig ett nytt liv. Vissa sökte förstås också äventyr.
 .
Det var länge förbjudet för kvinnor att ta värvning, och även att klä sig i manskläder, så de kvinnor som klädde sig som män för att kunna delta i krig tog stora risker. Blev de upptäckta kunde det ledda till avrättning. Men hur lyckades kvinnorna hålla sin identitet hemlig? Hur kunde man missa att se att det var kvinnor och inte män, och att inte höra på deras röster att de var just kvinnor? Det verkade ganska osannolikt för mig. Författaren menar dock att det inte alls var så märkligt som det först kan förefalla. Dels var de manliga soldaterna väldigt unga och skillnaden mellan de unga männen och de unga kvinnorna var inte så stor. Dels var klädseln starkt knuten till en persons identitet. Klädseln visade både vilket kön och vilket yrke man tillhörde, det var ingenting man normalt sett ifrågasatte, men ibland hände det förstås: ”Jag såg tydligt på flera av våra officerare, som betraktade mig noggrannare än vanligt på gatan och under skjutövningarna, att misstankarna dagligen och stundligen tilltog.”
.

I boken får vi läsa om flera olika kvinnor som valt att delta i krig, alla lika intressanta kvinnoöden och med något undantag var alla helt okända för mig. Berättelserna visar att kvinnor inte alls är veka varelser, utan har anpassat sig efter vad tiden krävt. Bilden av den veka kvinnan, som behövde luktsalt vid varje obehaglig situation, skapades på 1800-talet, men ”förväntar du dig styrka, som samhället gjorde av 1600-talets kvinnor, så möts du i allmänhet av det.” Nålen och svärdet kan absolut svingas med samma hand, det har Anna Larsdotter övertygat mig om genom boken Kvinnor i strid.

 

 

Bildning: Då – Nu – Sen

Recensionsexemplar från Atlas - stort tack!
Recensionsexemplar från Atlas – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Medverkande: Martin Aagård, Susanna Alakoski, Magnus Bremmer, Judith Kiros, Ola Larsmo, Qaisar Mahmood, Calle Nathanson, Kristina Sandberg, Ebba Witt-Brattström.
Antal sidor: 144
Utgivningsdatum: 2016-09-19
Formgivning: Moa Schulman och Sepidar Hosseini
Förlag: Atlas
ISBN: 9789173895378
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, från förlagets hemsida

Vad är bildning? Vad borde det vara? Vem är det som ska bildas, och vem är det som ska bilda? Har synen på bildning förändrats? Och hur ser vi på bildning i framtiden? Nio författare vänder och vrider på bildningsbegreppet i var sin personligt hållen text. Här diskuteras det historiska perspektivet, men blicken är riktad mot samtiden och inte minst mot framtiden. Bildning – då, nu, sen vill väcka liv i frågan om vad bildning kan betyda för individen och för samhället i Sverige.


Så tyckte jag om boken

Nu diskuteras begreppet ”bildning” igen. Ämnet kan många gånger vara känsligt, eftersom bildningsidealet anses vara hierarkiskt och förknippat med makt. Tidigare var bildning något som var förunnat bara en begränsad del av befolkningen, den del som hade makten. Numera är bildning, åtminstone i teorin, möjlig för vem som helst.

Vem är egentligen bildad i dagens Sverige? Enligt den här antologin är det i alla fall inte den som kan rabbla årtal eller kända filosofer. Bildad anses man inte heller vara enbart därför att man läst viss litteratur. Ebba Witt-Brattström menar att bildning tvärtom avslöjas genom det du inte läser. Att begränsa sig till viss litteratur och välja bort annan, tyder på en mindre grad av bildning eftersom du gör dig oemottaglig för olika perspektiv och synvinklar. I bildningsbegreppet anses kunskap ingå, men inte själva kunskapsinlärningen, utan det som händer i nästa steg, nämligen att sätta in kunskapen i ett större sammanhang, att se samband. För att lyckas med det krävs ett kritiskt och reflekterande synsätt, att ifrågasätta vad som är rimligt och att vara nyanserad.

Magnus Bremmer lyfter fram en viktig fråga i sin text, nämligen ”faktaresistens” hos delar av befolkningen. ”Faktaresistens” ingår i nyordslistan för i år och innebär ett förhållningssätt där man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning, utan istället grundar sin uppfattning på exempelvis konspirationsteorier eller det som man instinktivt tycker låter trovärdigt, utan att ta reda på fakta. Personligen uppfattar jag just faktaresistens som ett stort hot, kanske det största just nu, mot bildning. I det enorma nyhetsflödet vi numera har tillgång till är risken antagligen större än någonsin att man lyssnar på förenklade lösningar av problem som i själva verket kräver väl underbyggd forskning. Man väljer att generalisera. Proffstyckare med simplifierade slutsatser får dessutom stort utrymme i media, därför att de oftast har en mer slagkraftig framtoning än till exempel forskare, som i regel är mer nyanserade och ser problemen som mer komplexa och ur olika perspektiv. I valet mellan en enkel och en mer mångfasetterad synpunkt, väljer många det första alternativet för att, som Ola Larsmo skriver, hålla nästan över ytan i informationsflödet.

Många av de medverkande i antologin Bildning: Då-Nu-Sen, lyfter fram bildning som liktydigt med något positivt. Det finns dock negativa sidor av att vara bildad, vilket Ola Larsmo lyfter fram. Nämligen bildning som en anledning till uteslutning ur gemenskapen. Den så kallade jantelagen, ”du skall inte tro att du är något eller att du kan lära oss något”, är tankar som många som vuxit upp i arbetarklassmiljöer har fått stå emot. ”Den som tillägnar sig bildning kommer att förändras; det hörs på ordet. Då kommer också livet att bli annorlunda, och förändring är farligt.” Kristina Sandberg nämner också rädslan för utanförskap i och med ökande bildning:

Hur det både fanns en berusande känsla av att kunskap och böcker kunde leda mig vart som helst, att det var en oändlig tillgång – men också en oro att tänkandet och läsandet skulle ta mig alltför långt bort från klasskompisar, och andra människor i min närhet. Även om jag ville vara djup, så var det skrämmande med ensamhet i läsandet.

Det här är en både läsvärd och tänkvärd antologi som jag önskar når ut till många.