Recension: De oroliga, av Linn Ullmann

Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 380
Utgivningsdatum: 2016-10-05
Formgivning: Exit Design
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100167080
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Linn Ullmann, dotter till filmlegendarerna Liv Ullmann och Ingmar Bergman, planerade att skriva en bok om åldrandet tillsammans med sin far. Den boken hann de inte skriva innan Ingmar Bergman gick bort. Istället skrev Linn Ullman ”De oroliga”, som hon själv anser är en bok om att åldras och vad som är glömska och minnen. Själv ser jag boken som en uppgörelse, ett sätt att försonas med barndomen, utifrån författarens eget perspektiv. Det är Linn Ullmanns minnen av relationerna med sina respektive föräldrar och med sin man och sina barn som utgör ramverket för boken. ”De oroliga” är nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 2016, i konkurrens med bland andra ett av de svenska bidragen, Tom Malmquists ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. Den 1 november får vi veta vem som tilldelades priset.

Berättelsen berörde och startade många funderingar hos mig under tiden jag läste. Den är självklart intressant, därför att personerna som den handlar om haft ett så stort inflytande på kulturlivet i västvärlden. Det är intressant att läsa om hur framstående personer som Ingmar Bergman och Liv Ullmann har tänkt och fungerat i sitt vardagsliv. Hur man kombinerar familjeliv med en brinnande passion för sitt arbete. Det är uppenbart att den komplicerade och på många sätt otrygga uppväxten med två karriärister som föräldrar, som båda två satte arbetet främst, har satt djupa spår hos författaren. Linn Ullmann ville bli vuxen så fort som möjligt, hon tyckte inte om att vara barn, vilket är helt förståeligt, med tanke på att hon som barn var utlämnad till två personer som inte var mogna uppgiften att vara föräldrar. Som under månadsvisa perioder överlämnade ansvaret för barnets uppväxt till barnets mormor eller till barnflickor, medan föräldrarna arbetade på annan ort. Ur det perspektivet hoppas jag att Linn Ullmanns skildring av sin barndom kan ge en tankeställare om att barn behöver sina föräldrar närvarande. Linn Ullmann är 50 år, och har uppenbarligen fortfarande behov av att bearbeta sin uppväxt, det säger en del.

Många, många händelser som beskrivs i boken gör mig både ledsen och upprörd. Som att Linn Ullmann varje sommar skickades med två resväskor till Fårö, där hon tillbringade en månad tillsammans med sin far, som hon aldrig träffade under resten av året. En far som inte begrep sig på barn och som bokade tid i sin almanacka för så kallade ”sittningar”, då Linn Ullmann och han själv skulle samtala med varandra. Det gick inte alltid så bra. När författaren som liten flicka nämnde att hon önskade sig en viss stol, funderade fadern intresserat på hennes kommentar, frågade sedan om det var en metafor för något annat, och blev besviken när hon verkligen bara menat en helt vanlig stol och ingenting mer abstrakt och större än så. En far som tilltalade sin dotter i tredje person; Hur mår min dotter i dag? En far som tyckte att den då vuxna dottern skulle tala norska istället för svenska, därför att hon som vuxen borde tala med en mindre ljus och flickaktig röst, det ansåg han vara mer klädsamt.

Titeln på boken syftar på hur både föräldrarna och författaren själv styrts av känslor av oro och tvångstankar. Till viss del kunde fadern styra sin oro genom ett enormt kontrollbehov. Allt skulle ske punktligt, på bestämda tider. Han var alltid orolig över att flickan skulle bli förkyld, och därmed smitta honom själv. Oro präglade även modern:

Flickans kärlek var mer än modern klarade av. Att få barn var mer komplicerat än modern hade föreställt sig. Armar och ben och stora tänder och oljud. Hon tyckte bäst om när flickan sov. Min lilla fina flicka. Men när alla var vakna blev det för mycket. Klängiga jänta. Klängiga kärlek. Det var som om flickan ville in i henne igen. Modern ville aldrig erkänna att klängigheten gick henne på nerverna, hon var själv så full av förtvivlad längtan – av frågor om vem hon ville vara och vem hon var och vad kärlek var och borde vara.

Berättelsen flödar lika fritt som minnen och tankar brukar göra. Det går än hit och än dit, ibland utan synbart samband. Oftast ger det berättelsen en suggestiv framtoning, vilket stämmer väl överens med innehållet. Ibland blir det dock litet för mycket, särskilt när författaren kommer in på händelser som varken bidrar till att föra berättelsen framåt eller att ge den ytterligare djup. Berättelsen hade inte förlorat på att kortas ned.

Som jag skrev inledningsvis, ser jag ”De oroliga” som ett sätt att bearbeta och försöka förstå en både kärleksfull och samtidigt kärleksfattig uppväxt. Jag tycker att författarens egen formulering sammanfattar innehållet och syftet med boken: Egentligen tror jag att jag har sörjt mina föräldrar hela livet. De förändrades inför mina ögon liksom mina barn förändras inför mina ögon, och jag vet inte riktigt vem jag var för dem. Det är inte alltid enkelt att bli medveten om sanningen, och många gånger tar det tid att inse det man faktiskt vet. Men utifrån det Linn Ullmann skriver i sin bok, får jag som läsare uppfattningen att föräldrarna verkligen älskade sin dotter, men de hade fullt upp med att fokusera på sig själva, sina karriärer och sina personliga demoner, som både fadern och modern kämpade med.

Sammanfattningsvis får jag hoppas att jag inte hamnar på Linn Ullmanns omtalade svarta lista, om hon mot förmodan skulle läsa den här recensionen. För fyra – fem år sedan hörde jag en intervju med Linn Ullmann hos Skavlan, då hon berättade att hon behållit sin fars svarta anteckningsböcker med listor över människor som aldrig skulle förlåtas. Vissa namn var dessutom skrivna upp och ned. Sådana listor har Linn Ullmann fortsatt att skriva. Litet knepigt, men boken ”De oroliga” bidrar med en bakgrundsförståelse till både det och en hel del annat. En på många sätt tänkvärd bok som jag kan rekommendera att läsa.

 

 

Den otursförföljde Max Crumbly: Skolans hjälte # 1, av Rachel Renée Russell

Recensionsexemplar från Modernista - stort tack!
Recensionsexemplar från Modernista – stort tack!

 

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 303
Serie: Den otursförföljde Max Crumbly (del 1)
Utgivningsdatum: 2016-10-03
Formgivning: Lars Sundh
Illustrationer: Rachel Renée Russell
Förlag: Modernista
ISBN: 9789177011446
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Isabellas recension på Instagram

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Max Crumbly har precis tagit det första steget in i en ny, läskig värld: South Ridge Middle School! Det är mycket som är toppen med hans nya skola, men där finns också ett stort problem: Doug Thurston, skolans mobbare, vars nya hobby är att låsa in Max i hans skåp. Om Max bara kunde vara som hjälten i de serier han älskar – eller de som han själv ritar – och på något magiskt sätt rymma från skåpet och besegra Thurston. Problemet är att Max inte direkt har några superkrafter. Hans kusliga och nästan övermänskliga förmåga att känna doften av pizza på flera kvarters avstånd skrämmer tyvärr inga skurkar på flykten… Men Max kommer ändå att göra sitt bästa för att vara den hjälte hans skola behöver!

Så tyckte jag om boken

Nu kommer en ny serie av succéförfattarinnan Rachel Renée Russell. I den här nya serien får vi lära känna en ny person – Max Crumbly, som skall börja i åttonde klass. Historierna om Nikki (Nikkis dagbok) och Max Crumbly kommer att påverka varandra framöver.

Boken om Max Crumbly är skriven med samma driv och energi som böckerna om Nikki, och illustrationerna är lika träffsäkra och charmiga. Det är däremot inte lika många utrop, som OMG!! och Wiii!! och texten är överhuvudtaget mer återhållsam. Det är inte samma känslomässiga bergochdalbana som i Nikki-serien, de pinsamma och jobbiga händelser som drabbar Max Crumbly tar han med en betydligt större fattning än Nikki. Jag trodde inte att jag skulle kunna sakna de där utropen från Nikki, men de bidrog till bilden av ett väldigt positivt och smågalet energiknippe, vilket jag saknar i boken om den mer behärskade Max Crumbly.

Både böckerna om Nikki och om Max Crumbly handlar om deras olika missöden. Men när böckerna om Nikki fokuserar på känslor och relationer; till vänner, ovänner, förälskelser, föräldrar och syskon, är främsta fokus hos Max Crumbly på äventyr och spänning. Precis som jag sagt om tidigare böcker av Rachel Renée Russell, borde boken om Max Crumbly sättas i händerna på barn man vill skall upptäcka lusten att läsa. Kombinationen barnbok och serietidning är genialisk.

Recension: Flickan och skammen, av Katarina Wennstam

wennstam

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 251 (inklusive källförteckning)
Utgivningsdatum: 2016-09-05
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789100166632
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Kvinnor och flickor har i alla tider stämplats för sin sexualitet. Ibland har det inte ens med faktiska sexuella handlingar att göra, en flicka som tar plats kan snabbt stämplas som hora eller slampa. Inget är effektivare för att oskadliggöra en kvinna. Flickan och skammen är ett kritiskt reportage om ryktesspridning, sexualitet och skam, skriven i samma anda som de banbrytande böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman.


Så tyckte jag om boken

Katarina Wennstam har varit en av de viktigaste och starkaste rösterna i samhällsdebatten under 2000-talet, då hon alltid stått på de utsatta flickornas och kvinnornas sida. När boken Flickan och skulden: En bok om samhällets syn på våldtäkt kom år 2002, blev den ett starkt och viktigt inlägg i debatten om mäns våld mot kvinnor. Boken blev bland annat nominerad till Augustpriset. Ämnet för Katarina Wennstams senaste bok, Flickan och skammen, är numera både välkänt och omdiskuterat och jag känner igen de flesta av författarens resonemang kring skuldbeläggande av flickor och kvinnor i sådana situationer som beskrivs i boken. Därför hade jag önskat ett snävare fokus och att författaren istället analyserat ett avgränsat material mer på djupet, och resonerat och dragit slutsatser utifrån det. Jag hade exempelvis velat veta mer om vilka likheter och skillnader författaren uppfattat i intervjuerna hon gjort med utsatta flickor och kvinnor. Jag hade också önskat att författaren begränsat sig till att beskriva situationen inom ett avgränsat område, såsom Sverige, och en begränsad tidsperiod, förslagsvis de senaste tio åren, ur aktualitetshänseende.

Boken ger ett spretigt intryck då författaren hänvisar till dels sina egna upplevelser, dels de intervjuer hon gjort, dels till fall kända från media. Författaren drar slutsatser från bland annat O.J. Simpsonrättegången år 1995, då en kvinnlig åklagare i målet hängdes ut i pressen med uppletade toplessbilder i syfte att försämra hennes trovärdighet. Vi får bland annat också läsa om hur nobelpristagaren Marie Curie var nära att gå miste om nobelpriset i kemi år 1911 på grund av sin otrohetshistoria med en kollega. Författaren redogör för en avhandling som skildrar hur kvinnor av olika skäl pekades ut som horor fortfarande på 1800-talet. Hon redogör för hur kvinnor straffades för otrohet på 1400-talet. Hon nämner hur kvinnor trakasserades efter andra världskrigets slut för att ha fått barn med män från motståndarsidan. Hon berättar om ett fall i Ohio, USA, år 1989 då bygden slöt upp kring två sjuttonåriga killar som dömdes för våldtäkt av en jämnårig flicka, och inte kring offret, den våldtagna flickan. Boken innehåller också en kortare redogörelse för kvinnlig omskärelse, och för ett bröllop där författaren var gäst och där hon uppmärksammade hur olika talen var till brudgummen och bruden, där alla mer eller mindre låtsades att bruden var oskuld, medan motsatsen gällde brudgummen. Hon går igenom olika begrepp som brukar användas som skällsord riktade mot kvinnor, såsom hora, luder, subba, slyna. Sammantaget blir resultatet för litet om för mycket.

Mitt intryck av Flickan och skammen är att Katarina Wennstam med den här boken slår in redan öppna dörrar. Vi är många som redan är övertygade, och lika frustrerade som författaren över den ojämlika och orättvisa situationen för flickor och kvinnor i förhållande till pojkar och män. För de andra, de som uppenbarligen har andra värderingar än vi, tvivlar jag på att den här boken kommer att göra skillnad. Jag hade som sagt önskat en redogörelse baserad på ett väl avgränsat material och en begränsad tidsrymd, där materialet analyserats på djupet och där hänvisningar gjorts till relevanta källor. Nu har boken formen av ett debattinlägg, och som sådant är jag tveksam till om det övertygar några andra än oss som redan är övertygade.

Det jag ser som bokens största fördel, är att den belyser många olika områden där det krävs mer forskning. Jag skulle exempelvis vilja veta om domstolarna resonerar annorlunda nu, jämfört med för tio år sedan, i våldtäktsfall. Jag skulle vilja veta om de våldtagna flickornas och kvinnornas klädsel fortfarande anses relevant för domslutet. Jag skulle också vilja veta vad samhället gör, och vad mer som kan göras, för att förändra de seglivade värderingar och beteenden som fortfarande lever kvar.